0 ee
mycket annat, att nemligen farorne förblifva obe-
märkte, till dess det är för sent att bota dem.
Man kan redan genom sin uppfostran hafva fått
en skef riktning och, till följd af sedermera insupne
grundsatser, hela sin lefnad kungöra och försvara
meningar, som af sunda förnuftet ogillas — sådant
är förlåtligt, i fall man sjelf är öfvertygad om hvad
man kungör och försvarar;
Man kan i sitt offentliga lif komma ien så falsk
ställning, att alla de flere eller färre vigtigare hand-
lingar, hvari man deltagit eller hvartill man ver-
kat, utfalla med ett sådant resultat; att man till
och med sjelf skulle önska sig dervid aldrig hafva
lagt hand; äfven sådant är förlåtligt, ty man är i
tillfälle att skylla på bristande insigt, på oförsig-
tighet — ja på en olycklig stjerna, hvarigenom de
bästa beräknivgar kunna gäckas;
Man kan vara ett rof för häftiga passioner —
hat, lögaaktighet, hämdlystnad, girighet eller slö-
seri. Sålänge icke dessa laster yltra ett menligt
inflytande på andras väl, inskränker sig hvarje för-
ståndig man till att beklaga den olycklige, som är
deras slaf och offer;
Allt sådant har man sett och hört.
Men, att med cynisk fräckhet inför allmänheten
afslöja sina förderfliga tänkesätt;
Att med hånlöje begabba män, som genom lära
och efterdöme sökt återföra den vilseförde från la-
sternes bana och afhålla den ännu rene från första
steget derpå:
Alt benämna desse mäns nit, deras uppoff-
ringar, med namnet: prosalskt svärmeri;
Att på förhand vilja väcka farhågor och fiend-
skap mot ett samfund, hvars afsigt är att till fä-
derneslandets mest vanlottade klasser föra upplys-
ningens välgörande skänker;
Att till sitt skadliga ändamåls vinnande hos oss
uppträda såsom målsman för den sårade egennytta,
som i ett annat land, förgäifves sökt undergräfsva
och, som jag hoppas, lika fruktlöst offentligen be-
mödat sig att kullkasta de rättigheter, upplysnin-
gens och mensklighetens vänner förvärfvat;
Att söka ingifva vår RBegering fruktan för följ-
derne af det hos oss stift.de Sällskapet för spri-
dande af allmänna medborgliga kunskaper;
Att sålunda öppet framträda som obskurantis-
mens kämpe;
Sådant var förbehållet den tidning, som prunkar
med titeln Minerva, namnet på upplysningens och
vishetens Gudinna.
Mitt namn bar aldrig varit tecknadt på nykter-
hetsföreningarnes listor. Fullkomligt gillande deras
grundsatser, har jag dock trott, dels att åtgärder
från statswmakternes sida fordras för att kraftigt
motarbeta dryckenskapslasten, dels att upplysnin-
gens allmänna spridande är ett af de kraftigaste
medlen för sedlighetens befordran, och att således
ändamålet först då kan vinnas, när Regering och
folk samverka till det goda. Ej heller har jag äran
att vara medlem af det sällskap, Minerva så oförsynt
angripit; men det visar sig lika tydligt för mig
att sedligbetens befordrare skola nitälska för upp-
lysningere, som att den, hvilken gör något helt an-
nat till sin gud, skall hata all själsodling. Jag tror
således, i detta fall åtminstone, Minerva, då hon
säger, att det nyss stiftade sällskapet utgöres af
nykterhetsföreningens raedlemmar,
Händelsevis bar jag läst styfvers eller runstycks-
litteraturens? första korrekturark. Der har jag
sett namnteckningar, tillhörande tvenne män, hvil-
kas ädla harakter, upplysta nit för allt godt och
sant, redliga fosterlandskärlek, jemte det utmärkta
rum de med rätta intaga så i Svenska kyrkan som
ibland Svenska författare, äro den säkraste borgen
för sillskapets ädla syfte, och inger de bästa för-
hoppnvingar om dess vinnande.
Jag hyser allt för stort förtroende till allmänhe-
tens rättskänsla och till Regeringens kärlek för sed-
iehet och upplysning, för att kunna tro, att nå-
.ot ovänligt mottagande, till följe af Minervas ar-
ikel, kan inträffa, då Sällskapets skrifter utkomma.
Ännu mindre kan det falla mig in, att några hin-
der derigenom för Sällskape!s organisation och in-
trädande i verksamhet skola uppstå. Ett försvar
är således ej af behofvet påkalladt. Min afsigt är
också ej att tillvägabringa ett sådant: jag önskar
blot fasta allmänbetens uppmärksamhet på Miner-
vas artikel, som jag anser fullt tjenlig att befor-
dia just den goda sak, bon vill undergräfva. Må
man rätt begrunda, hvad dervuti yttras: då skall
sar