vårt statsskick. — Då man säger att från Konungamakten utgått alla förslag till intrång i Banken, så hvarföre vill man ej göraden responsabel? — yrkade bifall till redaktionsförändringen. — Hr Linderholm: förklarade sig ej tillhöra dem, som i allt misstänkte Regeringens afsigter, men ansåg sig dock. ej böra förglömma de tider som varit. — Så länge ej enskilta intressen fingo: göra sig gällande, och så länge han ej trodde att Ständerne så illa visste att förvalta Banken, sin dyrbaraste egendom, att de behöfde förmynderskap, kunde han ej biträda redaktionsförändringen af 72 8. — Hr Höök kunde ej eller dertill lemna bifall. — Hr Helledaij afgaf ett anförande, hvaraf vi ej lyckades uppfatta mera, an att han tillstyrkte den ifrågavarande redaktionsförändringen. Hr Björk: att då han önskade att cj som Representant blifva bedömd efter ledningar inom gissningarness vidsträckta område, fick han öppet förklara, att han måste afstyrka den nya redaktionen, på den grund, att omtankan bör sträcka sig längre än till det närvarande;jz— trodde ej eller att den allmänt och enskilt önskade realisationen härigenom skulle förhindras; — denna sin mening ville talaren ha till protokollet uttryckt, tryggad vid vissheten, att härvid ej hafra följt, — likasom han ej ärnade följa — några andra impulser, än pligtens och samvetets. — iir Leffler uppdrog, uti ett långt skriftligt anförande, en historik öfver förra förhållanden: resultatet var bifall till förändringen. — Hr Winbergs yttrande hörde vi cj. — Hr Frodell talade emot antagandet af nya redaktion. Hr Båath ansåg skulden för Bankens möjligen hittills varande sämre förvalning, ej böra skjutas på Regeringen, euvär denna förvaltning ju alltid tillhört Rikets Ständer: Han hade föreställt sig, att Ständerne, med den sakkännedom och fosterlandsvärma han hos dem ville förutsätta, kulle motverkat beslut, som voro stridiga mot verkligt gagn; om Konungamakten hittills beredt dylika beslut, så kalle sådam för framtiden förekommas, just genom denna sl redaktionsförändring, som alade Regeringen ansvars-skyldighet. — Misstag hos endera statsmakten kunde äga rum; sådart vore menskligt; men derföre borde den anara makten ågan att kunna hindra dem; — förenade ha i sitt våld förmås sig i öfrigt med Hrr Hemberg, Arnberg och Leffler; — och kunde ej inse någon fara uti att medgifva Regoringen den nu ifrågavarande makten. — Hr Petre: alt om någonsin stadgandet, att gruvdilagsfrågor borde afgöras med eukelt ja eller nej, kunde tillämpas, så vore det visserligen här, da man haft så öfverflödig betänketid; — ville begagna tillfället för att förklara, att han med den värde talaren, Hemberg, ägde vakt motsatta åsigter; åberopade i öfi det yttrande han i Ståndets pienum den 4 dennes, uti ett med detta gemenskap ägande ämne, afgifvit, hvilket han begärde matte uppläsas; — Hr Bådeh ville hänvisa till födornesiandets historia under Gustaf Adolfs tid, och förenade sig I öfrigt med Hr Eckerman. — Herrar Egn. ll, och Hasselgren yrkade att redaktionsförändringen maåtte afsläs. — Hr Hessle ville ej belasta Konungamaktea med garanti för elt verk, som styres af en ej ansvarig statsmakt, och yrkade derföre afslag. — Hr Wern: alt då en anvan talare yitrat, att dea ifrågavarande utvidgningen af Konungamakten vore ett behof för realisationen, ville han deremot framställa sin mening, att den vore ett hinder derför: i alla länder hade man erkänt att Banken, för att vinna kredit, måste vara oafhängig af statsmakten; denna princip hade blifvit ådagalagd i Danmark, i Österrike och till och med i Ryssland, hvarifrån man eljest så gerna hämlade exempel. Han skulle derföre anse ett sådant medgifvande, under närvarande förhållanden, vara en oklokhet; man talade om moraliskt ansvar; hvad sådant egentligen hade att betyda, ville han lemna at de lärde att bestämma; men här vore ej fråga om annat än betalningsskyldighet, och den ansvarar rältast, som far betala. Han skulle önska att kunna undertrycka den öfvertygelse, han ändock hyser, att vär nuvarande Styrelse ej eller förljenar denna maktutvidgning; den hade misshushällat, och fortfor ännu att misshushålla med Statens medel; under sådane omständigheter kunde han ej finna, att det vore nyttigt utsträcka dess makt; det nya förslaget till Bankolag hade styrkt hans öfvertygelse i detia fall. Han ville derföre uttala sitt nej. — Emot aniagandet al förändringen yttrade sig vidare Herrar Fries, Alingwall, Langenberg, Sjöblom och Rydin, den senare äfven derföre, att han ansåg den största säkerheten bestå i i Bankens publicitet, och trodde att Regeriugens nu ifrågaställde inträde i Banken åtminstone borde uppskjutas till ficre RBiksdagar härefter. — Herrar Halling. Faleij och Winblad förklarade sig äfven vara emot antagandet af den nya redaktion. — Härefter ansågs diskussionen slutad. — Uppå en Ledamots gjorda hemställan, huruvida ej frågan utan votering kunde afgöras, framställdes proposition, da afslag till redaktionsförändringen yttrade sig med ett högljudt och starkt öfvervägande Nej; men som Hr Hemberg ändock yrkade votering, företogs den, och utföll, som bekant är, så, att II röster voro för, och 48 emot antagandet af den nya Redaktionen. Plenum på Riddarhuset Tisdagen den 11 Mars. Eftermiddagen. Efter justeringen af ett vrotokoll begärde Hr L. J. Hjerta ordet, och yttrade några anmärkningar vid en förut remit4erad motion af Hr af Robsahm, ansående stämpel-afeiftens