we MM RE MRI 8 MAB MI EBU TTL INU NH LULU ULL nästföljande sådane, samt följaktligen endast hade afseende på andra allmänna frågor, men icke Konungens propositioner, om hvilka föreskriften vore utan undantag, neml. att de icke fingo af RiksStånden omedelbart upptagas, utan skulle till utredande ötverlemnas åt vederbörliga Utskott. Diskussionen kom att åtfölja remissen, och Utskottet skulle ej underlåta att derå fästa uppmärksamhet. — Häruti förenade sig Hr Modin. Hr Vinberg hemställde, om icke Hr Holms yttrande i sjelfva verket innefattade en sådan omedelbar pröfning, som enligt 44 S. RB. O. vore RiksStånd förbjuden. — Hr Ekerman: mera än en gång hade remisser blifvit beledsagade af det tillägg, att större delen af Ståndet uttryckt en opinion; och talaren visste ej hvarföre icke Ståndet äfven nu, då pluraliteten vore lätt att finna, måtte yttra den ofvertygelse, att Banklagförslagetej tillkommit i grundlagsenlig ordning. — Häruti instämde Hrr Strehlenert och Hök, äfvensom Hr Fries. — Hr Helsingrus: då han föranledt denna diskussion, hade ban ansett sig böra i största stillhet afvakta, huruvida, 1 följd af 55 S. R. O., hvarpå en värd talare fästat uppmärksamhet, och hvarföre han vore denne talare förbunden, ehuru åberopandet af denna visserligen kunnat ansetts vara öfverflödigt, då han vore öfvertygad, att Hr Talmannen genom sin erfarenhet hade noggrann kännedom om Gvrundlagen, Hr Talmannen skulle anse sig förhindrad att göra proposition om remiss, eller om den skulle medådelas, i hvilket senare fall talaren förbehöll sig att vidare få yttra sig. — Diskussionen ansågs slutad, och Hr Talman utlät sig: Diskussionen hade egeutligen omfattat tvenne omständigheter: den ena om remiss af Kongl. Maj:ts nådiga skrifvelse med Banklagförslag skulle ske eller ej, och den andra, till hvilket eller hvilka Utskott remissen, i händelse den beviljades, borde ske; hvad den första omständigheten beträffade, ansåg sig Hr Talmannen sålunda förstå 44 5. R. O., att remiss å en Konungens proposition ej fick vägras, och derföre begagnade han grundlagsenligt sin rätt, att å den under diskussionen yltrade motsatta opinion vägra proposition. Om Ståndet ej delade denna åsigt, kom frågan att hänskjutas till Konstitutions-Utskottet. — Hr Helsingius förklarade sig ej ärna ingå i något utlåtande, som kunde föranleda den behandling af saken, som Hr Talman framställt eller satt i fråga, fastän han ej vore öfvertygad, om Hr Talmans förklarande vore så beskaffadt, att han kunde dela samma åsigt. Detta lemnade han dock derhän; — i följd af hans proposition, hvilken gifvit anledning till diskussionen, hade han hört och uppfattat densamma. Med tillfredsställelse hade han erfarit den högaktning för andras åsigter, som utmärkt Borgare-Ständet, det lugna förhållande som äfven i kinkiga frågor alltid hedrat Ståndet. Han hade dessutom i den belägenhet, hvaruti han, vid sitt första anförande, förklarat sig vara stadd, nemligen villrådighetens , fått upplysningar, som han värderade och med tacksamhet emottagit. Han ville bekänna, att han blifvit mycket upplyst, men alldeles icke öfvertygad. Han hade kommit så långt, att han hört åtskilliga Grundlagsparagrafer åberopas, så långt, alt han letat fram dem, och sökt att fatta ordalydelsen deraf, Kortliger fick han dock förklara, att då uti 44 5. B. O. nämnas Konungens propositioner, äfvensom allmänna ärenden, hvarmed förstås sådane, som böra eller kunna blitva föremål för Rikets Ständers öfverläggninggr, så förstod han . dettå äfvensom på samma sätt, som om ull 55 f. R. O. skulle stå: Landtmarskalk, äfvensom Talmännen få ej vägra proposition, c Någon skilnad genom ordet äfvensom vore icke utmärkt mellan Konungens propositioner och andra allmänna ären den; endast den ordning vore iakttagen, att de förra stå främst, såsom från den förra statsmakten utgångne, utan att dock för öfrigt vara ifrån allmänna ärenden undantagve. Han hade ytterligare läst 55 fS. kB. O., och funnit der vara stadgadt, att Landtmarskalk och Talmännen skola noga iaktlaga, att inga grundlagsvidrigheter föregå. Talaren ville ej ou ingå i pröfning deraf, om lir Palmans ytrande af honom kunde delss, utan blott uppehålla sig vid slutet af I mom. 49 I. i. O., der det stadgas: uppstårfråga om och bvart remitteras bör, kan denna fjåga blott för den plenidagen läggas på bordet, men i nästa plenum skall beslut ovägerligen fattas. — Den korta tiden intill nästa plenum ansåg han för sig vara af mycken vigt, för att uppfatta de lärorika diskussioneine, studga sin öfvertyla harar dat shall. 2 ot Pamblagefransla nn