att Kamartkollegli st: ifvelse i detta ämne måtte jemföras med Kon al. författningen, emedan Hr Biskopen vid den förra för modade en Mindre noggran o:llanradig Hamiltonsk öfversa ttning. — Prosten Ahlqvist understödde motionen, och anmärkte att de samjor, som blifvit tväffade emellan församlingen, presten och de publika ombuden, och, Jillade ul Fonsislos Tium öfversändes till Kongl. K: TN arkoliesmm, ola derifrån återremitterades med annsärk UPgar afm iindre värde än postporton. Han önssade derföre Y ; dylika konventioner måtte divekte få afå Db TK 15 : Maj:t, utan atituuderkas!as Kammarkollegii kr Hfatring. Motionen unde stöddes af prosten Lytt, Biskop Lundblad och Doktor Sv-delius. Prosten Stenhammar: a) Om medel tiil förekom mande af sköriefnaden på landet; b) Om förändring i honkursiagens stadgande om Arsproklama. itände borgenärer skulle ej behöfva bevaka sin fordran. Häruti instämde Doktor Holmström och Prosten Lyth. Hr Erkebiskoppen erinrade alt med deta pisnum upphörde motionsrättigheten för enskilia inotioner, samt frågade derföre, om någon hade något vidare att anföra. Då derpå tölide en allmda tystnad, slutades plenum ål. 8 på aftonen. Månge hafva anmodat Redaktionen att in extenso införa HAr Shdceles motion, om andrivng al tidersa för den allsanna gudstjeosten, emedan den angår ett amne hvar: alla äro iotrvesserade. Den följer här nedan: Det är på det störande nissförhållande emellan Söndagens Gudstjeuster och indelningen at det borgerliga dygnet, jag utbeder mis H.B. o. Adelus uppmärksamhet. Cidsbestämningen för de förra harleder sig från tiver, då verksumbeten var våra fik tidig med naturens dag. Förhållandet är försndradt. Solens uppgäng bestawnyes näppeligen under vintersolstäntiet början ull dagens arbete; men då midnatten är aftontimina, kav förhållandet icke vara annorlunda. Emellertid kalla tempeiklockarna till gudstjenst, innan åhöraren uppfyllt dagens första bestyr, om de än så udigt aro företlagna. Säkert är, att mängen icke vet, om och när ottesång bålles. De fleste af dem, som vilja lira Söndagen i templet, ber: da sig derföre ull högmäsxsans bevistande; men de slamravde kyrkooch bävnkdörrarne, hvilket störande buller illa passar till de heliga förrä: tningarna, gifva högljudt tillkänna, att ganska många äst för snapp tid till beredelsen för sin gudstjenst. itos den sjelfberoende är det alltid ett fel, att med sin sena ankomst öka denna oreda, men den tjenande klassen torde hafva ett icke aldeles ogiltigt hinder deruti, att den icke hinner fullgöra siva pliaster, hvarföre han ofta nödgas uteblifva, men vauligen komma sut och allägsna sig hastigt. Predikans amen är en nästan allman uppbrottssignal. Så predikas för brådskande åbörare, böper läsas och psalmer sjungas, uvder det ut strömmande folkets larmande buller: slutvälsignelsen bortljuder 1 de tomma hvalven, sedan kyrkotjenarne ensamme gifvit Gudi ärona i silt tackom och lofvom Herran!? — Aftonsängarve hda mest af all gudstjenst genom bibehållandet af den gamla ordningen. Kl. 2 är middagstimma. Kyrkornas bänkar äro derföre tomma, medan borden äro fullsatta, Likväl är jag fullkomhgt öfvertygad, att mången husfader skulle gerna, med maka och barn, äfven om han bevistat högmässan, deltaga uti denna korta men vackra anvdaktsstund. Ändamålet med flere gudstjenster samma dag har af ålder varit, att de alla skulle beqvämligen kunna begagnas af den, som det önskade. Men detta var i mer än ett afseende andra tider och andra seder. Att häruti återgå till de goda framfarna dagarnes fromma bruk, tror jag vara mångas inner liga önskan. Säberligen skalle då många de obotfärdigas förhinder undanrödjas, och mången polisförfattning icke behöfva tillämpas. Enligt nu gallande kyrkoordning är endast högmässan tillgänglig för hvar och en, som icke särskilt för Söndagen vill ändra sitt husliga lif. Men bvarken är det möjligt, att en bushg förenings alla medlemmar kunna på samma tid aflägsva sig, ej heller skulle de folkrikare församlingarne på en gång rymmas i sin kyrka. Vi behöfva derföre flera gudstjenster, och jag hyser den glada förboppning, att, om kyrko-ordningen i afseende på gudstjensttiden lämpades närmare intill det nu antagna letnadssättet, skulle aldrig någon gudstjenst fåtangt besökas, hvilket nu inträffar, ej sällan till den obetedliohat att anm lLlurla far nårra fncendae hucer 2