OO LUlliinals fOottepp: Re RE ARR hå rn AAA Politiska trosbekännelsen N:o 2. Läsaren torde kanhända erinra sig, att Svenska Minerva för någon tid sedan cum laude approberade en i Linköping utkommen skrift katlad: Ocken Politisk Trosbekannelse tnnefattad uti ctt så fritt yttrande i representations-frågan, samt förslag ull rättelser och ändringar i värt representationssätt och wvär Riksdags-ord ning. Den berömmandes kända politiska syftning och oväld gaf redan på förhand ett ungefärligt begrepp om det berömdas beskaffenhet, och sjelfva skriften har icke vederlagt det begrepp man sålunda trodde sig berättigad att fatta derom. Då vi gå att redovisa för dess innehåll, böra vi först vederlägga den tanka hos läsaren, som måhända kunde förmoda, att här finna något nytt, något på förnuft eller historia grundadt skäl för äsigterna, En evig naturlag har beröfvat ljusets och sanningen: fiender förmågan, att upptäcka dessa skalter, som endast röja sig för den redliga viljan och den ointresserade forskningen, samt deremot dömt dem, att använda de smulor deraf, som stundom falla i deras händer, emot sig sjelfva och den sak de förfäkta. Sådant är äfven fallet med författaren till närvarande skrift. Man kan ej bestrida honom en viss stilistisk förmåga, en slags advokalorisk klyftigbet; men det törkastliga ändamål, hvartill hav användt dessa egenskaper, har medfört det vanliga straffet. Ehuru han med all flit sökt tillstänga sin hjernas kamrar för sanningens och efarenhetens ljus, har han dock ej mäktat fullkomligt förmörka dem. En liten skymt af dager har insmugit sig genom någon springa; men ljuset har derigenom fallit halft och ojemt på föremålen; det fordna mörkret har efterträdts af en kaotisk skymning; i dess förvirring ser han föremålen obestämdare och uppoch nedvändare än föru!, och den väg, han 1 anledning deraf vill beträda, aflägsnar honom ännu säkrare ifrån målet. En liten granskning af inuehället skall bestyrka hvad vi sagt. Författaren börjar naturligtvis med det vaniiga utfallet emot Jurnualismen , hvilken beskylles för alla de olyckor, som hemsökt verlden. Dylika slags anklagelser äro så träffande karakteriserade i den bekanta Fransyska quatiainen: Si Cain a tud sou frere, Mest bien la faute de Voltaire; Si le monde a peri dans Peau, Cest bien la faute de Rousseau, att anförandet deraf är nog, för att med detsamma hafva karakteriserat denna del af författarens trosbekännelse. Vi behöfva icke erinra om, att Regeringen sjelf är jurnalist, emedan äfven hon har säväl sin officiella tidning som sina icke officiella organer, och att anklagelsen sålunda träffar jemväl henne, som icke haft insigt eller vilja, att meddela läkedomen emot det onda, på samma väg som sjukdomen uppkommit. Det är emellertid förslaget till en represeniationsförändring, och den väckelse dertill, hvilken anses ba utgått från Tidningarna, som isynnerhet väckt också tiosbekännarns grämelse. Han erimrar om det dödsstraff 1734 års lag stadgar för försöket, att befordra ett annat Regeringssält. Likväl är han ädelmodig nog, att derifrån vilja förskona jurnalisterna, tvifvelsutan emedan han sjelf i denna samma skrift gick hafvande med ett dylikt:försök ; utan åtnöjer s1g med ett anathem emot 1809 års lagstiftare, som tillåtit sådana saker att tryckas. Men petitionen, petitionen! lhunc ille lacryme! Han gläder sig endast med följande tröst: Jag skulle mycket brista i förtroende. till min Konung, och dess Rådgifvare, om jag befarade åt petiuionen ens möjligheten af ett bifall. Huruvida Konungens Rådgifvare finna sig särdeles smickrade af det slags förtroende, som, etter hvad man här ser, sättes till dem, kunna vi ej afgöra; men man måste beklaga, att när ett förtroende sättes till dem, det skall råka vara af sådan natur. Nationen hade önskat att till dem få hysa ett motsatt. Författaren: går till och med så långt i sin öfvertygelse, att han tror, det Svenska folkets rättighet att tryggt hvila vid beståndet aft sitt regerinegssätt icke kan