sten; men eljest vid vissa år, åtnjuter understöd, då han afträder ur tjenst. Staten har, genom sjelfva lönen, försatt honom i tillfälle, att fullgöra insättningarne i denna sparbank; och staten kan ej äga pligt, att vidare uppoffra något, såvida man ej erkänner en allmän skyldighet, att understödja alla de statsborgare, hvilka icke längre kunna eller vilja utöfva sina yrken. Statens pligt i sådant afseende, kan ej ens billigtvis tänkas under någon form, om ej under den, att en militär blefve orklös i cn oafbruten och långvarig aktiv tjenstgöring, derunder han utmärkt sig för medborgerligt nit och frisinnad verksamhet; men ej vare det då till armeens pensionskassa, som skattemedlen borde lemnas, att välpläga dem, hvilka, utan alla andra förtjenster, än 25 tjenstår, vid 47 års ålder, betala förhöjda afgifter, för att sälta sig i ro, samt allt ifrån 5o:de året draga pensionen. Pröfningen af en sådan pensionsrätt kan och bör ej tillkomma regeringen, utan folkets representanter, på sält också öfligt är i andra fria länder. — Vul man gifva denna pröfningsrätt åt Rikets Ständer? — Må göra! då först inträder en skyldighet att tänka på saken. Nu bör, nu måste man afslå den. Ja! man måste så mycket hellre afslå den, som armeens fullmäktige ådagalagt sådane tänkesätt, att man cj en gång kan röras till behjertande af detta armeåens beholf. De hafva yttrat, att kassans tillgångar ej medgifva ökade pensioner till blesserade. Hvad? En stor, en rik I I En praktfull och i allmänhet väl lönad armå. Ett som i sin bästa alder kan lemna tjensten vid pensionsrätt! — Desse skulle ej vilja afsäga sig en liten procent af lönen, eller en ringa andel af pensionen, för att liudra blesserade kamraters nöd?! — I sanning — det är cj möjligt, att sådant kunnat vara Svenska armeåens tänkesätt! Den har ialla tider visat sig värdera tapperhetens skönaste känsla — mensklighet. Nej! — det är en uppgift af någon som trott sin tjenstepligt i detta, som i andra fall, vara, att underdänigt säga: Låt Standerna betata! Och lika mycket! Jag vill förvåna honom sjelf, då jag vill medeifva denna betalning, denna sant fosterlänska skatt ät mödorna, äran och lidandet. Ja! Ingen skattande Svensk man skall förebrå mig denna eftergift, alt de, som stympas för fosterlandets friket och sjelfständighet, må betryggas för armod och vanskötsel. Men hvarken ställer jag anslaget till armåcns pensionskassas disposition, eller till Regeringens, utan ma dlispositionsrätten tillhöra folkets representanter; må den, inskränkt till striden för frihetens och sjelfständighetens sak, blifva ett medel till utbildandet af en medborgerlig anda inom krigshären; men må den icke, utvidgad till Icken med menniskolit i subsidickrigen, öka anspråken på den blinda lydnad, som möjligen cn gång kunde göra frie män till verktyg åt despotismen! — EHer — mine Bröder! hvad skulle vi väl säga, vid åsynen af våra hemflyktande härar ifrån en strid, der de mot egen känsla, egen vilja. men till följd af ett falskt begrepp om den krigiska lydnaden, säkert olyckligt bekämpat den nationernas frihet, som vi af vart innersta önska framgang och seger! — När de visade oss sina stympade lemmar och yrkade belönas med pensioner: kuude vi väl då mer än beklaga deras förvillelsev Skulle vi väl med godt samvete kunna påbjuda någon beskattnirg åt dem, eller kunde annat understöd at dem ifrågakomma, än det frivilliga, som enskilta välgörenheten ej en gång nekar sjelfva brottslingen: Nej! ingen uteslutande vätt till pension åt blesserade kan af den förutseende Rikdagsmannen medgifvas. Den bör, den måste bero af folkombudens speciella pröfuing vid inträffande behof. Rikets Ständer skola sammankallas, då stora kreditivet lyftes. De veta då, om kriget är nationens. Ma de ock da bestämma, eler ma de, rättare sagdt, då pröfva behofvet af pensioner och grunderna derför. Men mätte de aldrig öfverlemna från sig rättigheten, att sjelfve afgöra så väl beloppen, som vilkoren. Deruti ligger en stor nationalgaranti, som icke bör förbises, då den betänkliga rättigheten att förklaga kriget tillhör den verkställande makten i samhället allena. 2:0 Dispositionerna af det vid sista Riksdag beviljade ackords-reglerings-auslaget grundade sig på den äåsigten, att anslaget varit ett temporärt lånebilräde, för att endast underlätta ackords-liqviderna; hvarföre Riksgälds-Kontorets Fullmäktige skulle, vid hvarje lyftning, emottaga uppgift å tjenste-successionen, hvars alla handlingar borde vara för dem tillgängliga, samt äfven erhålla en ansvarsförbindelse för medlens återbetalning af ackords-kassans styrelse, (se Riksens Ständers skrifvelse N:o 284). Nu hafva armecns såkallade Fullmäktige hegärt, att ackords-fondens styrelse må, emot framdeles återbetalning, få på en gång lyfta detta anslag, af 100,000 Rdr Banko, eller ock, om sådant cj kunde medgifvas, årligen tillgodonjuta räntan å denna summa, efter 5 för hundradet beräknad. Jag förbigar den omening, , som denna senare begäran, förmodligen icke med: afsigt, innebär; och som Stats-utskottet utan allt tvifvel rättar, nemligen, att ej ackordsfonden utan styrelsen skulle tillgodonjuta den ifrågasatta räntan. Men jag anser den ökade lyftningstillåtelsen alldeles icke vara förenlig med ändamalet och med nödig säkerhet för återbetalningen, så vida ej den vid sista Riksdagen fastställda skyldighet, att prestera uppgift på successionen samt personlig förbindelse at kassa-styrelsen bihehålles. Räntans disposition bestrider jag, sasom tydligen innebärande en afgjord oundviklig uppoffring, hvilken, aldrig vid kreditivets anslående varit påtänkt eller beviljad, enär det nu såkallade anslaget endast var ett kreditiv, töranledt af den tillgång på penningar, som understundom i Riksgälds-Kontoret fiunas ofruktbara. 3:0 Hvad lånerätten på ackordsfoudens obligationer angår, hvilken, ehuru sådant ej bestämdt uttryckes i propositionen, lärer afse obligationernas belåning i Rikets Ständers Bank, bestrider jag något Rikets Stäuders beslut. derom; börande en sådan pröfning, i min tanka, helt och ballet bero al Dan ko-Styrelsen i enlighet med de allin. föreskrifter, som kunna: bemåäldte Styrelse meddelas, med afseeude pa Bankens bibehållna säkerhet och dess rörelses obehindrade gaN83 hvarmed alldeles icke öfverenstämmer, att genom särskilta, på förhand fattade beslut, gifva ovilkorlig lfanerätt till något albmänt eller enskilt verk, som kan försättas i belägenhet, att icke uppfylla sina förbindelser. om sa4n mF ärvs AA