För nedanstående skrift har offentlighet blifvit begärd i vårt blad. Den innefattar, som Läsaren täcktes finna, en klagan hos Kongl. Maj:t öfver den tillåtelse som blifvit lemnad till införsel af kambrick under en viss finhet, hvarigenom Bomullsfabriks-Societeten anser sig förnärmad. Det är ostridigt att den inhemska industrien förtjenar allt det skydd och uppmuntran, som rättvisan påkallar och som kan ske utan förlust för det allmänna. Om denna rättvisa blifvit för nära trädd genom den nyssnämde tillåtelsen till förtullning af bomullstyg, derom erhåller Läsaren ingen upplysning genom skriften; ty den nämner endast såsom skäl till klagomålet, att samma slags vara, till och med ef större finhet, inom riket tillverkas. Något annat skäl, än detta euda, synes dock böra ligga till grund för begäran af förbud å en vara, som af större delen bland Sverges invånare förbrukas; såsom antingen, att tillverkningen inom landet genom införseln aftynat, eller att tullen är så låg, att den inhemska närings-idkaren ej kan täfla a priset. Ty om, oaktadt en medgifven inörsel mot tull af den utländska varan, den inhemska tillverkningen och afsättningen å samma slags vara är i stigande, så måtte de strängaste förläktare af prohibitivsystemet medgifva, att allmänohetens behof ännu är större än tillgåogen inom landet, och att införseln således icke skadar uten gagnar. Låtom oss nu tillse, huiu härmed förhåller sig uti ifrågavarande fall. Ehurn godt pris-detan är på det Engelska bomullslärftet , kambrick eller kaliko, så kan sådan, som här kommer i fråga till införande och under namn af kambrick kan förtullas , likväl omöjligen erhållas till mindre inköpspris än 8 skill. Banko alnen. Nu är tullen 6 skillingar , och alla öfriga omkostnader, såsom frakt, assurans, tolag, kommissionsarfvode m. m., torde väl knappt kunna räknas till mindre än 2 sk. Banko, summa 8 skillingar. Sålunda har staten å denna vara gifvit den inhemska tillverkaren 100 procent till skydd för sin näring ; hvilket synes vara allt, som skäligen kan piläggas konsumenten, ja till och med en ganska dryg beskattniog till producentens förmån. När nu härtill kommer, att tullen å bomullsgarnet till hvarje aln tyg eadast kan räknas till vid pass en sk. rglds och öfriga omkostnader kanske lika för hvarje aln tyg, och att lefnadskostnaden och arbetslönerna i Sverge äro mindre än i England, så har cadast väfvaren tio skillingar riksgälds till sin förmån att beräkna af tullen och omkostnaderna på det utländska bomullstyget. Om man nu blott räknar att fem alnar i medeltal kunna tillverkas om dagen af en person, så erlägges för den utländska varan en afgift af En Rdr två skilling riksgälds för det qvantum, som en dags arbete producerar — således dubbelt så mycket som arbetslönen, hvilken i Westergötland vanligen för släta väfnader är 6 sk. rglds alnen. Antingen är denna kalkyl oriktig, eller också visar det sig följaktligen, att utlänningen, för att kunna sälja den inhemska tillverkaren till förfång, icke allenast icke får beräkna någon arbetslön, utan äfven släppa till ett par skillingar af hvad sjelfva godset kostar honom; eller med andra ord, att den inhemska fabrikanten har en motsvarande behållning på hvarje aln. Det skulle vara högst upplysande och nyttigt för bedömande af det närvarande tullsystemet å denna äfvensom många andra väfnadsartiklar, om någon sakkunnig person ville åtaga sig mödan att granska, huruvida vi här ofvan tagit fel i premisserne. Uti den a!lmänna slutledningen kunna viicke vederläggas, nemligen, att så fort tullen på en utlänsk väfnadsartikel uppgår till lika stort belopp som skilnaden i arbetsiön för väfnaden ioomlands och å utländska fabriker, af hvilka man befarar att undersäljas, så är all orsak till klagan af den inhemska fabrikanten helt och hållet förebyggd, och en sådan klagan kan då endast härröra ifrån en förvillelse och på hristande undersökning af de enklaste aritmetiska