drag; också motstod han länge Konungens befallning, sina vänners böner och den allmänna önskan, som temmeligen otvetydigt yttrade sig. Hun gaf slutligen efter, och detta var ej det minsta profvet å redbarbeten af hans patriotism och hans goda afsigter. Man anmärkte då att i de tre länder, hvilkas politik var på en gång den lifligaste och svåraste, leddes de diplomatiska ärenderna af tre författare: af Canning i England, Chateaubriand i Frankrike och Martinez de la Rosai Spanien. Hans ministere blef de moderatas, Anilleros, hvilka fingo sitt namn af en klubb, som hyllade systemet af 2 kamrar, och hvars Ledamöter skulle som igenkänningstecken bära en viss slags ring. Det slutades likväl med den royalistiske konspirationen år 19822. Denna dag gjorde, som bekant är, Kungliga gard:t ett misslyckadt försök att störta konstitutionen. Då detta slog felt genom milisens och liniet:opparnas trohet, så öfvergick makten genom en naturlig reaktion i Comuneros ) händer, hvilka Martinez alltid motstått, äfvensom han alitid tyckes ha varit obenägen för systemet af en enda kamare. Martinez trädde nu tillbaka i privatlifvet, och anade den olvekliga katastrofen, som också icke långt derefter inträffade. Då Franska invasionen år 1923 öfverändekastade Cortez välde, miste alla de patrioter, som icke, likt Riego, föllo för bödelns hand, fiv till främmande länder. — Martinez vistades Io år i Paris, der han mycket umgicks med Frankrikes statsmän och litteratörer. Hura han der ansags både som offentlig och enskilt person, derom vittnar det enhälliga bifall, som nästan alla tidningar gåfvo åt hans upphöjelse till första minister. Han bade redan under Ferdinands sista lefnads-period erhållit amnesti och återvändt till Madrid, der han uteslutande sysselsatte sig med oetiska arbeten — och, säger National, vi känna honom tillräckligt, för att kunna försäkra, att det behöfdes hela hans pligtkänsla och fosterlandskärlek, för att förmå honom att ur sin fredliga studerkammare åter inträda 1 det olfentliga lifvets stormar.