UC (UCL tRUAellL LUPUEC CHICHOPLIU KUHNLHdA al på
hura många tusende individerne äro. Enligt det
vanliga begreppet, består Svenska folket, som an-
dra, af individer, och deras röster, när de hinna
till vissa tusental, pläga vanligtvis hafva något in-
flytande, vi säga icke: på författaren; men på an-
dra autoriteter, Konungarne icke undantagna. —
Men det är tid att vi komma till sjelfva texten, ty
allt det föregående hör ännu blott till företalet.
Författaren är, såsom man lätt torde föreställa
sig, en vän af det bestående, men likväl en af des-
sa ljumma vänner, som äro hvarken varma eller
kalla, och hvilka den hei. skrift förespår ett min-
dre angenämt öde. Han ser mycket naivt i de fy-
ra ståuden en lättnad för regeringen, då man be-
sinnar, att motståndet alltid är mindre hos en fjer-
dedel af kraften, än hos det förenade hela. (Vi re-
kommendera deuna strof hos resp. representanter.)
Han älskar adeln som det konservativa elementet,
och för individualitetens behofaf konungamakten,
hvilket behof, som man vet, förklarar hvarjehanda
tilldragelser inom vårt offentliga lif, och måhän-
da sjelfva existensen af denna skift. Prestestån-
det älskar han för dess behof af samhällsbandens
fasthållande,? hvilket således de öfriga stånden icke
lära behöfva. Om han har någon böjelse för Bor-
gareståndet, veta vi icke med visshet, men Bonden
vill han ej allägsna ifrån representationen, emedan
denna då vaturligtvis skulle upphöra att vara fy:-
delad, samt emedan han tror, att styrelsens inlly-
tande på Bondeståndets beslut varit okändt af
den hemma varande allmogen, hvari Förf. torde
hafva rätt, alltsom man tar meningen deraf.
: Att emellertid icke mindre än trettiosin bland de
ministerielle vid förra Riksdagen ej blifvit återval-
da till den nuvarande, tyckes icke vittna för den-
na sats.
Det är det demokratiska elementet, som förfat-
taren af en naturlig instiokt mest fruktar, utan att
synas veta af, att detta element är helt och hållet
rådande genom vallagen i både Borgare- och Bon-
deStånden. Det finnes väl, säger han, inom den
Norska konstitutionen, hvilken derföre, med sina
folkval, utgör författarens fasa; men han medger
tillika att den Norska demokratien är .förståndi-
gare än vår, och dessutom aktar hon sig från att
utsträcka sin makt längre, än konstitutionen med-
ger, och det af följande skäl: Hon inser, att om
hon uttömde sin Konungs tålamod, eller bragte
honom i behof af ett främmande stöd, så skulle
Sverges Konung säkert intervenera, på ett sätt,
som gjorde slut på djerfheten; och se der också en
garanti. Delta är som vi tro första gången en dy-
lik djerf insinuation vågar åtminstone offentligt fram-
ställa sig, och trotsa den allmänna oviljan. Huru!
Man kan då tiltro Sverges Konung viljan, att emot
elt af sina folk arnlita ett främmande stöd, och
man kan tro - vid en sådan otänkbar händelse —
att de båda folken i denna stuna skuile utgöra mer
än ett enda?
Men det är icke blott Norges sjelfständighet som
författaren hotar med främmande intervention, utan
äfven Sverges. Betänkom den möjlighet, säger han,
att en främmande makt fann för sine berikningar
fördelaktigt, att först underblåsa ett oenighetstill-
stånd ibland oss, 1 och för den nya sakernas ord-
ning, och sedermera göra oss ett krig, med före-
vändning, att det icke vore nationen, utan blott den
nya sakernas ordning, som bekrigades. — Jag stau-
nar — och behöfver icke säga mer. Jagär Svensk,
och det är för Svenskar jag skrifver. Om förfat-
taren verkbhgen varit Svensk, som han föregifver,
så hade han ej behöft stadna der. Vi deremot,
som hysa ett litet bättre begrepp om Svenskheten,
skola komma honom till hjelp och fortsätta der han
slutat. Vi tilltro oss icke all bestämma utgången
af ett krig, som Regeringen möjligtvis företog af
enskilta politiska kombinationer, eller för intressen,
som ej vore Faderneslandets; men det veta vi, att
hvarje anfall, som en frammande makt vågade fö-
retaga emot våra institutioner skulle rycka mna-
tionalandan upp ur den domning, hvari man så-
länge sökt fasthalla hennes det skulle återgifva
folket sin fordna energi, tiodubbla våra krafter och
tillgångar, och ett sådant krig skulle, ora icke ge-
nast, likväl till slutet säkert lyktas med fiendens
nederlag. v
Må man ej skrämma oss med Polens olycksöde.
Sverge är ej något Polen; det senare hade det
olyckligaste geografiska läge ett land möjligtvis kan
hafva, som nödgas kampa mot en öppen fiende och
tvenne bemliga motståndare, utan annan väg undan