we MM RE MRI 8 MAB MI EBU TTL INU NH LULU ULL
nästföljande sådane, samt följaktligen endast ha-
de afseende på andra allmänna frågor, men icke
Konungens propositioner, om hvilka föreskriften
vore utan undantag, neml. att de icke fingo af
RiksStånden omedelbart upptagas, utan skulle till
utredande ötverlemnas åt vederbörliga Utskott. Dis-
kussionen kom att åtfölja remissen, och Utskottet
skulle ej underlåta att derå fästa uppmärksamhet.
— Häruti förenade sig Hr Modin.
Hr Vinberg hemställde, om icke Hr Holms yt-
trande i sjelfva verket innefattade en sådan ome-
delbar pröfning, som enligt 44 S. RB. O. vore Riks-
Stånd förbjuden. — Hr Ekerman: mera än en gång
hade remisser blifvit beledsagade af det tillägg, att
större delen af Ståndet uttryckt en opinion; och
talaren visste ej hvarföre icke Ståndet äfven nu, då
pluraliteten vore lätt att finna, måtte yttra den of-
vertygelse, att Banklagförslagetej tillkommit i grund-
lagsenlig ordning. — Häruti instämde Hrr Strehle-
nert och Hök, äfvensom Hr Fries. — Hr Helsin-
grus: då han föranledt denna diskussion, hade ban
ansett sig böra i största stillhet afvakta, huruvida,
1 följd af 55 S. R. O., hvarpå en värd talare fä-
stat uppmärksamhet, och hvarföre han vore denne
talare förbunden, ehuru åberopandet af denna vis-
serligen kunnat ansetts vara öfverflödigt, då han
vore öfvertygad, att Hr Talmannen genom sin er-
farenhet hade noggrann kännedom om Gvrundlagen,
Hr Talmannen skulle anse sig förhindrad att göra
proposition om remiss, eller om den skulle medåde-
las, i hvilket senare fall talaren förbehöll sig att
vidare få yttra sig. — Diskussionen ansågs slutad,
och Hr Talman utlät sig: Diskussionen hade egeut-
ligen omfattat tvenne omständigheter: den ena om
remiss af Kongl. Maj:ts nådiga skrifvelse med Bank-
lagförslag skulle ske eller ej, och den andra, till
hvilket eller hvilka Utskott remissen, i händelse
den beviljades, borde ske; hvad den första omstän-
digheten beträffade, ansåg sig Hr Talmannen sålun-
da förstå 44 5. R. O., att remiss å en Konungens
proposition ej fick vägras, och derföre begagnade
han grundlagsenligt sin rätt, att å den under dis-
kussionen yltrade motsatta opinion vägra proposi-
tion. Om Ståndet ej delade denna åsigt, kom frå-
gan att hänskjutas till Konstitutions-Utskottet. —
Hr Helsingius förklarade sig ej ärna ingå i något
utlåtande, som kunde föranleda den behandling af
saken, som Hr Talman framställt eller satt i fråga,
fastän han ej vore öfvertygad, om Hr Talmans för-
klarande vore så beskaffadt, att han kunde dela
samma åsigt. Detta lemnade han dock derhän; —
i följd af hans proposition, hvilken gifvit anledning
till diskussionen, hade han hört och uppfattat den-
samma. Med tillfredsställelse hade han erfarit den
högaktning för andras åsigter, som utmärkt Borga-
re-Ständet, det lugna förhållande som äfven i kin-
kiga frågor alltid hedrat Ståndet. Han hade dessu-
tom i den belägenhet, hvaruti han, vid sitt första
anförande, förklarat sig vara stadd, nemligen vill-
rådighetens , fått upplysningar, som han värderade
och med tacksamhet emottagit. Han ville bekänna,
att han blifvit mycket upplyst, men alldeles icke
öfvertygad. Han hade kommit så långt, att han
hört åtskilliga Grundlagsparagrafer åberopas, så
långt, alt han letat fram dem, och sökt att fatta
ordalydelsen deraf, Kortliger fick han dock för-
klara, att då uti 44 5. B. O. nämnas Konungens
propositioner, äfvensom allmänna ärenden, hvarmed
förstås sådane, som böra eller kunna blitva föremål
för Rikets Ständers öfverläggninggr, så förstod han .
dettå äfvensom på samma sätt, som om ull 55 f.
R. O. skulle stå: Landtmarskalk, äfvensom Talmän-
nen få ej vägra proposition, c Någon skilnad
genom ordet äfvensom vore icke utmärkt mellan
Konungens propositioner och andra allmänna ären
den; endast den ordning vore iakttagen, att de förra
stå främst, såsom från den förra statsmakten ut-
gångne, utan att dock för öfrigt vara ifrån allmän-
na ärenden undantagve. Han hade ytterligare läst
55 fS. kB. O., och funnit der vara stadgadt, att Landt-
marskalk och Talmännen skola noga iaktlaga, att
inga grundlagsvidrigheter föregå. - Talaren ville
ej ou ingå i pröfning deraf, om lir Palmans yt-
rande af honom kunde delss, utan blott uppehålla
sig vid slutet af I mom. 49 I. i. O., der det stad-
gas: uppstår- fråga om och bvart remitteras bör,
kan denna fjåga blott för den plenidagen läggas på
bordet, men i nästa plenum skall beslut ovägerligen
fattas. — Den korta tiden intill nästa plenum an-
såg han för sig vara af mycken vigt, för att upp-
fatta de lärorika diskussioneine, studga sin öfverty-
la harar dat shall. 2 ot Pamblagefransla nn