der. Hon har sagt till de fega: frukten kriget!
— åt dem, som alltid äro färdiga: att sälja sitt samve-
te: här är guld och stnekuver! — till egoister och
monopolister sade hon: de fattige äro barbarer;
visserligen hafva de med förakt trampat under
fötterna den stora stadens guld, som de återförvärf-
vat från Bourbonerne; men de äro edra fiender, e-
medan de icke mer läto använda sig. Den invasion
man har att frukta, är den tillväxt, armdeen fått
frön plogen och från verkstäderna.? Hona sade till
acviotörerne: samlen er kring statslånens rika gruf-
a, för att få dela amortissementets fe:t. Till den
V
Carlistiska aristokratien, hvars fina lefnadssätt utan
e on 1 os -
tsifvel syotes herne oundsängligt för den nya tro-
ners glans, sade hon: hvad kunna de landsför-
vista Prinsarne göra för Er? Förenen Er med oss,
ech er fordna glans skall bli
makten har ägt guld och smekningar för alla revolu-
tianens fiender. Firad folketancår, så har det visser!
återställd. Med ett ord,
en
atven fålt sin lolt: eländet vär det tiger, och kar-
tescher när det vågar kl
albrott).
Var icke detta fallet i Lyon? Neken det om J
kunpnen. (Tystnad i centern).
Ett dylikt förhållande måste hafsa till följd en
allmän obenägenhet, en djuo förtrytelse i alla väl-
sinnade :bröst. Man har sett menniskor, hvilka med
entusiasm helsat den nya Styrelsens tillträde, draga
sig undan och vända sina öppnade ögon mot en an-
nan framtid. Man har sett dem, hvilkas popula-
ritet tjenade dess födsel! till skydd, suckande draga
sig undan från embeten, der det var dem omöjligt
att vidare uträtta något godt. Ett parti, som i
början åt den allmänna enigheten uppoffrat sina
inrerligaste känslor, sina lifligaste böjelser, det rc-
publikanska partiet, bar tillväxt och stadgat sig.
(Hr Keratry syntes orolig på sin bänk).
Hr Lefebure. Jag känner ej det republikanska
partiet; hvilket är det?
Hr Ludre. Det är makten, som skapat det re-
publikanrska partiet; det är de onda följderna af
dess förhållande, som afvända medborgarne — —
Presidenten. Då Ni nu medgifvit, att republi-
kanska partiet är ett ondt, så fortfar. (Handklapp-
ningar 1 centern).
Hr Ludre.. Jag har icke sagt, att republikanska
artiet var ett ondt; jag anmärker endast följderna
af: Styrelsens system. Makten har gjort mycket
ondt och ådragit sig hat.
Efter en liten fortsatt debatt emellan Presiden-
ten och Hr Ludre, fortfor denne slutligen:
Makten har bastigt känt sig hänförd till det on-
da, genom det olycksöde hon sjelf vållat. Öfver allt
har blod flutit: i Grenoble, i Lyon, i sjelfva Paris,
i denna verldens intellektuella hufvudstad, som man
vågat underkasta krigskonseljernas glafven, som
man behandlat likt en eröfrad stad. :Pessa national-
garder, hvilkas biträde man anropade i vådans da-
gar, hafva blifvit upplösta och afväpnade under de
lumpnaste förevänningar, stundom emedan deras
sjelfvalda chefer misshaga Regeringen. Pressen har
varit föremål för oerhörda förföljelser; den person-
liga friheten bar lemnats till pris åt polisens god-
tycke, och hvilken polis! Medborgare hafva blifvit
bållne fångne i hela månader, hafva undergått den
moraliska torturen af ensligt fängelse, eller den än-
nu plågsammare, att se sig hopblandade med sam-
fundets afskum, och när man änteligen nödgades
ställa dem till rätta, hände det ofta, att man icke
ens hade en anklagelse att förebära emot dem.
Nu angriper man äfven ässociationerna. . De la-
gar, hvarmed Napoleon nöjde sig, dessa lagar, som
Bourbonerne icke vågat skärpa, anses ej mer till-
räckliga för en makt, som säger sig hvila på na-
tional-suveräniteten! Handel, industri, vetenskap,
moral, sjelfva religionen, allt skall öfverlemnas åt
ett godtycke utan regel och utan mått. Den för-
färande obestämdheten i lagförslaget omfattar allt.
Må man icke säga: Regeringen skall autorisera
alla nyttiga föreningar. Åutorisationen kan all-
id återkallas; och hvilken förnuftig man ville
väl uppofira sin tid, sina talanger, sitt kapital ug-
der en sådan garanti? Hvem kan hindra en af sty-
relsen gynnad spekulant, att nyttja detta vapen tör
att. motverka och ruinera ett företag, hvars med-
tällan Ban fruktar?
Men detta är ännu icke allt. Man flyttar dom-
stolarna. Juryn, hvars ledamöter J, projektets upp-
hofsmän, hafven den orimliga rätten, att efter be-
hag utstryka från listan, denna jury är icke mer
tillräcklig för Ev; och likväl har hon ådagalagt en
tränohet. SOM iac icke vill till3ta miss att avalih-
aga. (Rörelse i centern;