giften om silfverbehofvet ej öfverenstämde mel den andra, då borde känslan af misstroende och oro icke qväfvas. Jag återkallar i Herrarnes minnen dessa yttranden, som jag till slutet fällde, neml.: En hvar lärer lätt inse, att de tvifyelsmål och de betänkligheter, jag i det föregående har anfört, icke blifvit till fullo häfne genom den förändring i vexlingsgrunden, som jag der föreslagit och jag erkänner att detta är en halfmesyr, föreslagen. för att vinna rättvisa vid myntbestämningen och lugna opinionen om bankens ställning, och för att åtminstone försöka att så länge fördröja den katastrof, som måste blifva en följd af de felaktiga Bankoorganisationer, som vi ännu icke synas vilja förbättra, till dess att enskilta föreningar kunna hinna bilda sig och erbjuda landet räddning — — — — eller till dess att mera nationelia idger hunnit blifva gällande. Häruti, mine Herrar, ligger min tro, som jag närmare vill förklara: Jag önskar ärligt en stadga uti myntet, men jag vill att man skall låta dem enskilta krediten fritt utveckia sig och tillfredställa näringarnes behof af ökadt rörelsckapital, men jag önskar ej att man, för att stödja en isolerad Statsbank, skall icke allenast låta den förtära sin egen vinst, utan jemväl indraga Nationen i ett skuldsättningssystem. Jag vill att man från början af de nya organisalionerne skall erkänna ctt af de 2 systemer som man har att välja på; ty jag kan icke gilla Herr Rosenblads yttrande, att man först skall sätta sig uti ett rättstillständ, hvarmed han måste mena, att man först skall omgärda den gamla hanken med sina prerogativer och sin statsskuld, för att kunna börja vexlingen, innan man får påtänka något bälire. Ar först det ena gjordt, så lärer det sednare ej så ; l bringas. Detta uttryck: att vi befinna oss uti ett c ullstävd, alt vi icke kanna verkställa den nya ranisationen utaf landets kreditväsende, låter i sanning vera rysvärdt än den är. Jag finner icke Staten vara i ett sådant tilistånd af upplösning; i landet skipas lag och rätt, och sjelfva Statsutskottet sysselsätter sig med beräkninsar i landets mynt. skalle vi, för att komma in i rättstillständet, afskrämda från all pröfning, antaga det första system man framlagt, och detta endast för att få rättighet att välja ess ett annat? Pe iragavarande systemerna äro: Det ena att man skall låta Statsbanken, med säkra garantier, qvarsla (emedan tiden för dess upplösning ej ännu anses våra inne) såsom en grundpelare för Sverges kreditväsende, egentligen såsom depositoch yexelbank , och äfven såsom lånebank, så vidt krediten eller silfverfonden medgitver det, men med rättighet att efter rena erundsalser förvaltas och efter behofvet indraga sin lanerörelse. Härtill erfordras alt enskilta föreningar så väl uti form af Hypotheksinrättningar som privata banker, med säkra garantier och på rationella grunder bildas, och att deras utveckling, långt ifrån att hämmas, genast ifrån början understlödjes, så att icke hela landets näringslif må sättas i beroende ensamt af Statshankens intresse. Enligt denna plan, mine Eerrar, hade jag trott alt intet skuldsystem, hvarken inländskt eHer utländskt, iena eller andra verkets namn, hade erfordrats, och att banken från sin sida, i stället för att söka understöd i statsobliganer, hade så småningom i förhållande till silfrets utgång i rörelsen och enskilia föreningarnes uppkomst kunnat läta dessa sednare öfvertaga länerörelsen och börja den indragniug, som Herr Troil har vidrört. Detta system öfvercnslämmer så mycket mera med mina åsieter, som jag af samma orsak som Herr Friherre v. Kantzou anförl, icke är cen vän af Statsskuld, och således icke heller af en utvidgning af Riksgäldskontorets obligations-system, hvaraf man icke kan beräkna förlusten och farorne. Det andra systemet, hvarvid man hittills ensamt synes hafva fästat sig, är att utan enskilta föreningarnes framkallande, bibehålla Statsbanken isin nuvarande form och således göra våra näringar beroende af dess bestånd , dess kredit och dess begränsning utaf rörelsekapitalet. Sådan tyckes 1830 års organisationsplan hafva varit, och det är icke emot realisationen till sin princip som jag har uppträdt, utan endast emot 1830 års reglering, och det är emot denna som jag har sagt, att den ej gifver mig garantier för vexlingens bestånd, och att den måste gifva valet emellan strypsystem, som skulle störtalandet, eller Statsskuld. Jag ville undvika Statsskuldssystemet, men efter den riktning, som 1830 års Ständer togo, anser jag det hafva varit ett stort fel att icke hafva uppställt det, såsom ett nödvändigt stöd åt vexlingens bestånd eller landets lånerörelse. Men 1830 års Ständer icke allenast valde det i min tanka felaktiga systemet, utan sedan de valt det, begingo de ett nytt fel vid dess tillämpning. De stadgade: att Bankens länerörelse skulle bibehållas oförändrad, men medgåfvo icke bankens rättighet till egen fri upplåning; de ålade således banken att honorera sina förbindelser, på samma gång som de nekade den medel att kunna fullgöra-dem. På sådane grunder må man ej undra, om jag misstrott den, att jag misstrott opinionens ställning, och att jag ännu hyser de farhågor för vexlingens bestånd, som jag förnt har sökt att motivera. I denna ställning angrep jag 1830 års reglering; men utan hopp att kunna rnbba dess grundvalar, då 72 Y. syntes nära att antagas, ansäg jag ställningen vådlig — realisationen osäker — opinionen be. höfva lugnas, Proportionen utaf 5 till 8 var ej ännu vunnen. Jag ansåg vådligt att inför wationen försvaga den enda ringa garanti för vexlingens bestånd söm fordna Ständer ansett nödig, emedan det helas fall skulle omstörta alla landets kreditförhållanden; då åter genom en rubbning utaf vexlingsgrunden, ehuru alltid uppväckande stridiga intressen, ingen verklig brytning, ingen prisförändring uppstod. Denna förändring kunde, såsom jag yttrade, s Å f änka banken 2 millioner till lånerörelsens betryggande och genom proportionens bringande. till till 8 lugna opinionen , till dess att mera rationella former hunnit blifva gällande; och detta är hvad man har klandrat. sn : Tar ta 1Q207 FIS EEE SE. 3 SA a.