FOTNOTER RR CAT (ee rs Ae RR
OSKOR
TEATERN.
I går uppfördes för första gången på Kongl. Tea-
tern Röfvarebandet at Schiller, efter en Berlinsk
bearbetning. Denna bearbetning inskränker sig lik-
väl, såsom sg bör, endast till några förkortningar,
tr. ex. i 4de akten, der man uteslutit rista, 3:dje
och 4:de scenerna, Carls sång vid lutan, utom en
mängd monologer och dialoger, son man afklippt,
; trots af hvilken åtgärd pjesen likväl räckte i
och
nära 4 timmar.
Läsaren vill förmodligen veta hvad effekt detta
Schillers ungdomsarbete gjorde på den Stockholm-
ska publiken. Åtskilliga af dess kraftscener uppto-
gos med lifliga dock icke allmänna handklappnin-
gar. Vi sågo likväl intet öga fuktad!. Om något
hjerta var rördt, så rördes deremot vid ridåns sista
nedgång blott nägra få händer , hvilkas antal för
hvarje ny representation torde blifva allt färre. På
oss gjorde stycket ett vidrigt intryck. Att det sto-
ra svillet deri uppenbarar sig, är omisskänneligt;
men tillika ynglings-ålderns utflygter, dess öfverflöd
af kvafter, dess slöseri med både egna och andras,
och dess obekantskap med sättet för deras använ-
dande, hvartill kommer att åtskilliga af styckets ba-
sta ställen äro reminiscenser af Shakespea:e, ett lån
som Schiller kanske icke ens då visste af, och som
han vid mognare år för ingen del behöfde. Man
bör likväl vid dess bedömmande taga i betraktande
tiden då det skrefs. Dygdige röfvare, känslosamme
bofvar, menniskor med sentenser på läpparna vid
alla lifvets mest kritiska förhållanden, moral-predi-
kanter i passionens ögonblick, med ett ord, all den-
na onatur, som man velat gifva burskap af natur
och sanning, voro då icke ännu mode-artiklar, som
funnos i hvarje roman och teaterstycke. De kunde
således, med originalitetens anspråk, vinna inträde
och göra effekt på scenen, der de en tid voro väl
bekanta hvardagsgäster, men numera blifvit opas-
sande, emedan man i vår tids furstar, presidenter
m. m., onekligen icke mera igenkänner sådana verk-
liga djeflar i menniskohamn, som Shakespeare, Schil-
ler och historien beskrifva dem.
Så ungefär förmoda vi, att den bildade och tän-
kande läsaren bedömmer Schillers Röfvare. Detta
arbete bör för ingen del vara uteslutet från sam-
lingen af författarens öfriga skrifter, såsom ett vitt-
ne om hans första steg på en bana, der han skulle
binna så nära målet af btterärt mästerskap, som det
förmodligen är någon gifvet att komma: Men just
derföre hade man skäl att önska, att icke finna det
)å scenen. Man kan ej, utan obehag, se ett emi-
ent snilles svagheter framdragas, att ogillas aff det
sansade omdömet och den bättre känslan, och att
inför den råa hopen täfla om priset med de Osyn-
liga Bröderna , med Banditbruden, med heia den-
na svans af melodramatiska missfoster, som den
strålande kometen, till straff för sin synd, blifvit
dömd att släpa efter sig på sin excentriska bana,
men öfverträffonde dem alia i vidrighet och ohygeg-
lighet. Med Jedsnad måste åskådaren ihågkomma,
att det är ett af Schillers verk han ser, som lägger
hans känsla under en oaflåtlig tortyr, som fyller hans
själ med äckel och afsky, som i hvarje scen förnär-
mar natur och rimlighef, och som slutligen i sin-
pet qvarlemnar en massa af vidriga intryck, hvilkas
-
N