TK fv Sin tegifvare, hvilket Hr Troil, som Officer, måste känna. Hr v. Troil instämde i Friherrtns yttrande om skyldigheterna hos Styrelsens organer; men han hade för många föregående bevis på Frih, GCederströms skarpsinnighet och förstånd, för att tro honom hafva kunnat på allvar framställa en lag, som skulle återföra oss till ett tillstånd af !aglöshet. Emot den sista invänningen anmärkte han den skilnaden, att han hade emottagit sin lön med vilkor att taga betalning in natura, men ett sådant vilkor existerade ej för den som lånt penningar. Sedan Hr Rosenblad y!tteriigare utvecklat samma åsigt, och visat hurusom Friherrens förslag kunde leda derhän, att skuldsedlar på Gotitland t. ex. skulle komma att betalas i Gottlandsrofvor, som der utgör en hufvudprodukt, eller af andra i papperslappar, spelmarker m. m. och Hr Riben blifvit öfvertalad alt återtaga sitt yrkande af votering, remitterades förslaget, beledsagadt med rekommenda: tionen af ru omnämda anmärkningar, tili Ekonomi-utskottet. Ar OS SARS TY RR EF RS a 2 VN ee Plenum hos Ridderskapet och Adeln d 4 Mars Sedan de Kovgl. Propositionerna voro upplästa, fortsattes motionernas remitterande. Fyra af dem tillhörde Grefve Lövenhjelm, Gustaf. Den första var, att Landsfiskalerne måtte erhålla ordentlig lön, eller ock deras tjenster afskaffas. Motionären tilllade härvid, alt han ej visste något ondt med någon sådan, men väl mycket godt om en i Jönköpings Län, ehuru derjemte mycket olyckligt i anseende till hans öde, emedan han blifvit suspenderad, för det han lemnat oförseglad en bränvinspanna, hvilken användts under den förbjudna tiden. Grefven talade endåst af intresse för saken och för principen skull. Dylika tjenstemän hade ingen lön, och måste likväl lefva; men det återstod att förklara huru det var möjligt för dem , att undgå att svälta ihjel, när man icke ens kunde förmoda, att deras bötes-andelar vore nog att föda dem. Värt land framställde ett vackert, dagligen sig förnyande fenomen i vår landtstyrelse. Hos oss såg man ej hvad som sågs i andra stater: detta nät af trupper, som omslöt hela landet, dessa Gensdarmer som funnos öfverallt. Grefven förklarade härvid hvad en Gensdarm egentligen betydde. Det var en man, åt hvilken man först och främst utan fara kunde anförtro på en gång 6 månaders aflöning. Grefven hade haft äran kommendera ett Svenskt Regemente, ganska käcka soldater, men åt hvilka det ej skulle varit rådligt, att på en gång förtro 6 dagars aflöning. Vidare skulJe Gensdarmen äga lagkunskap, käckhet, rådighet, den yttersta tålighet och sinneslugn; han skulle kunna rida in ibland den mest oroliga folksamling, tåla alla slags förolämpningar och likväl hvarken draga sabeln eller pistolen, innan den yttersta fara vore för handen, antingen för hans lif, eller för det ärende hah. hade att utföra. Han belönades ieke för det blod han utgjöt, utan för det han sparade. Grefven hemställde till ståndet, om man möjligtvis bland våremenighet kunde sammanmeta ämnen till, 2,000 sådana Gensdarmer. Hos oss uträttade emellertid landtstyrelsen allt detsamma, endast med några illa lönta länsmän och några alldeles olönta fiskaler. Dessa s:stnämdas belägenhet önskade Grefven måtte behjertas. — Grefve Carl Mörner och Friherre L. Boije talade äfven öfver motionen, hvilken remitterades. Den andra angick löner för Pastorsadjunkter. Grefven kände en sådan i Småland, som i lön endast hade 20 Rdi och ett par stöflor. Härmed kunde hän naturligtvis icke kläda sig anständigt, icke följa med sin tids upplysning, hvilket likväl fordrades af honom. Grefven berättade härvid en anekdot. buru han på det mest autentika sätt kände att en prestenka, som befann sig i ganska goda omständigheter, afklagat en särdeles skicklig adjunkt och begärt en annan, hos hvilken Konsistorium ej kunde se någon annan egenskap, än: den, att han åtagit sig att förrätta tjensten för intet. Motionären ville ej föreslå någon viss penningelön, hvars utgörande skulle vara högst olika: kännbar för olika: lottade Pastorer, utan ansåg bäst att Adjunkten fick en viss andel i pastorslönen. Grefve Cronhj:lm avsåg det vara af större vigt, att först fastställa, hvari adjunkternas göromål rätteligen borde bestå, på cet att det ej måtte bända hvåd som stundom lärer inträffat, att adjunkten hade hela Pastoralvården, under det Pastor endast hade själavården. En gammal kyrkolag ålade dem skyldigheten, att sköta kyrkoherdens trädgård och