FOTNOTER RR CAT (ee rs Ae RR OSKOR TEATERN. I går uppfördes för första gången på Kongl. Teatern Röfvarebandet at Schiller, efter en Berlinsk bearbetning. Denna bearbetning inskränker sig likväl, såsom sg bör, endast till några förkortningar, tr. ex. i 4de akten, der man uteslutit rista, 3:dje och 4:de scenerna, Carls sång vid lutan, utom en mängd monologer och dialoger, son man afklippt, ; trots af hvilken åtgärd pjesen likväl räckte i och nära 4 timmar. Läsaren vill förmodligen veta hvad effekt detta Schillers ungdomsarbete gjorde på den Stockholmska publiken. Åtskilliga af dess kraftscener upptogos med lifliga dock icke allmänna handklappningar. Vi sågo likväl intet öga fuktad!. Om något hjerta var rördt, så rördes deremot vid ridåns sista nedgång blott nägra få händer , hvilkas antal för hvarje ny representation torde blifva allt färre. På oss gjorde stycket ett vidrigt intryck. Att det stora svillet deri uppenbarar sig, är omisskänneligt; men tillika ynglings-ålderns utflygter, dess öfverflöd af kvafter, dess slöseri med både egna och andras, och dess obekantskap med sättet för deras användande, hvartill kommer att åtskilliga af styckets basta ställen äro reminiscenser af Shakespea:e, ett lån som Schiller kanske icke ens då visste af, och som han vid mognare år för ingen del behöfde. Man bör likväl vid dess bedömmande taga i betraktande tiden då det skrefs. Dygdige röfvare, känslosamme bofvar, menniskor med sentenser på läpparna vid alla lifvets mest kritiska förhållanden, moral-predikanter i passionens ögonblick, med ett ord, all denna onatur, som man velat gifva burskap af natur och sanning, voro då icke ännu mode-artiklar, som funnos i hvarje roman och teaterstycke. De kunde således, med originalitetens anspråk, vinna inträde och göra effekt på scenen, der de en tid voro väl bekanta hvardagsgäster, men numera blifvit opassande, emedan man i vår tids furstar, presidenter m. m., onekligen icke mera igenkänner sådana verkliga djeflar i menniskohamn, som Shakespeare, Schiller och historien beskrifva dem. Så ungefär förmoda vi, att den bildade och tänkande läsaren bedömmer Schillers Röfvare. Detta arbete bör för ingen del vara uteslutet från samlingen af författarens öfriga skrifter, såsom ett vittne om hans första steg på en bana, der han skulle binna så nära målet af btterärt mästerskap, som det förmodligen är någon gifvet att komma: Men just derföre hade man skäl att önska, att icke finna det )å scenen. Man kan ej, utan obehag, se ett emient snilles svagheter framdragas, att ogillas aff det sansade omdömet och den bättre känslan, och att inför den råa hopen täfla om priset med de Osynliga Bröderna , med Banditbruden, med heia denna svans af melodramatiska missfoster, som den strålande kometen, till straff för sin synd, blifvit dömd att släpa efter sig på sin excentriska bana, men öfverträffonde dem alia i vidrighet och ohygeglighet. Med Jedsnad måste åskådaren ihågkomma, att det är ett af Schillers verk han ser, som lägger hans känsla under en oaflåtlig tortyr, som fyller hans själ med äckel och afsky, som i hvarje scen förnärmar natur och rimlighef, och som slutligen i sinpet qvarlemnar en massa af vidriga intryck, hvilkas N