lika liten betydenhet, som de 1 sjelfva verket äro
grundlösa. Hvaruti kunna då dessa förfärliga följ-
der bestå? Uti ingenting annat, än att, i händelse
RBikets Ständer skulle finna det betänkligt att skän-
ka bort en rättighet, som ingen föregående Rege-
ring satt i fråga att dela med dem, nemligen lagstift-
ningen uti Banken, så hade man att frukta, det K.
M:t förklarade det nigon vexling icke kan blifva
af den I Juli, eller till och med, att styrelsen icke
ens längie fram skulle läta någouv realisation kom-
ma till stånd.
Rike:s Ständer öfverlemnade, som bekant är, vid
sista Riksdagen åt Kongl. Maj:t att sedan Bankens
reela fond hade kommit tll förhållandet af 5 till
3 till den utelöpande sedelstocken, och sådant blif-
vit af Bankofuollmäktige anmält, bestämma dagen
för silf ervexlingen utan att Ständerna behöfde för
ändamålet sammankallas. Proportionen blef emel-
lertid icke vunnen; de sista operationerna till silf-
verfondens förstärkning misslyckades, och Ständerna
blefvo äter sammankallade, i uttryckligt ändamål att
bringa myntbestämningslag sen Ull verkstillighet.
Är det under sådana förhållanden tänkbart, att
konungen skulle veka att verkställa en af honom
sjelf sanktionerad hg, derföre att förändringen i 72
f. afslogs; alt hela Riksdagen sålunda skulle bli fva
ett gäckeri och att det slutiigen skulle visa sig, det
Ständerna bl:fvit sammankallade, icke så mycket
för myntbestämningen skull, som för att votera en
utvidgoing ät konungamakten? Nej visserligen bör
ingen hysa denna tanka, emedan den icke allenast vore
sårande mot Kon:s Rådgifvare, utan äfven lätt kan
bevisas vara overkställbar.
Det är sann! att Rikets Ständer vid sista Riks-
dag till Konungen uppdrogo att bestämma utvex-
lingsdagen. Hvar och en vet, att detta skedde un-
der förutsättning, att vexlingen skulle kanna börjas
innan den nu inträffade Riksdagen. Men hafva RKRi-
keis Ständer derföre afsagt sis dispositionsrätten äf-
ver Banken, redan innan 72 fp hunant afsöras? Äga
de då icke mera att utan Konungens bifall honore-
ra sina förbindelser, samt i detta ändamål lemna
sina Fullmäktige föreskrifter, som skola efterlefvas?
Och äga icke i följd bäraf Rikets Ständer, som ga-
rantera Banken, att, om de så finna nödigt, sjelfve
besluta om Bankoluckans öppnande, för det de uti
en skrifvelse en gång uppdragit detta såsom en till-
fällig tidshestämmelse åt Koogl. Maj:t? Om, efter
myntbestämniagslagens fastställande, Rikets Ständer,
lika med Styrelsen finna, att vexlingen kan begyn-
nas den I Juli, och gifva sina Fullmäktiga der-
om befallning, nen Styrelsen skulle ändra sin åsigt
blott för det den fått afslag på 72 9.; hvilka me-
del — vi fråga hvar och en — äger väl Styrelsen
att hindra Ständerna från fullföljande et af deraslag-
liga rättighet och fullgörandet af deras förbindel-
ser? Skulle sådant, månne, ske med maktspråk ?
När hafva då Ständerna afsagt sig srättighe-
ten, att låta Banken ostördt lörvaltas af deras
fullmäktige ?- Nej, ännu en gång, visserligen skulle
vår Regering aldrig tillåta sig ett sådant konstitu-
tionsvidrigt steg, som emot Stäandernas vilja icke
utan våld kunde verkställas, och om man kunde
tänka sig denna påföljd, hvad u:gjorde väl jnst en
sådan förutsättning annat ån det största argument
emot antagande af 72 S:ns nya redaktion, då det
mkste innebära en öfvertygelse om missbruket af
ett redan lemnadt insteg i Rikets Ständers beslu-
tande rätt.
Må derföre ingen låta skirämseln, hvarken i detta
eler andra fall, verka på sig vid beslutet om 72
S.3 och må man derjemte besinna, att Ständernes
nu ägande disposition öfver banken ingalunda hin-
drar regeringen att, äfven utan sitt veto, till des-
sa Ständer framstella alla de förslag Regeringen kan
finna nyttiga alt vidtaga; alt om dessa förslag gå
ut på besparing och rättvisa, så skall framgången af
Reg:s goda afsigter, understödde af nationens röst, i
förenins med styrelsens inflytande på representalio-
nen, icke blifva tvifv velaktigt. Må man å andra si-
dan rätt besinna allt hvad detta veto innebär! Vå-
ra bröder Norrmännen, som temligen väl veta hvad
de göra i lagstiftningsväg, hafva, oaktadt förnyade
propositioner, funnit betänkligt att åt konungen med-
ifva ett sådant, äfven i vanlis sa lagstiftoiogs-ärender
och hushållsmål, hvari Sverges representanter en-
dast kunna uttrycka sina önskningar. Månne icke
deras exempel och deras försigtighet i detta fall kan
vara värda efterföljd?
mm
Den utländska posten, som anlavde först mot
2 2 NM mes n PE