like sjelfva den nya Fransyska teaterns mest utsväfvande produkter ej varit mäktiga att upphinna. Faror, brott och skändligbeter, äro så hopade : på hvarandra, att de försvaga hela den dramatiska effokt, som de hvar för sig skulle kunna frambringa, om de nemligen varit motiverade, och vid sanningens hand framträdt för själen; nu deremot störta de på hvarandra och qvarlemna således endast samma effekt, som en långvarig och vämjelig brottmålsransakning med derefter följande exekutioner. Bedraga vi oss icke, så skall denna reflexion småningom tränga sig på hvarje oförderfvadt sinne, och från scenen aflägsna ett stycke, som hvilar på en missförstådd moral och menniskokännedom, och hvars enda autorilet är ett slort namn, som det icke pryder. Till dess tvifla vi likväl icke, att det skall ge några fulla bus, och biifva nyttigt för teaterkassan om ej för någon annan. Öfversättningen kunde man önska litet mera ledighet och liten mildring i de krafttermer, hvaraf den öfverflödar. Några dussin djeflar mindre, en indragning af några galgar, sträckbankar, stegel och hjul jemte dylika attributer, hyarpaå dialogen är så rik, skulle icke skada. Uppförandet var så förtjenstfullt man kan fordra. Det hvilar, som man vet, hufvudsakligen på Franz, Carl cch Amalia, och dessa roler spelades af Her Almlöf och Collberg ssatut Fru Torslow. I synnerhet de one förstnämda ligga utom naturens gränsor, hvilken ej har några originaler till dessa fantasikarakterer. Det ges således ingen måttstock, hvarefter de kunna mätas; men då de i alla fall bero på, alt skådespelaren underhåller sig i ett ständigt febertillstånd, och så mycket möjligt är meddelar det åt åtkådaren; att hans muskler äro i en oaflåtlig spanning, och hans lungor ingen sekund svika honom, så få vi på samma gång hålla Her Almlöf och Collberg rakning för, att de så väl appfyl ia dessa fordringar, och beklaga dem, för det de måste det. De hade båda riktigt uppfattat sina roier. Frans är emellertid den mest onaturligt öfverstegrade karakteren, och således i detta stycke samt för de ivnnen, på hvilka det verkar, den tacksammaste. Fru Torslow var, som man bör vänta af denna utmärkta skådespelerska, en god Amalia, och afven Hr Habicht gjorde effekt som Herrman. De öfriga rollerna äro af mindre betydenhet, men ingen af dem blef bortskämd