följer, har läsaren att tacka ledamo:en af lagskipningen i Wäddö5 Tingslag, Er Nils Insulin, som föreslagit att Nämdemän måtte få en röst fivardera i HäradsRätts öfverläggningar: Från fäder, hvilka ristade den äldsta runa i Norden, har , a ristade den äldsta runa 1 Norden, Svenska folkets lagstiftande makt hemfallit oss i arf. Och emot de många seklers våld och list, som ligga mellan sem och oss, har det ännu lyckats att värja denna skönaste blomma af den borgerliga friheten; men dessa fäder stiftade icke allenast sina lagar, sjelfve handhöllo och tillämpade de dem! Från de ättegamla högarne gick dåncet af deras domar som ett segerbud genom verlden. Ock, mina bröder, det hör till undantagen, om vår domsröst går längre än i marginalen af en Häradsrätts eller Lagmansrätts protokoll! Låtom oss unidga obehaget afen historisk skildring, huru dessa förvånande omstörtningar tillkommit. Att tiden medfört dem, vore det enda vi skulle erfara; och det veta vi förut. Men tiden måste vända sitt blad och hela de sär, han slagit — — för samhällets beständ, för dess högsta syftemål: en säker utöfning af det väl ansvarsfulla, men ändå mera maktpåliggande kallet att döma öfver likar, måste den röstberäkning förändras, som nu följes vid våra domstolar på landet. Sjelf ledamot af lagskipningen der, har jag med bäfvan och förtrytelse någon gång sett rättvisans heliga vigter darra i okunnighetens och ovanans hand. Den bepröfvade, af lyckligare anlag i domarens värf inkallade och der af uppmärksamheten och erfarenheten härdade mannen vill fatta dem. Han räder och varnar, men tillfälligheten har anvisat honom sin plats bland den såkallade Nämden, derifrån Hr Ordföranden med sina drömda företräden finner det under sin värdighet att lyssna till någon annan än bifallets röst. — Sanningen, som man vill frälsa; domstolens anseende, som står på spel; ådagaläggandet af den egna meningens värde: allt fordrade en omröstning, men dess utgång är lätt att förutse, sålänge det olycksaliga stadgandet qvarstar, att den först kall sö sin mening, som ytterst i Rätten sitter, och det för lagens helgd ännu vådligare, att Nämdens röst fordras enh ällig, för att göra sig gällande. Hvart vill den yngste Nämdemannens urskilning, den vare sig aldrig så välförståndig, komma uudan denna dunst af laervuin, om Ordföranden varit af skiljaktig mening, än att Nämdens sälunda egna dom inför den högre pröfningen bel allit platsen. . Härmed vore redan något vunnet för den ära och det föriroende , jag vill börda åter från domaremakten, men långt ifrån nog. Såsom Svenska menighetens representant fordrar jag fullt dess andelifosterlundets lagskipning. Och lika högt, som detta anspråk lärer understödjas af folkets bifall, skulle mitt omdöme fela, om erunderna, hvarefler denna andel bör beräknas, icke lage öppna i dagen. Begreppet om all konstitutionceH samhällsinrättning hvilar ytterst på ovissheten i den föreställning, att dess högsta styresman aldrig kan fela; den flyktigaste urskilning mäste fatta och vitsorda denna grundsats; och likväl har vär högste styresman, Hans Maj:t Konungen, endast tvenne röster i sin högsta domstols beslut. Emot tillämpningen af detta besvurna förhållande till den fråga, jag nu ämnar underställa fäderneslandets högsta tribunal, må väl invändas om någon skilnad mellan högsta domstolens Ledamöter och NämdemänJa nen i en Häradsrätt; men — denna anmärkning äfven medgifven — hvad bevisar väl den mot den omätliga skilnaden emellan en Konung och en Häradshöfding eller Lagman? — Och forskningens och sanningens fackla, lyser hon endast för ordensband och kraschaner? Nej, de blixtrande strålarne verka med samma klarhet i den inneslutna viljans, som den mäktigaste skarpsinnighets öga; ty det är just upplysningens första element att vara gemensam för alla, som förmå att fatta den. Vid hennes heliga låga kräfver Svenska bonden ut den dyrbaraste rätt, han äger, som i ättartal går jemns med den första plog, för hvilken Svenska Jorden öppnade sin famn. Det är denna rätt, Fosterlandsbröder! jag å hans vignar (dock med något offer åt hvad man kallar tidens fordringar) vill vinna åter, då jag härmedelst uppträder i mitt representativa kall, yrkande, att Härvadshöfding eller Lagman må vid ärendernas afgörande icke äga mera än två röster, och hvarje ledamot af Nämden deremot hvar sin. (Härefter följer sjelfva Redaktionsförslaget, som vi anse öfverflödigt upptaga). Några debatter uppstodo i anledning af denna motion. Strindlund och flera ansågo lagens studium vara för vidlyftigt och fordra sådana preliminärinsigter, att man väl ej kunde pretendera, det allmogen skulle kunna grundligt vinnlägga sig derom. Nämdemannens både moraliska och lagenliga ansvar skulle ökas ansenligt, om den föreslagne rösträttigheten honom medgafs. Och hvad half lagkännedom beträffar, till såkalladt nödigt advokatsbehof, så hafva vi tillväckligen sett resultaterna deraf; den är tjenlig att skapa dräggen af medborgare. — Dessa fraser kunde likväl ej vinna bifall af ledamoten af lagskipningen i Wäddö tingslag. STOCKHOLM