pustande, och skriket i ett knappt hörbart jemran-
de; barnet tycktes ha utandat den sista dödssucken,
när taskspelaren mumlade några hemlighetsfulla ord,
lyfte på korgen, och vi till vår stora förvåning ej
mera sågo något barn derunder. Stället var väl fär-
gadt af blod, men inet lik var till finnandes,
och man kan föreställa sig vår öfverraskning, när
den lilla flickan efter några ögonblick af den högsta
förvåning framträdde ur den församlade mennisko-
massan. Hon helsade på oss med handen utsträckt
och bedjande om en gåfva, den vi ock villigt räckte
henne och för hvilken hon tackade med den graci-
ösaste min. Hvad som än mera ökade illusionen,
var den omständighet ait taskspelaren stod under
hela scenen långt ifrån den församlade mängden, och
alt icke en enda menniska befana sig i hans granskap.
MEESE ONDA