AInföres på begäran.)
Ädle menniskovänner! J, som aldrig tröttnaen vid den
lidandes suckar! Eder anropar en olycklig medbroder, som,
nrståsdsatt att rädda sig sjelf, snart måst- förgås af clän-
de. om cj vågon barmhertig öppnar för honom ett med-
lidande hjerta.
Sedan jag. som är född af fattiga föräldrar, under stor
fattigdom och armad, fortsträfvat min bana fram i verl-
den, så att jag ändtligen, såsom Inspektor hos Hr Öfver-
ste-Löjtnanten von Gerdten på Lökened i Wermlaud ha-
de min utkomst och under min 8 åriga tjenst äfven lade
något till godo för min framtid; hade jag den olyckan att
för något mer än tvenne år sedan, uuder en fortfarande
längre svår sjukdom förlora min syn, så att jag sedan den ti-
den aldrig kunnat vägleda mig utan hjelpare, ej
sett något föremål annorlunda, än som den dunklaste
skugga, och dagen vant för mig sm den mörka vatten.
Mina små tillgångar medtogos inom ett är på likarevård
och brunnskurer. Under sitförflutne året Ihar jag evskilta
men iskors välvilja och isynnerhet den ädle Profes-or
Ekströms godhet att tacka för mitt uppehållande. Hans
vård bar jag under en stor del af förl. år viktat på Serafimer-
Iazarettet, och på havs rekommendation har jag äfven
fått begagna Medevi brunn gratis. Nu äro alla utsigter
försvunna: ej underligt heller, om minakfå enskilta väl-
görare skulle tröttnag hoppet är dock gqvar, at ännu en
gang få skåda denna dagens ljus. Ädle Menniskovänner!
skulle nigon af Eder hatva en skärf, om än aldrig -ä li-
ten, för den olycklige fattige, blinde Inspektoren Berg-
mans räddning, så torde han vara god och inlemna den
på Normans och Eng tröms Boklåda, hvilka ädelmodigt
åtagit sig att dem enmottaga och redovisa.