sten; men eljest vid vissa år, åtnjuter understöd, då han af-
träder ur tjenst. Staten har, genom sjelfva lönen, försatt
honom i tillfälle, att fullgöra insättningarne i denna spar-
bank; och staten kan ej äga pligt, att vidare uppoffra nå-
got, såvida man ej erkänner en allmän skyldighet, att un-
derstödja alla de statsborgare, hvilka icke längre kunna
eller vilja utöfva sina yrken. Statens pligt i sådant afse-
ende, kan ej ens billigtvis tänkas under någon form, om
ej under den, att en militär blefve orklös i cn oafbruten
och långvarig aktiv tjenstgöring, derunder han utmärkt sig
för medborgerligt nit och frisinnad verksamhet; men ej va-
re det då till armeens pensionskassa, som skattemed-
len borde lemnas, att välpläga dem, hvilka, utan alla an-
dra förtjenster, än 25 tjenstår, vid 47 års ålder, betala
förhöjda afgifter, för att sälta sig i ro, samt allt ifrån 5o:de
året draga pensionen. Pröfningen af en sådan pensionsrätt
kan och bör ej tillkomma regeringen, utan folkets represen-
tanter, på sält också öfligt är i andra fria länder. — Vul man
gifva denna pröfningsrätt åt Rikets Ständer? — Må göra!
då först inträder en skyldighet att tänka på saken. Nu
bör, nu måste man afslå den.
Ja! man måste så mycket hellre afslå den, som armeens
fullmäktige ådagalagt sådane tänkesätt, att man cj en gång
kan röras till behjertande af detta armeåens beholf. De haf-
va yttrat, att kassans tillgångar ej medgifva ökade pensio-
ner till blesserade. Hvad? En stor, en rik I I En
praktfull och i allmänhet väl lönad armå. Ett som
i sin bästa alder kan lemna tjensten vid pensionsrätt! —
Desse skulle ej vilja afsäga sig en liten procent af lö-
nen, eller en ringa andel af pensionen, för att liudra bles-
serade kamraters nöd?! — I sanning — det är cj möjligt,
att sådant kunnat vara Svenska armeåens tänkesätt! Den har
ialla tider visat sig värdera tapperhetens skönaste känsla —
mensklighet. Nej! — det är en uppgift af någon som trott
sin tjenstepligt i detta, som i andra fall, vara, att under-
dänigt säga: Låt Standerna betata! Och lika mycket! Jag
vill förvåna honom sjelf, då jag vill medeifva denna betal-
ning, denna sant fosterlänska skatt ät mödorna, äran och
lidandet. Ja! Ingen skattande Svensk man skall förebrå
mig denna eftergift, alt de, som stympas för fosterlandets
friket och sjelfständighet, må betryggas för armod och van-
skötsel. Men hvarken ställer jag anslaget till armåcns pen-
sionskassas disposition, eller till Regeringens, utan ma dlis-
positionsrätten tillhöra folkets representanter; må den, in-
skränkt till striden för frihetens och sjelfständighetens sak,
blifva ett medel till utbildandet af en medborgerlig anda
inom krigshären; men må den icke, utvidgad till Icken med
menniskolit i subsidickrigen, öka anspråken på den blinda
lydnad, som möjligen cn gång kunde göra frie män till
verktyg åt despotismen! — EHer — mine Bröder! hvad skulle
vi väl säga, vid åsynen af våra hemflyktande härar ifrån en
strid, der de mot egen känsla, egen vilja. men till följd af
ett falskt begrepp om den krigiska lydnaden, säkert olyckligt
bekämpat den nationernas frihet, som vi af vart innersta
önska framgang och seger! — När de visade oss sina stym-
pade lemmar och yrkade - belönas med pensioner: kuude vi
väl då mer än beklaga deras förvillelsev Skulle vi väl med
godt samvete kunna påbjuda någon beskattnirg åt dem,
eller kunde annat understöd at dem ifrågakomma, än det
frivilliga, som enskilta välgörenheten ej en gång nekar
sjelfva brottslingen: Nej! ingen uteslutande vätt till pension
åt blesserade kan af den förutseende Rikdagsmannen med-
gifvas. Den bör, den måste bero af folkombudens speciella
pröfuing vid inträffande behof. Rikets Ständer skola sam-
mankallas, då stora kreditivet lyftes. De veta då, om kri-
get är nationens. Ma de ock da bestämma, eler ma de,
rättare sagdt, då pröfva behofvet af pensioner och grunder-
na derför. Men mätte de aldrig öfverlemna från sig rättig-
heten, att sjelfve afgöra så väl beloppen, som vilkoren.
Deruti ligger en stor nationalgaranti, som icke bör förbises,
då den betänkliga rättigheten att förklaga kriget tillhör
den verkställande makten i samhället allena.
2:0 Dispositionerna af det vid sista Riksdag beviljade ac-
kords-reglerings-auslaget grundade sig på den äåsigten, att
anslaget varit ett temporärt lånebilräde, för att endast un-
derlätta ackords-liqviderna; hvarföre Riksgälds-Kontorets
Fullmäktige skulle, vid hvarje lyftning, emottaga uppgift å
tjenste-successionen, hvars alla handlingar borde vara för
dem tillgängliga, samt äfven erhålla en ansvarsförbindelse för
medlens återbetalning af ackords-kassans styrelse, (se Rik-
sens Ständers skrifvelse N:o 284). Nu hafva armecns såkal-
lade Fullmäktige hegärt, att ackords-fondens styrelse må,
emot framdeles återbetalning, få på en gång lyfta detta an-
slag, af 100,000 Rdr Banko, eller ock, om sådant cj kunde
medgifvas, årligen tillgodonjuta räntan å denna summa, efter
5 för hundradet beräknad. Jag förbigar den omening, , som
denna senare begäran, förmodligen icke med: afsigt, inne-
bär; och som Stats-utskottet utan allt tvifvel rättar, nemli-
gen, att ej ackordsfonden utan styrelsen skulle tillgodonjuta
den ifrågasatta räntan. Men jag anser den ökade lyftnings-
tillåtelsen alldeles icke vara förenlig med ändamalet och
med nödig säkerhet för återbetalningen, så vida ej den vid
sista Riksdagen fastställda skyldighet, att prestera uppgift
på successionen samt personlig förbindelse at kassa-styrelsen
bihehålles. Räntans disposition bestrider jag, sasom tydli-
gen innebärande en afgjord oundviklig uppoffring, hvilken,
aldrig vid kreditivets anslående varit påtänkt eller beviljad,
enär det nu såkallade anslaget endast var ett kreditiv, tör-
anledt af den tillgång på penningar, som understundom i
Riksgälds-Kontoret fiunas ofruktbara.
3:0 Hvad lånerätten på ackordsfoudens obligationer angår,
hvilken, ehuru sådant ej bestämdt uttryckes i propositionen,
lärer afse obligationernas belåning i Rikets Ständers Bank,
bestrider jag något Rikets Stäuders beslut. derom; börande
en sådan pröfning, i min tanka, helt och ballet bero al Dan
ko-Styrelsen i enlighet med de allin. föreskrifter, som kun-
na: bemåäldte Styrelse meddelas, med afseeude pa Bankens
bibehållna säkerhet och dess rörelses obehindrade gaN83
hvarmed alldeles icke öfverenstämmer, att genom särskilta,
på förhand fattade beslut, gifva ovilkorlig lfanerätt till nå-
got albmänt eller enskilt verk, som kan försättas i belägen-
het, att icke uppfylla sina förbindelser.
om sa4n mF ärvs AA