UdAdill 101: JAG TT MA 885206 ee v emolses. 7 TON 2EVY AF TIDNINGARNA. Det ser ut, som om den gamla Jurnafen blifvit gripen af någon ruelse öfver den skrupens, han fick uppbära för den otäcka smädeskriften om Baron Kanizouz ty han har de senare dagarne dragit in repolem:k om sjuttiotvåan, och i stället sin Insända börjat med det mera passiva aftryckandet af Gr Biskoparnpas yttranden om denna S.3; hvaraf dock det, som vi i går fingo se, af Hr Biskopen m. m. af Wingärd, i vårt tycke icke stort öfverträffade den utomordentliga talangens artiklar. Ar Biskoppen arbetar der med samma villfarelkke som många andra, då han sökt öfvertyga det Högv. Ståndet, att Regeringen icke hade del i förslaget vid förra Riksdagen, men glömmer den omstänI dighet, hvarom vi förut ervinrat, alt det yar ifrån H. Ex. Hr GCrefve af IVeiterstedts konklaver, som förslaget bade sitt ursprung. Dagbladet synes nu i stället hafva öfvertagit Jurnaleos roll. Det sökte i förrgår i en något långdragen artikel bevisa sin förut framkastade insinuaatt afslaget på sjuttiotvåan skall taga brödet munnen på arbetaren och den fattige. Bevistion ur ningen var. så olyckligt krystad, aft Bagligt Allehanda, hvars utgifvare är nära lierad med Dagbladets aktvingsvärde och frisinnade redaktör, måste lemna honom en havdräckning med tillkänpnagifvande 1 silt blad, att Dagbladets utgifvare aldrig vågar peka föra in hvad som från ett visst ball befalles. af fruktanj att.genom en sådan, ;vägran blottställa erkoroeh faderlösa) Den bedröfl:ga talangen i Dagbladet resonerar ungefår så, att då den äterhållände makt, som konungen skulle erhålla genom den pya 72 S., numera icke fnnves st är också icke någon säkerhet emot myntförsämring, hvilket åter måste verka på arbetarens sparpenniog och arbetsförtjenst. Den bedröflige synes således föreställa sig, att styrelsen sjelf i framtiden skall komma: att antaga ea för detta ändamål nödvändig, men hittils icke förspord vikruing tillåterhåll af Ständernas gifmildhet: att Ständerna skul-. le truga bort och. styrelsen vägra nya utgifter; men ban bar glömt att samma ändanmål lika väl kän vin-7 nas genom ett lagstadgande, att t. ex. bankens. sed-. lar aldrig få öfverstiga vissa gånger dess silfverva-. luta, eller någon. annaw.garanti) dylik, väg, som icke utan Kovungs och Ständers gemensamma beslut kan upphäfvas, uti att kobungamakten eller dess. föreslagna. ombud? derföre behölver pårett direkt: satt deltaga iibaokensaffärer,. oo ov ox ngt i Förvöfrigt måste man sbeklagay att sorgen, öfver det käbvda nederlaget vännib mer, skall iförbittras ges nom-split! och i anarki uti dets ministeriella lägret. c Gränskaren-havförvetagil.sig att stormgräla på Mi nerva, först och främst för hennes oerhörda dum het och sedermera. för det, hon genom en dålig och krystad, .advokatyr velat försvara, hvad som äcke han, försvaras. Detta yttran-.; de är. märk värdigt från Granskarens sida, då man exrinrarasig, altol Minerva före 72 f:hs föredragning; förekommo flere ifriga artiklar för den nya redak-, ; tionen, hvaremot Granskaren, så vidt vi erinra oss, om detta ämne iakttog tystnad. Till. slut kan man dock ej annat än fägna sig åt Granskarens stoiciem, då han, af Minerva löoskjutsad 2 den ministeriella brandvaktshöopen, som sisträmda blad uttryckte sig, förklarat det ingalunda förnärmande att jemföras ,ined en brandvakt, som är en redlig man. Vi gifvå Granskaren häruti fulikomligt rä!t; och som titteln på hans blad nu 1, flera år varit något ditktediterad, så råda vi ho) Förhållandet med Däågbladet är att des: ansvarige Utgifrare är Hr Boktryckaren Joho Wallder, sedan Kongl. Sekreteraren R. Walldens död; men att bladet åter ägesr af en tredje jemväl afliden Breders Enka. Det lärer således vara ömheten för denna sligting, och farhågan att äfventyra henres egendom gånom någon indragniog af bladet, eller åtminstone af polisens heskydd derför på stadens närvingsställen, hvarpå Dagligt Allehan