Justitie Ombudsmannens personliga åsigt, och en tillkommande Justitie Ombudsman kan hysa en motsatt, samt sådedes bevilja det lagliga biträde, som den närvarande vägrat, så skulle min rättighet att hos en kommande JustitieOmbudsman söka detta biträde blifva på förhand mig be-. röfvad, om jag nu inför rätta förklarade för en smädelse — det vill säga för en olaglighet — hvad jag anser: för min lagliga rätt, och som af en kommande Justitie Ombudsman äfven kan så betraktas. Hvad Kämners-Rätten i sitt utslag söker aftvinga mig, är i sjelfva verket mindre ett straff för något begånget brott, än en afhändning, på förhand af en rättighet, som ingen lag dömt mig förlustig; och jag vågar derföre 1 största ödmjukhet anhålla, att Kongl. Hof-Rätten måtte, genom upphäfvande af Kämners-Rättens ifrågavarande utslag, befria mig från det!vite Kämners-Rätten immig ålagt, och det fängelse, hvari den hålicr mig innestängd, i afsigt att tvinga mig att på nyssnämde sätt afhända mig en laglig bevisningsrätt, samt att jag således måtå åtnjutande af min personliga frihet, få afvakta den tid, då jag kan åter försöka att göra min nyssnämde lagliga rätt gällande, med bättre hopp än hittils om uppmärksamhet los den af Rikets Ständer till de medborgerliga rättigheternas vård tillsatte offentlige väkrare. Kämners-Rätten har, till stöd för sitt åläggande, åberopat 5 Kap. 11 S. Uts. Balk, ett lagrum, som efter hela kapitlets avalogi, ej är lämpligt till ett sådant fall som detta. Sannolikt sjelf inseende förhållandet härmed, har KämnersRätten med ett resonnement sökt fylla hvad dess utslag saknar i tillämpliga laggrunder och bemödat sig att på sitt eget vis deduccra afsrgten med min vägran, hvilken, enligt denna deduktion, skulle vara ingenting mindre an att upphäfva mig öfver sjelfva lagen och söka förlama dess kraft och verkan. Allt hvad jag förut inför rätten yttrat torde dock tillväckligt ådagalägga, att jag, långt ifrån alt söka sätta mig öfver lagen eler förlama dess kraft, tvertom cendast sökt och söker alt få så vällag som grundlag gällans de, men icke blott på papperet, utan i verkligheten. När derföre Kämnersrätten vidare ordar om nödvändigheten af lagens kraft, för betryggande af fastställd samhällsordning, så instämmer jag fullkomligt i denna premiss, ehuru jag derifrån kommer till en helt annan konklusion, än KämnersRätten, nemligen till den, som jag hoppas, af ingen vederläggliga: attdet äfven hör tilllsambällsordningens betryggande, att medborgaren icke förnekas den honom 1 lag tillerkända rättigheten att bevisa, om han kan, och på sitt ansvar, att en domstol mot honom öfvat vrångvisa och att rätten blifvit bonom nekad; samt att det deremot iche hörer till samhällsordningen, att genom viten och fängelse tvinga honom att afsäga sig denna bevisningsrätt, innan honom ännu förunnats tillfälle att få utöfva den. Det torde ej kunna undfalla Kongl Hof-Rätten, att den närvarande afbönsfrågan är fullkomligt olika med hvarje annan, som hittils förekommit i Svenska lagskipningens häfder. Med undantag af några speciela fall, inuefattas den härmed analoga brottqvalifikation i 60 Kap. Missg. Balk., och man finner af delta kapitel och de deröfver tillkomna förklaringar, att den, som till afbön gjort sig skyldig, antingen af förbastande förgält sig på något sätt mot den, för hvilken han dömdes att göra afbön, eller ock velat binda honom till en angifvelse, men oitter det ej. Intetdera är här händelsen: Ått jag ingenting gjort af förhåstande torde vara klart:af rättegångens långvarighet, och att jag icke beträdis med att ej gitta bevisa hvad jag angifvit, är så mycket mera uppenbart, som mig ej ännu cens förunnats tillfälle att försöka hvad jag i den vägen gitter, och mitt bristande eller icke bristande 1 bevisningen således icke ännu är pröfvadt. Först när detta skett, kunde en afbön, säsom straff, vara lagenlig; så framt! icke här ett vida svårare ansvar det som är närmast dödsstraffet — väntade mig i fall jag ej gitter. Att åter börja med afbedjandet, skulle vara ungefär det samma som att börja med att plikta, innan det ännu vore utredi, om plikt borde utgifvas; så framt cj Kämners-Rättens formulär här tillika involverade den orättvisan att på förhand afskära all möjlighet till undersökning och all framtida rättelse i den anticiperade plikten. Till råga på allt, vill Kämners-Rätten slutligen tvinga mig att förklara, att jag ångrar den angifvelse jag gjort; Kämners-Rätten vill sålunda truga mig att inför sig säga en osanning, och en osanning, som den, af min skrift ) till Kämners-Rätten, då afbönen affordrades: mig, tydligen finner skola innefattas ien sådan ångerdeklaration; Kämners-Rätten har nemligen af denna skrift lätt kunnat inse, alt jag, långt ifrån att ångra att jag gjort den ifrågavarande angifvelsen, tverlom är beredd att fullfölja och bevisa den, så snart det mig hittils vägrade tillfället dertill yppar sig. Frågan är således om ingenting mindre än att gchom viten och fängelse tvinga mig att icke blott afsäga mig sjelf en laglig bevisningsrätt, utan att kröna afsägelsen genom en uppenbar lögn inför rätta, genom en formlig immoratitet, ett ohöljdt brott emot samvete och öfvertygelse. Jag vågar hoppas att Högl. Kongl. Hof-Rätten tager i billigb och rättvist betraktande alla dessa omständigheter, som på sett eget och särskilt sätt här tala för otillömpligheten af det tvång, Kämners-Rätten mot mig vill göra gällande, och att jag, till följd deraf, måtte återställas i min personliga frihet. i Stockholm, i fängelse under Rådhuset den 12 Mars 1934. Johan Lud. Su: dbladt. Att ofvanstående afskrift är lika lydande med det till Kongl. Majt:s och Rikets Svea Hof-Rätt denna dag ingifna original, intygar. Stockholm den 13 Mars 1934. ex officio T Tor dsodt