nu varande 72 Y. Regeripgsfeormemn angifser ingenting, som herättigar Rikets Ständer till att ensamme stifta lagar för Banken, utan endast ordningar och reglementien, hvilka således ej; få vara i strid med allmänna lagen. Konungen bar alltid förr sankticnerat Pankeps ordningar och stadgar, då de varit of C2cr ait röra allmänhetens rätt, äfven om blott i soenskap af orsningsföreskrifter. Det sydliga til! tacct af Bankoutskoltet år 1510, att ta Bankofullmäktige till att, borom vexling i mind.e myntsorter, försvåra silfvervexlingen, var redan en så tillvida olselig behandling, att Domsökert dömt Banken, att på en gång verkfordrad beta uning, om dess dom hade blifvit och den af 18:5 års Bankoutskott utfärdade föreskrift, att ej vexla mer än 200 Rdr specie i veckan, blef ju så al: mänt bedömd såsom en olaglic åtgärd, att Rikets Ständer den 2 Mars sistnämde år begärde en Kuvgörelses utfärdande, att intill dess anvoriunda af Rikets Ständer beslutes och be-börigen kungöres, kommer utvexling af silfver mot transpertsedlar, att hädanefter, likasom de sednast förflutne åren, förblifva inställd. Dennva kungörelses utfärdande var en af vår nuvarande Konuogs första regevingsåtgärder; och misstaget är således i verkligheten för både Regerings och Ständers gemensamma rikvinrg. Iogen bör nu mera klandra den andra. Svenska folket får i detta som i många fall tilläkna sig sjelf en stor andel deri; då det i sanning öfvergår till förundran att efteråt finna, huru ingen Svensk man förr, än d. 9 Febr. eller under nio års tid, stämde Banken inför Hof-Rätten, att betala sina sedlar med silfver, samt huru Hof-Rätten sedan dömde efter en derefter och som det synes just för tillfället utfärdad kungörelse. Nej! gerna må en slöja dragas öfver alla den flydda tidens villfarelser i denna del; men nu, sedan man vunnit en bättre upplysni ing, sedan både Regering och Ständer visat sig inse hela vidden af Ocas skyldigheter sedan en sorglig 20 årig erfarenhet åt kommande slägten skall öfverllytta begreppen om vådan af sådane misstag, låtom oss ru icke begå nya på en annan väg, gevom öÖfverdrift af ängslan och klenbogerhet; utan med alvarlig vilja att sjelfve handla rätt, bysa förtroende tll eftertiden, att den äfven skall ledas till en god vilja och bättre upplysnirg. Lålom oss tro, att i all framtid I jokes skall anses för hvad den efter våra lagar är: en Inrättning för sig, Riket tulihörig, som efter Lag ostördt förvaltas af de fuilmäktize, folkets ombud tillsätta. I denna egenskap är den ej vådlig för allmänna röyeisen eller enskilta förmögenheten, såvida ej Rikets Ständer skulle låta förleda sig, att tillkonstla dess funktioner och gifva dess verksamhet en riktning, som aldrig åsyftas eller ens bör kunna åsyftas med en offentlig Stats-Bank. I sjelfva benämningen Rikets Ständers Bank; fortfor Talaren, synes mig ligga en garanti mot dylika öfverdrifter. Huru skulle Rikets Ständer t. ex. kunna fordra af 3 prester och 3 Bönder eller ens af 3 Adelsmän och 3 Borgare, såsom dessa Stånd ännu äro organiserade, att de skulle kunna administrera Banken efter handelns och penningerörelsens djupaste teorier? Bankens enkla beskaffenhet af Depositoch Vexel-Bank fordrar ej sådant. Dess egenskap af LåneBank kan ej beller utsträckas öfver de mest vanliga och föga invecklade förhållanden, och om än jag gerna m ;edgifver, att äfven i dessa delar missdag kunna göras, blifva de dock visst ej af den infiytelsen, till följd af de, på det hela, ej så öfverdrifna summor, som äro i fråga, då man dermed jemför hela den stora enskilta rörelsemassan, att de kunva vålla några synnerliga vådor för denna. Det är hvarken 6 millioners fastighetslån ellkr 1-2 million odlingslån, eller Banko-Diskonterivgen med 6 till 8 millioner, som vållat kreditbristen i sårt lard, der toligen en skuldsumma al 70 till 50 millioner iIntecknad och 3 till 400 millioner bokförd och reverserad skuld rörer sig utur en hand I avnan. Det är endast och allenast myntväscodets förbistring som orsakat dem. Men om nu sådant är verkliga förhållandet med Rikets Ständers Bavk, alt den måste lagligen förvaltas, redan efter nu gällande föreskrifter; hvarföre då ej inse att hela det nya förslaget måtte innebära nåsot annat, än hvad den allmänna säkerheten forärar? Kunna vi väl neka, att Regeringens inflya4else på PRiks-Ståndens val, i ellmänhet är temligen pälaglig. Rör man ej t. ex. Utskotts-Ordlörandernes namn liksom utbasunas med Riksdagsbampetco? Har man ) ej sett alltför påtagliga förec so är fos