nade tillgangen på metalhskt mynt skulle mediora
ett ökadt slöseri; att den tillgång för ett halft år
på utländska öfverflöds och förnödenheis varor, som
fanns i landet, vore en följd af vår långa vinter,
som tvang oss, att dermed förse oss; erkände miss-
taget, alt proportionen af 5 till 3 skulle finnas i
myntbestämningslagen, då den blott fanns i regle-
mentet för utvexlingen, men att han för sin del ej
kunde frångå yrkandet af denna proportion, hvar-
förutan ban fruktade, att realisationen skulle miss-
lyckas, bvariemte talaren till en stor del förenade
sig med Herr von Troils yttrade åsigter, som i det
värmaste öfverensstämde med hans egna.
Denne sistnämde reserverade sig lisväl sedermera
emot denna föregifna likhet, samt varnade attejtro
på de af Herr Nordenankar anförda fakta och zilferbe-
räkniogar, på hvilkas otillförlitlighet ban anförde ett
par exempel. Denna förnekelse åstadkom en liten de-
batt emellan de båda talarne, hvarunder.Eir Norden-
ankar yttrade, att hans Riddersmanna-anseende blif-
vit förnärmadt, en ömtäålighett, hvilken Hr Troil
releverade.
Hr fMegardt erinrade, att år 1930 voro alla ense
om nödvändigheten af en stadga i myntvärdet, hvar-
före det såg ut som det nu yttrade ensidiga nitet
icke åsyftade en förbättring i sedlarnas värde, utan
endast att lägga ett binder derför. Den så myc-
ket omtalta proportionen af 5 tll 8 hade man an-
tagit utan något giltigt skäl, om icke det, att pro-
portionen vid förra Riksdagen var 4 till 8. Hade
den då varit 5, så är det troligt, att man fordrat,
det den skulle bli 6 till 8 innan någon realisation
fick ske. Talaren hoppades dock, att utskottet ej
skulle fästa sig vid denna tlappris omständighet,
hvarjemte han påminte om statsmakternes gifna löf-
te, som ej ägde mindre form af lag, för det alla
å!gärder till dess verkställighet ej kunde vara fär-
diga till 1831 års slut, och att, om det bröts, bröts
dermed Svensk mannatro. Den ringa silfverbrist,
som ännu existerade i den bestämda summan, kunde
lättare fyllas, sedan realisationen var börjad, än nu.
Att vederlägga Hr Nordenankars satser, skulle er-
fordra en kurs i statshushålloingen och liran om
penningens egenskap, hvarmed talaren ej ville upp-
taga tiden.
Friberre Ludvig Boije anmärkte, huru det vore
två olika ting, att önska realisationen, och att ön-
ska den med de aspekter hvarunder den nu företedde
sig. Under närvarande omständigheter skulle den
bli blottställd för samma olägenheter som de förra,
och näringarna lika känna tyngden af pennin-
ge-aristokratien, då det vore omöjligt att till deras
tjenst irkalla kapitaler från främmande länder. Ta-
laren företog derefter en vederläggning af några
Friherre Kantzows förslager till betryggande af rea-
lisationen. Han förundrade sig öfver, huru det om
enskilta aktieagares inträde i Banken någonsin kun-
nat väckas. Aktier kunde naturligtvis ej ställas an-
nat än till innebafvarenz denne skulle visserligen
infinna sig, då fråga var om att på dem uttaga
dividenden, men icke så, då i händelse af någon
förlust staten begärde säkerhet och ersättning. Hvar-
före Bankens vinst skulle fråntagas staten, insåg ta-
laren icke, vär denna i sådant fall skulle ersättas
genom bevillving. . Förslaget att. indraga diskontiå-
nen ville talaren skonsamt bedömmas följden deraf
skulle bli, att jordbrukaren nödgades anlita Stock-
holms bankirer att, naturligtvis emot arfvode, be-
sörja lånen och omsättningarna. När fördelen afre-
alisationven visat sig, vore det aldra minst tid att
upplösa Stats-banken, utan tvertom vore det just
då tid att bibehålia den. Slutligen omnämde tala-
ren den upphöjning till skyarna, som den Krassa
okunnigheten i dagens tryck gifvit åt Friherre Kaat-
zows motion.
Ar von Heijne beklagade, att han icke, som
Friherre Kantzow, funnit skäl att ändra sina tan-
kar om realisationen, och upplaste ett yttrande af
Jenne vid sista statsrevision, hvilket talaren ansåg
bättre uttrycka hans gegna tankar derom, än han sjelf
kunnat göra det. Statsmakternas löfte i detta fall
vore för öfrigt ej ovillkorligt, utan beroende af
omständigheterna. Talaren representerade väl en-
dast några af sin slägt, men ville försöka, att re-
piesentera nationen. Han tackade Gud för, att han
ägde en skuldfri egendom och dessutom några tu-
sende RBiksdaler i kontant, men utan att derföre
kunca avses hvarken som en stor possessionat eller
en stor kapitalist. Hav trodde, att realisationen
ännu borde stå på tillväxt, emedan det var bättre,
att göra en ny bestämning som genast verkstalldes,
an att widtaoa en v.alhlsatinon efter den nn hen