UC (UCL tRUAellL LUPUEC CHICHOPLIU KUHNLHdA al på hura många tusende individerne äro. Enligt det vanliga begreppet, består Svenska folket, som andra, af individer, och deras röster, när de hinna till vissa tusental, pläga vanligtvis hafva något inflytande, vi säga icke: på författaren; men på andra autoriteter, Konungarne icke undantagna. — Men det är tid att vi komma till sjelfva texten, ty allt det föregående hör ännu blott till företalet. Författaren är, såsom man lätt torde föreställa sig, en vän af det bestående, men likväl en af dessa ljumma vänner, som äro hvarken varma eller kalla, och hvilka den hei. skrift förespår ett mindre angenämt öde. Han ser mycket naivt i de fyra ståuden en lättnad för regeringen, då man besinnar, att motståndet alltid är mindre hos en fjerdedel af kraften, än hos det förenade hela. (Vi rekommendera deuna strof hos resp. representanter.) Han älskar adeln som det konservativa elementet, och för individualitetens behofaf konungamakten, hvilket behof, som man vet, förklarar hvarjehanda tilldragelser inom vårt offentliga lif, och måhända sjelfva existensen af denna skift. Presteståndet älskar han för dess behof af samhällsbandens fasthållande,? hvilket således de öfriga stånden icke lära behöfva. Om han har någon böjelse för Borgareståndet, veta vi icke med visshet, men Bonden vill han ej allägsna ifrån representationen, emedan denna då vaturligtvis skulle upphöra att vara fy:delad, samt emedan han tror, att styrelsens inllytande på Bondeståndets beslut varit okändt af den hemma varande allmogen, hvari Förf. torde hafva rätt, alltsom man tar meningen deraf. : Att emellertid icke mindre än trettiosin bland de ministerielle vid förra Riksdagen ej blifvit återvalda till den nuvarande, tyckes icke vittna för denna sats. Det är det demokratiska elementet, som författaren af en naturlig instiokt mest fruktar, utan att synas veta af, att detta element är helt och hållet rådande genom vallagen i både Borgareoch BondeStånden. Det finnes väl, säger han, inom den Norska konstitutionen, hvilken derföre, med sina folkval, utgör författarens fasa; men han medger tillika att den Norska demokratien är .förståndigare än vår, och dessutom aktar hon sig från att utsträcka sin makt längre, än konstitutionen medger, och det af följande skäl: Hon inser, att om hon uttömde sin Konungs tålamod, eller bragte honom i behof af ett främmande stöd, så skulle Sverges Konung säkert intervenera, på ett sätt, som gjorde slut på djerfheten; och se der också en garanti. Delta är som vi tro första gången en dylik djerf insinuation vågar åtminstone offentligt framställa sig, och trotsa den allmänna oviljan. Huru! Man kan då tiltro Sverges Konung viljan, att emot elt af sina folk arnlita ett främmande stöd, och man kan tro vid en sådan otänkbar händelse — att de båda folken i denna stuna skuile utgöra mer än ett enda? Men det är icke blott Norges sjelfständighet som författaren hotar med främmande intervention, utan äfven Sverges. Betänkom den möjlighet, säger han, att en främmande makt fann för sine berikningar fördelaktigt, att först underblåsa ett oenighetstillstånd ibland oss, 1 och för den nya sakernas ordning, och sedermera göra oss ett krig, med förevändning, att det icke vore nationen, utan blott den nya sakernas ordning, som bekrigades. — Jag staunar — och behöfver icke säga mer. Jagär Svensk, och det är för Svenskar jag skrifver. Om författaren verkbhgen varit Svensk, som han föregifver, så hade han ej behöft stadna der. Vi deremot, som hysa ett litet bättre begrepp om Svenskheten, skola komma honom till hjelp och fortsätta der han slutat. Vi tilltro oss icke all bestämma utgången af ett krig, som Regeringen möjligtvis företog af enskilta politiska kombinationer, eller för intressen, som ej vore Faderneslandets; men det veta vi, att hvarje anfall, som en frammande makt vågade företaga emot våra institutioner skulle rycka mnationalandan upp ur den domning, hvari man sålänge sökt fasthalla hennes det skulle återgifva folket sin fordna energi, tiodubbla våra krafter och tillgångar, och ett sådant krig skulle, ora icke genast, likväl till slutet säkert lyktas med fiendens nederlag. v Må man ej skrämma oss med Polens olycksöde. Sverge är ej något Polen; det senare hade det olyckligaste geografiska läge ett land möjligtvis kan hafva, som nödgas kampa mot en öppen fiende och tvenne bemliga motståndare, utan annan väg undan