pustande, och skriket i ett knappt hörbart jemrande; barnet tycktes ha utandat den sista dödssucken, när taskspelaren mumlade några hemlighetsfulla ord, lyfte på korgen, och vi till vår stora förvåning ej mera sågo något barn derunder. Stället var väl färgadt af blod, men inet lik var till finnandes, och man kan föreställa sig vår öfverraskning, när den lilla flickan efter några ögonblick af den högsta förvåning framträdde ur den församlade menniskomassan. Hon helsade på oss med handen utsträckt och bedjande om en gåfva, den vi ock villigt räckte henne och för hvilken hon tackade med den graciösaste min. Hvad som än mera ökade illusionen, var den omständighet ait taskspelaren stod under hela scenen långt ifrån den församlade mängden, och alt icke en enda menniska befana sig i hans granskap. MEESE ONDA