blicitetens egen skull, att Herrar Tidningsskrifvare ville visa sig något mera älskare af tryckfriheten, än att fast dageligen öka de ej sällan grundade klagomålen öfver dess missbruk; och är det i synnerhet, för att ådagalägga publicitetens användbarhet, lika så väl till försvar, som för anfall, jag af min Herres rättskänsla fordrar dessa raders ordagranna mförande uti min Herres blad. Stockholm den 17 Mars 1834. C. H. Anckarsvärd. Det första den benigne Läsaren af ofvanstående artikel lärer finova, är att Hr Friherre Anckarsvärd, oaktadt allt det förakt han nu för fjerde eller femte gången uttryckligen låter påskina för den periodiska pressens organer ), och oaktadt alla de förföljelser, bvarmed Hr Friberren af dessa sina Render? oupphörligen blifvit malträterad, likväl tilltror Aftonbladets redaktion åtminstone en god egenskap, nemligen att vara mindre ömtålig och snarsticken än Hr Frih. sjelf, då hon tagit lör afgjord, att vi ieke skulle draga i betänkande att i vårt blad införa en replik. hvari Frih. sjelf icke tvekat, att till och med stampla våra refiektioner, säsom elt gement drag af publiciteten. 3en ädle Friherrn har ockå ej missräknat sig i denna tanka om oss. Vi hysa i allmanhetden åsigten, att af alla små egenskaper äro fåfänga och sårad egenkärlek de som minst klida den offentlige mannen. Vi bafva städse sökt följa denua regel, och det skall mycket glädja oss, om exemplet åan ien framtid lavda Hr Frib. tull någor tillfredsställelse. Vi tro också, ett samma allmänhet som läst notisen i Lördegsbladet och Frih:s svar, bäst skall hedöma huruvida Frih. har något stäl ullsin förtrytelse, och det gemena uttrycket får då stå qvar för fir Friberrns räkning. Vi vija blott namna ev an ständiohet, som genast bevisar, hurv orätt Frih bar uti dette törgrymmande. Om Hr Frib. nemlign haft sig bekant den uppmärksamhet det vackte pa Riddarhuset, då man förda gången fick se, hurn Hr Friherra från laktarn med privatmannens lugn öfverskadade det fordna stridstältet, i stället att såsom sjelf bufvudman för en ätt, med sitt ord och sin röst gocna fosterlandet, så mycket det stod i havs förmåga, och om Frib. kunnat observera, huru denna uppmärksamhet ingalunda minskades deraf, att Hr Frih. efteråt sammenträtffade med H. Ex. Hr Grefve bBrabe, så hade Hr Frib. icke heller funnit sig så förundrad öfver de slu!satser, som kunde göras i avledning af ryktet om Hr Friberros tätare audienser hos H. M. Konungen. Att detta rykte icke är någon uppfinning af Aftonbladets redaktion, det junna ganska många Ledamöter af Biddarbuset intyga. I allt fall borde Fr Fribherrn nu finna, att ban hade långt mera skäl att tacka oss för artikeln är vara missoöjd dermed, då han hä:igeoom icke blott erhållit ett tillfälle, att förneka berättelsen om kammarspisningen, utan äfven fått en anledning att offentligen tolka sin ökade högaktning för H. Ex. Hr Gretve Brahe. Vid sådant förhållande var det ju alt taga sak på bak, att Hr Friherren uti det tydligen figurliga uttrycket om inträdet i styrelsen genom Hans Exeltlens? dörr, kunnat finna en förolämpande hänsyftning, helst då Hr Friherren, i fall något inträde i styrelsen komme i fråga, ingalunda kunde finna sig sårad deraf, att ouvertyren skett genom den ökade högaktningen för Hans Exellens person. Då vår afsigt icke varit att inlåta oss 1 någon allvarsam polemik med Hr Friherren, så vilja vi också icke längre uppehålla oss vid detta ämne. Vi hemställa endast, hurevida det icke, för Friherrens egen skull, vore tjenligt, att Hr Friherren och den periodiska pressen räckte hvarandra handsn, att icke taga saken så hett, i fall Friherren ännu en gång skulle gifva någon anledning till dylika gissningar, som de, hvilka nu råkat störa Hr Friherren uti det enskilta lifvets lugn i hufvudstaden. ) Härifrån fordrar rättvisan att undantaga Friberrens trogna anhängare, PHagligt Allehanda, genom hvars språkrör ett skarpt ogillande i dag på morgonen uttalar sig deröfver, at vi råkat nämna ryktet om Hr Friherrens enskilta umgiänge — ÅA slottet! eller att vi kurnat fästa vår tHND