like sjelfva den nya Fransyska teaterns mest ut-
sväfvande produkter ej varit mäktiga att upphinna.
Faror, brott och skändligbeter, äro så hopade : på
hvarandra, att de försvaga hela den dramatiska ef-
fokt, som de hvar för sig skulle kunna frambringa,
om de nemligen varit motiverade, och vid sannin-
gens hand framträdt för själen; nu deremot störta
de på hvarandra och qvarlemna således endast sam-
ma effekt, som en långvarig och vämjelig brottmåls-
ransakning med derefter följande exekutioner.
Bedraga vi oss icke, så skall denna reflexion
småningom tränga sig på hvarje oförderfvadt sinne,
och från scenen aflägsna ett stycke, som hvilar på
en missförstådd moral och menniskokännedom, och
hvars enda autorilet är ett slort namn, som det
icke pryder. Till dess tvifla vi likväl icke, att det
skall ge några fulla bus, och biifva nyttigt för
teaterkassan om ej för någon annan. Öfversättnin-
gen kunde man önska litet mera ledighet och liten
mildring i de krafttermer, hvaraf den öfverflödar.
Några dussin djeflar mindre, en indragning af nå-
gra galgar, sträckbankar, stegel och hjul jemte
dylika attributer, hyarpaå dialogen är så rik, skulle
icke skada.
Uppförandet var så förtjenstfullt man kan for-
dra. Det hvilar, som man vet, hufvudsakligen på
Franz, Carl cch Amalia, och dessa roler spelades af
Her Almlöf och Collberg ssatut Fru Torslow. I
synnerhet de one förstnämda ligga utom naturens
gränsor, hvilken ej har några originaler till dessa
fantasikarakterer. Det ges således ingen måttstock,
hvarefter de kunna mätas; men då de i alla fall
bero på, alt skådespelaren underhåller sig i ett
ständigt febertillstånd, och så mycket möjligt är
meddelar det åt åtkådaren; att hans muskler äro
i en oaflåtlig spanning, och hans lungor ingen se-
kund svika honom, så få vi på samma gång hålla
Her Almlöf och Collberg rakning för, att de så
väl appfyl ia dessa fordringar, och beklaga dem,
för det de måste det. De hade båda riktigt upp-
fattat sina roier. Frans är emellertid den mest
onaturligt öfverstegrade karakteren, och således i
detta stycke samt för de ivnnen, på hvilka det
verkar, den tacksammaste. Fru Torslow var, som
man bör vänta af denna utmärkta skådespelerska,
en god Amalia, och afven Hr Habicht gjorde ef-
fekt som Herrman. De öfriga rollerna äro af
mindre betydenhet, men ingen af dem blef bort-
skämd