OO LUlliinals fOottepp: Re RE ARR hå
rn AAA
Politiska trosbekännelsen N:o 2.
Läsaren torde kanhända erinra sig, att Svenska
Minerva för någon tid sedan cum laude approbe-
rade en i Linköping utkommen skrift katlad: Ock-
en Politisk Trosbekannelse tnnefattad uti ctt
så
fritt yttrande i representations-frågan, samt
förslag ull rättelser och ändringar i värt
representationssätt och wvär Riksdags-ord ning.
Den berömmandes kända politiska syftning och o-
väld gaf redan på förhand ett ungefärligt begrepp
om det berömdas beskaffenhet, och sjelfva skriften
har icke vederlagt det begrepp man sålunda trodde
sig berättigad att fatta derom. Då vi gå att redo-
visa för dess innehåll, böra vi först vederlägga den
tanka hos läsaren, som måhända kunde förmoda, att
här finna något nytt, något på förnuft eller histo-
ria grundadt skäl för äsigterna, En evig naturlag
har beröfvat ljusets och sanningen: fiender förmå-
gan, att upptäcka dessa skalter, som endast röja sig
för den redliga viljan och den ointresserade forsk-
ningen, samt deremot dömt dem, att använda de
smulor deraf, som stundom falla i deras händer,
emot sig sjelfva och den sak de förfäkta. Sådant
är äfven fallet med författaren till närvarande skrift.
Man kan ej bestrida honom en viss stilistisk förmå-
ga, en slags advokalorisk klyftigbet; men det tör-
kastliga ändamål, hvartill hav användt dessa egen-
skaper, har medfört det vanliga straffet.
Ehuru han med all flit sökt tillstänga sin hjer-
nas kamrar för sanningens och efarenhetens ljus,
har han dock ej mäktat fullkomligt förmörka dem.
En liten skymt af dager har insmugit sig genom
någon springa; men ljuset har derigenom fallit halft
och ojemt på föremålen; det fordna mörkret har
efterträdts af en kaotisk skymning; i dess förvir-
ring ser han föremålen obestämdare och upp- och
nedvändare än föru!, och den väg, han 1 anledning
deraf vill beträda, aflägsnar honom ännu säkrare
ifrån målet. En liten granskning af inuehället skall
bestyrka hvad vi sagt.
Författaren börjar naturligtvis med det vaniiga
utfallet emot Jurnualismen , hvilken beskylles för
alla de olyckor, som hemsökt verlden. Dylika slags
anklagelser äro så träffande karakteriserade i den
bekanta Fransyska quatiainen:
Si Cain a tud sou frere,
Mest bien la faute de Voltaire;
Si le monde a peri dans Peau,
Cest bien la faute de Rousseau,
att anförandet deraf är nog, för att med detsamma
hafva karakteriserat denna del af författarens tros-
bekännelse. Vi behöfva icke erinra om, att Rege-
ringen sjelf är jurnalist, emedan äfven hon har säväl
sin officiella tidning som sina icke officiella organer,
och att anklagelsen sålunda träffar jemväl henne, som
icke haft insigt eller vilja, att meddela läkedomen emot
det onda, på samma väg som sjukdomen uppkommit.
Det är emellertid förslaget till en represeniations-
förändring, och den väckelse dertill, hvilken anses
ba utgått från Tidningarna, som isynnerhet väckt
också tiosbekännarns grämelse. Han erimrar om
det dödsstraff 1734 års lag stadgar för försöket, att
befordra ett annat Regeringssält. Likväl är han
ädelmodig nog, att derifrån vilja förskona jurnali-
sterna, tvifvelsutan emedan han sjelf i denna sam-
ma skrift gick hafvande med ett dylikt:försök ; utan
åtnöjer s1g med ett anathem emot 1809 års lag-
stiftare, som tillåtit sådana saker att tryckas.
Men petitionen, petitionen! lhunc ille lacryme!
Han gläder sig endast med följande tröst: Jag
skulle mycket brista i förtroende. till min Konung,
och dess Rådgifvare, om jag befarade åt petiuio-
nen ens möjligheten af ett bifall. Huruvida Ko-
nungens Rådgifvare finna sig särdeles smickrade af
det slags förtroende, som, etter hvad man här ser,
sättes till dem, kunna vi ej afgöra; men man måste
beklaga, att när ett förtroende sättes till dem, det
skall råka vara af sådan natur. Nationen hade ön-
skat att till dem få hysa ett motsatt. Författaren:
går till och med så långt i sin öfvertygelse, att
han tror, det Svenska folkets rättighet att tryggt
hvila vid beståndet aft sitt regerinegssätt icke kan