som voro skyldige, att få betala ined en hop sådana der småkräk; men för dem som skulle -taga emot och qvittera dem, blefve det i talarens tanka högst besvarligt. Han önskade derföre, att Ar Friherrn måtte låta motionen utan remiss förfalla, och förklarade på förhand, att, om ståndet icke instämde med honom häri, så begärde han votering. I anledning häraf uppstod en debatt huruvida remiss kunde vägras. Grefve Cronhjelm förklarade, att han skulle trott motionen inrefatta en parodi, om ej Friherrn sjelf hade tillkännagifvit, att han vore vän af realisationen, och gjort förslaget för att uppehålla dennas bestånd; men detta ledde Grefven till tankan på det gamla ordspråke!: Gud bevare oss för våra vänner; för våra fiender skola vi nog akta oss. Han ansåg motionen mera farlig, sn man vid första påseendet trodde, emedan den endast bidroge att uppskrämma en hop personer, som icke kunde göra sig fullkomligt reda för saken. Emellertid ansåg Grefven den siste värde talaren hafva misstagit sig om grundlagen, här på eftermiddagsstunden, då han ville bestrida remiss af motionen, som vore en obestridlig rättighet. Hr Riben: Det må vara Grefve Cronhjelm förbehållet, att tolka grundlagen olika på förmiddagen och på eftermiddagen. Detta ville icke talaren, men han kuode icke frånträda sin öfvertygelse, att en sådan motion som denna, som vore snart sagdt ett hån emot redan fattade beslut, och innefattade förslager, helt och hållet opassande för ett civiliseradt samhälle, borde ogillas. Att vägran af remiss icke stridde mot grundlagen, sökte han bevisa med ett exempel från sista Riksdag, då remiss på Grefve v. Fersens motion om knuektekonirakterna blifvit vägrad, och ett annat från 1923 äs Riksdag, då en motion om portofranco-friheten på Gottland af Hr Rosenschiitz, salig menniskan, blifvit ull och med uttagen ur protokollet, honom ohördan, ehuru det väl vore sant, att den ledamoten aldrig hade öppnat sin mun. Förnyad begäran om votering. Hr Rosenblad framställde äfven en betänslighet i förslaget, nemligen i den obestämdheten att ingeutivg fanns utsatt, när det skulle taga sin början. Kunde då måhända en gäldenär, som blefve kväfd för en fordran men ej ville betala: svarar detta är en följd af realisationen? Ar Lefren ville nästan tacka Frih. för det han gagnat realisationen, hvaraf han (Hr Lefrgn) alltid varit en varm vän, och hvars framgång han derföre önskade, genom de ytterligheter till hvilka Friher. gått i sina farhågor. Friherre Cederström: Grefve Cronhjelm hade nämt ordspråket att be Gud bevara sig för sina fiender; men Friherren bad den värde talaren att bevara sig sjelf för missförstånd. Friherren ansåg sig såsom medborgare skyldig bevara oss ett tillfälle till räddning undan de vådor, realisationen kunde medföra. För öfrigt vore -Friherren ingaJunda obekant med Bankens ärender, så mycket mindre, som han. redan för 20 år sedan varit Fullmäktig i Banken, och då haft tillfälle att taga fullständig kännedom af vårt penningeverk: Det är, yttrade Friherin, icke småsaker, mine Herrar, att göra en reglering af vårt myntförhållande, som inom några veckor kan bringa olycka öfver hela landet.. — På Hr Rosenblads fråga om datum, då förslaget skulle taga sin början, svarade Friherrn att det blefve samma datum som utvexlingen begynner. Friherrn trodde för öfrigt, att Sverge står framom de flesta länder i förmågan att komma till välstånd, om det blott väl reglerar sin bankrörelse; men han trodde äfven, att det då borde vara män i Banken, som fullkomligt första att sköta den. Presidenten Friherre Ehrenborg uppsteg härefter. Han såg i Friherre Cederström såsom motionär icke annat än medborgaren; men Friherrn vore tillika chef för kammarverket. — Friherre Ebrenborg fruktade, att större delen af allmänheten skulle från denna senare synpunkt bedömma förslaget, och det vore detta som föranledde Talaren till den farhågan, att motionen, kommen ifrån en sådan man, skulle väcka den högsta förundran, Han kunde derföre icke undgå att förena sig i den anhållan, att Friherrn ville återtaga sin motion. Han önskade det för Friberrns egen skull — för Ståndets och för allmänhetens. Ar von Troil ansåg remi:s icke kunna vägras å en motion, såvida den ej strider emot grundlagen, nen hemställde, ihuruvida icke i visst — afseende den nu förevarande motionen stridde emot 16