kräftan byter om skal, för att göra ett partisinne till viljes, hvilket bar sitt säte långt utanför detta Stånd. För Ståndets anseende önskade han, att Bröderna ville hysa samma ambition. Om BondeStåndet ansåg sig beböfva lita på andras upplysningar och välvilja för dess bästa,. vet han ej i hvems famn det kunde finna rådligt att kasta. sig. — Om ibland alla de vedermödor, som Sverges allmoge från hedenhös haft att genomgå, den erfarit någon framgång och skydd, så har den derföre att tacka Sverges Konungar allena Frågan är nu att lemna Konungen cn laglig utväg att förhindra afsteg från en klok och ändarhålsenlig Bankoverkets förvaltning. Svenska allmogen gör bäst att ställa sig på den sida der Konungen är. Han kan ej komma i frestelse att deltaga i beslut till menighetens skada. Ständerna hafva sjelfve erbjudit Konungen den makt; hvarom fråga är; de måste vara konseqveuta. Man anför så ofta Norge som exempel; dess lagstiftning och inrättningar prisas så högt, och Konungen har i Norge visa större makt i afseende på penningeverket och Bankoväsendet, än den nu föreslagna. Norge har till stor del honom att tacka för ordningen i sina finanser. — Talaren trodde, att Svenska friheten ej hade något att befara deraf, att Konungen sättes i tillfälle att i Bankoväsendet upprätthålla jemvigten mellan de olika intressena, och röstade för nya redaktionen. Nils Persson från Södermanland. Om alla framtida regenter kunde bli lika upphöjda öfver all egennytta och lika nitiskt befrämja vårt lands lycka, som vår nuvarande älskade Konung, skulle Talaren cj tveka att bifalla lagförIvingen. Men historien ger oss ett varnande exempel. u Gustaf den 1V:s våld är ännu i vårt minne. Vi böra derför framtidens skull bibehålla den nuvarande r2 . 4 I rdrad. Hans Jansson gjorde det tillö : : SJ gilt anförande, att kade, att Banken för han visserligen på det högsta alilid måtte vara skild från Statsverket. — Men r visserhonom a an vidlklkommer, sc leita velo; det erbjö ; rad den nu förevarande frå en aldrig 5 i 9 bvilkenr Talaren ej kunde MT han As : Med all den åjupa un hyser för var BMonuro och in j än förena mig med dem, som skriftiicsen H 3 . Fes . H D . 1 1 i Ce 1 och n igen ylt at sig för bibehaltande af den 72 ymns akuon oförändrad lund: Jag kar ej men wu sar a vt Siatsoch men 1 bede asic var FPalaren tet. kFan var då ver! rr ot I fr M 1 nt I. NEC at 2e manga oivckor, som myntoredorna 10 0om vart land vållat, och hvartill BR. St. varit orsaken, iullstyrknya redaktionen af BR. E:s 72 Y 1 Han så. te han då d St sla denna tanka. Nu vill han ieke vara sig olik. — egeringen erhåller den föreslagna makten, skulle Talaren aldrig kunna tillstyrka någon silfveruivexling, förr än Banken blir så stark, att den siclf kan förekomn 1 1 alla vudor. Nu ser han cj hvar en utvexling skulle stanua. — Ean ville dock ej öfvertala någon att dela sin tanka, han hoppades att hvar och en sjelf moget öfvervägat det beslut han gick att taga. Jag har hört några ledamöter omtala, att gen skulie i Banken få halfva makten. Mine bröär ej så. Det är cudast ett velo, hvarigenom Re2eringen kan förekomma en otillbörlig disposition af Lan T T JON JONSSON. ii Tand acer. kens medel o. s. v. Nils Månsson: Han hade hört många kloka och lärda stalsmän tala i deita ämne bade mot och med. Skulle fördelen af 72 S:ns nya redaktion bli den, att, såsom vice Telemannen yltrat sig, endast derigepom kunde erhållas ett silfverlån , så vore det föga för Ständerna rekommenderande. — I öfrigt ville han hvarken tilleller afstyrka ägdn. Hans Jansson: I afseende på Strindlunds yttrande, att det var Riksens Ständer som vållat myntoredorna i landet, irodde han att ett sådant yttrande var mindre väl betänkt. Han hänviste till hvad han nyss anfört och förklarade, att, innan han fick det vederlagdt, kunde han cj gilla Strindlunds åsigt. Strindlund: Han ville återföra till Ståndets minne de åtgärder, som ända från 1809 blifvit ästadkomna i Banken. Han trodde, att om RB, St. ej betalt 1809 års Riksskuld, så hade vi ej nu behöft anlita Konungens deltagande i Banken. — Att Ständerna ej äro konseqventa bevisas blott deraf, att R. St. sista Riksdag tänkt annorlunda i denna punkt, än de nu synas göra. — Banken är numera utsatt för samma vådor som ett obetäckt hus 0. s. v. Hans Jansson bad Strindlund besinna hvem som gifvit första anledningen till myntoredorna i landet. Strindlund: Om Hans Jansson med en enda rad kunde visa, att Regeringen vållat olyckorna och myntoredar, så ville han visst medgifva att hnn hade orätt. Man bör påminna sig, att Ständerna voro husbönder vid de tillfällen då myntet föll i vanvärde. De hade bordt hindra det. Många Ståndets ledamöter yrkade proposition. Anders Danielsson ville göra Strindlund derpå uppmänksam, att vid 1809 års Riksdag var ingen annan utväg för Ständerna, än den som vidtogs. Det var, om han så fick säga, ett oundvikligt misstag. Bland två onda ting måste man välja det bästa, m, m Nu yrkades häftigt proposition, hvarpå votering följde, och åennas utgång är bekant. I öfrigt få vi anmärka, såsom tryckfel, att Anders Andersson från Skaraborgs Län blifvit i vårt Onsdagsblad uppförd bland dem som delade vice Talemannens mening i afseende på 72 S. — Detta varder härmedelst sålunda rättadt, att nämde Anders Andersson förenade sig tiil alla delar med Hans Jansson och Anders Daniclsson. Plenum på Riddarhuset e termiddagen den 1 be