följer, har läsaren att tacka ledamo:en af lagskip-
ningen i Wäddö5 Tingslag, Er Nils Insulin, som
föreslagit att Nämdemän måtte få en röst fivardera i
HäradsRätts öfverläggningar:
Från fäder, hvilka ristade den äldsta runa i Norden, har
, a ristade den äldsta runa 1 Norden,
Svenska folkets lagstiftande makt hemfallit oss i arf. Och
emot de många seklers våld och list, som ligga mellan sem
och oss, har det ännu lyckats att värja denna skönaste
blomma af den borgerliga friheten; men dessa fäder stiftade
icke allenast sina lagar, sjelfve handhöllo och tillämpade
de dem! Från de ättegamla högarne gick dåncet af deras
domar som ett segerbud genom verlden. Ock, mina brö-
der, det hör till undantagen, om vår domsröst går längre
än i marginalen af en Häradsrätts eller Lagmansrätts pro-
tokoll! Låtom oss unidga obehaget afen historisk skildring,
huru dessa förvånande omstörtningar tillkommit. Att ti-
den medfört dem, vore det enda vi skulle erfara; och det
veta vi förut. Men tiden måste vända sitt blad och hela
de sär, han slagit — — för samhällets beständ, för dess
högsta syftemål: en säker utöfning af det väl ansvarsfulla,
men ändå mera maktpåliggande kallet att döma öfver li-
kar, måste den röstberäkning förändras, som nu följes vid
våra domstolar på landet. Sjelf ledamot af lagskipningen
der, har jag med bäfvan och förtrytelse någon gång sett
rättvisans heliga vigter darra i okunnighetens och ovanans
hand. Den bepröfvade, af lyckligare anlag i domarens värf
inkallade och der af uppmärksamheten och erfarenheten
härdade mannen vill fatta dem. Han räder och varnar,
men tillfälligheten har anvisat honom sin plats bland den
såkallade Nämden, derifrån Hr Ordföranden med sina
drömda företräden finner det under sin värdighet att lyssna
till någon annan än bifallets röst. — Sanningen, som man
vill frälsa; domstolens anseende, som står på spel; ådaga-
läggandet af den egna meningens värde: allt fordrade en
omröstning, men dess utgång är lätt att förutse, sålänge det
olycksaliga stadgandet qvarstar, att den först kall sö
sin mening, som ytterst i Rätten sitter, och det för lagens
helgd ännu vådligare, att Nämdens röst fordras enh ällig,
för att göra sig gällande. Hvart vill den yngste Nämde-
mannens urskilning, den vare sig aldrig så välförståndig,
komma uudan denna dunst af laervuin, om Ordföranden
varit af skiljaktig mening, än att Nämdens sälunda egna
dom inför den högre pröfningen bel allit platsen.
. Härmed vore redan något vunnet för den ära och det
föriroende , jag vill börda åter från domaremakten, men
långt ifrån nog. Såsom Svenska menighetens representant
fordrar jag fullt dess andelifosterlundets lagskipning. Och
lika högt, som detta anspråk lärer understödjas af folkets
bifall, skulle mitt omdöme fela, om erunderna, hvarefler
denna andel bör beräknas, icke lage öppna i dagen. Begrep-
pet om all konstitutionceH samhällsinrättning hvilar ytterst
på ovissheten i den föreställning, att dess högsta styresman
aldrig kan fela; den flyktigaste urskilning mäste fatta och
vitsorda denna grundsats; och likväl har vär högste styres-
man, Hans Maj:t Konungen, endast tvenne röster i sin hög-
sta domstols beslut. Emot tillämpningen af detta besvurna
förhållande till den fråga, jag nu ämnar underställa fäder-
neslandets högsta tribunal, må väl invändas om någon skil-
nad mellan högsta domstolens Ledamöter och Nämdemän-
Ja
nen i en Häradsrätt; men — denna anmärkning äfven med-
gifven — hvad bevisar väl den mot den omätliga skilnaden
emellan en Konung och en Häradshöfding eller Lagman? —
Och forskningens och sanningens fackla, lyser hon endast
för ordensband och kraschaner? Nej, de blixtrande strå-
larne verka med samma klarhet i den inneslutna viljans,
som den mäktigaste skarpsinnighets öga; ty det är just upp-
lysningens första element att vara gemensam för alla, som
förmå att fatta den. Vid hennes heliga låga kräfver Sven-
ska bonden ut den dyrbaraste rätt, han äger, som i ättar-
tal går jemns med den första plog, för hvilken Svenska
Jorden öppnade sin famn.
Det är denna rätt, Fosterlandsbröder! jag å hans vig-
nar (dock med något offer åt hvad man kallar tidens for-
dringar) vill vinna åter, då jag härmedelst uppträder i
mitt representativa kall, yrkande, att Härvadshöfding eller
Lagman må vid ärendernas afgörande icke äga mera än
två röster, och hvarje ledamot af Nämden deremot hvar
sin. (Härefter följer sjelfva Redaktionsförslaget, som vi
anse öfverflödigt upptaga). Några debatter uppstodo i an-
ledning af denna motion. Strindlund och flera ansågo
lagens studium vara för vidlyftigt och fordra sådana pre-
liminärinsigter, att man väl ej kunde pretendera, det all-
mogen skulle kunna grundligt vinnlägga sig derom. Näm-
demannens både moraliska och lagenliga ansvar skulle ökas
ansenligt, om den föreslagne rösträttigheten honom medgafs.
Och hvad half lagkännedom beträffar, till såkalladt nödigt
advokatsbehof, så hafva vi tillväckligen sett resultaterna
deraf; den är tjenlig att skapa dräggen af medborgare. —
Dessa fraser kunde likväl ej vinna bifall af ledamoten af
lagskipningen i Wäddö tingslag.
STOCKHOLM