upptomma, men trodde dem öfvervägas af förmå-
nerne. — Ar Petre biträdde motionen: Borzare-
Ståndet, som vid denna Riksdag talat för mycket
för sina egna intressen, borde äfven behjerta den-
na stora, allmänna angelägenhet. — Santesson med-
gaf att säjutsningsskyld:g :gheten innefattade ett ondt,
men ansåg dock den föreslagna förhöjningen i skjuts-
legan vara alltför dryg, fastän den vore lämplig
för upmnatrande af Diligensinrättningar. — Som
förhållanderne emellertid, rörande denna angelä-
genhet, vore olika för olika orter, så ansåg tala-
ren, att skjutsningsafgifterne jemväl borde bestäm-
mas till olika belopp, och omnämnde att upplvs-
ningar uti detta ämne kunde inhämtas af 1823
års Riksdagshandlingar. — Ar Wern utveck-
lade nu ytterligare motiverne för sin motion, oeh
förklarade, afseende på hvad Hr Wijkman anfört
om allmosens obeusgenhet alt, emot en viss afvilt,
ull Ditigens-Mmrättningarne — öfverlåta bållskjuts-
skyldigheten. denna obe nagenhet sannolikt härvörde
af fruki tan för att åtaga sig en penninge-skatt, i
stället för en prestation in natura; Hr Santessons ytt-
rande åter om de olika förbållan den, som på olika
orter ägde rum, medgaf han var en sanning, men
fruktade att många svårigheter skulle uppstå vid
bestämmandet af olika skjutsningsafgifter. — Hr
fVijkman förenade sig med Hr Santesson, men
kunde blott — ej inse något skäl, hvarföre
man vilie påtruga de skjutsskyidige för delar,
som de sjelfve ej ville mottaga. Hr Leffler an-
förde ur sin egon erfaterhet flere I bevis på, att de
skjutsningsskyldige ej äro missnöjde med detta de-
ras åliggande, utan till och med gerna skjutsa för
nu vanlig betalnins. — Hr Santesson tillade, att
man borde konsidereia, att om skjutsningslegan för-
höjdes, skulle allmogen j gerna vilja gå in på en-
treprenadinrättningarne; han utvecklade i öfrigt si-
na åsigter om de särskilta förhåilanden, hvarpå för
hvarje landsort bör fästas afseende, och trodde att
förslaget om olika skjutsningsafgifters bestämmande
ej skulle möra särdeles hinder vid tillämpningen.
— Hr Petre anförde, med afseende på det Hr
Wijkman yttrat om påtrugande af fördelar, att så-
dant kurvde äga sin iiktighet vid juridiska förhål-
länden, men ej vid en fråga af så stor statsekono-
misk vigt, som denna. — — Härpå svarade Hr
FVijkman, att fördelar, som tillkomma en emot ens
vilja, det vare sig på pmridisk, ekonomisk, eller hvil-
ken väg som helst, alltid måste anses påtrugade.
Sedan ytterligare några talare upptridt, dels för
och dels emot motionen, ansågs diskussionen slu-
tad, och remiss beslöts till ekonomi-utskottet.
Eftermiddagen.
Följande motioner väcktes:
4f Ar Balling: angående konvojafgiften. — PFf-
ter en utförlig historisk skildiing af Konvojkom-
missariatets öden, yrkade motionären att detta kom-
missariat med innesaravde års slut måtte upphöra,
hvaruti hela Ståndet förenade sig, och motionen
remitterades till Statsutsko!tet.
Af Hr Olbers: 1:0 Om bestämmande af fardag
för afflyttningen från Städernes embets- och tjenste-
mäns bostellsgårdar, i likhet med hvad som för bo-
ställen å landet finnes föreskrifvet. 2:0 Om lin-
dring uti det, genom Kongl. Brefvet af år 1786,
skärpta straff för fångars släppande, och nedsätt-
ving till den straifbestämmelse, som innefattas uti
19 kap. 3 5. Missgerningsbalken; och 3:0 om stats-
ansiag till tryckning af Kongl. Maj:ts Befallnings-
hefvändes och Kronofogdars kungörelser.
Vid föredragning till remiss af Hr Hessles
motion om obegränsad näringsfiihet, bestreds mo-
tionärens åsister i detta ämne helt och hållet af
Hr Leffler, som ul ett långt, skriftligt memorial,
yrkade skråordningaroves bibehållande, dock med
modifikationer, lämpade efser tidens kraf. — Hr
Hessle talade tvenne gånger till försvar för sin mo-
tion, som jemväl bitvaddes af Hr Bydin, hvilken,
till bevis på, att näringarne ej skadades af obe-
gränsad frihet, anförde Klädesfabrikernes I Sverge,
samt Englands, Frankrikes och Nord-Amerikas ex-
empel i denna väg, — Efter föregången votering
remitterades denna motion til Ståndets enskiita
utskott.
Vid remrmilterandet af Mr Justelit metion om
ändring 1 tiden för tjenstebjons flyttning, sade sig
fr Rydin ej kunna finna, hvarföre någon viss tid
borde bestämmas för aflvttning, då han ansåg det
vara både billigare och förmåniigare, att öfverlemna
sådant åt såväl busbönder som tjenares enskiita af-
tal. och blott fixera en viss Ömsesidiz uppsägtines-