—Jnmnm——!hOEKKK de skatter; det behöfver, att lindras i de redan varande. Ekonomiska ställningen är så betänklig, åtminstone i de flesta orter, och måhända borde jag säga i alla, att skatterna icke i allmänhet kunna utan skuldsättning utgöras. Då denna nu, mer än förr, är förenad med svårigheter, påkallar detta förhållande Rikets Ständers allvarliga behjertande, och deras handlingssätt kan ej och bör ej blifva i enlighet med den styrelse-princip, hvari propositionen är affattad. Osäkerheten i myntvärdet ökar vår pligt, såsom de ombud, hvilka beskatta nationen, att yrka lindring; och de bevis, jag sedan vid speciella punkterna skall framdraga om följderna af de förändrade organisationer, de utförde arbeten och de anvarde anslag som redan ifrågakommit, skola gifva rättvisa åt den vägran af lika hög bevillningssumma som hittills, hvilken jag anser mig skyldig, alt på mina Kommittenters vägnar göra. De öfverskott, som å förra årens inkomster finpas, äro tagne af de skaltdragande utöfver hehofvet, till följd af vår femåviga Statsreglerings ofullständighet. De äro ej obetydbhga andelar af skatterna, då de till ex. ensamt för år 1931 kunnat uppgå till 450,000 Rdr. De böra derföre användas till minskning i de följande årens skatter; men ej anses såsåsom vittnen till en ökad skatteförmåga hos nationeu. Alt de ej äro det, synes bäst af restantieheloppet, som för samma år och föregående utgjorde 367,000 Rdr, men år 1832 i Oktober 829,500 Rdr äfvensom det ovanliga belopp, hvartill afsortningarne stigit, och som 1931 utgjort 562,000 Rdr. Inom detta stånd finnas så många vittnen till de enskilte olyckor, som ännu äro att vänta, för att detta restantie-belopp och afkortningarne må kunna hållas inom sina nuvarande skrankor, att jag ej behöfver mer än uppmana de medbröder, som deltaga i Utskottens arbeten, för att de säkert på sina samveten skola intyga för medledamöterna af de andre stånden, att, utan de mest förstörande utsökningsåtgårder, vore dessa summor tredubbla, samt således öfverskottens belopp endast en ringa andel af den lindring, nationen behöfde. Men jag vet, att det ej är nog, om jag söker bevisa, att i folkets skatter lindring behöfves. Man invänder då, att utgifterna äro af den natur, att de ej kunna inskränkas; och de, som möjligen med mig betvifla denna satsens riktighet, låta måhända förleda sig af en anvan lockande invändning, den nemligen, alt det ej är skalternas belopp, utan deras ojemna fördelving, som gör dem så tunga. Jag medgifver den del, som deraf är sanning; men då jag nu går att yttra mig öfver det speciella i propositionen, vill jag söka visa, att inskränkningar kunna och böra ske, samt att rättelser i skatternas orättvisa fördelning skulle kunna tillvägabringas. Det är i Utgiftsregleringen jag vill vinna inskränkning; det är i Inkomstberäkningen jag vill söka jemkningen af skattebördorna, och jag uppmanar Högl. Utskottet, att lemna uppmärksamhet till mina ord; de äro välmenta mot styrelsen, då de redligen uttrycka mina Kommittenters tänkesätt. Regeringen förestår en skenbar minskning på första hufvudtiteln för Kongl. Hof-Staterna. Anslagen åt Lustslotten skulle öfverilyttas på åttonde titeln, i likhet med Stockholms slotts underhåll. Men jag begär, att Utskottet måtte upplysa, huruvida derigenom cen koostitutionelt administrativ fordel åsyftas, att t. ex, hvarje titel står under en viss föredragande, eller hvad annan fördel dermed vinnes. Nu vet jag blott, att Slotts byggnader och reparationer stå på åttonde titeln: emedan de, jemte publika byggnader i Stockhohn, böra under Öfver-Intendents-Embelets redovisning, men Lutslottens anslag afiöna ju afven personal? Och månne denna omflyttning ej kunde föranleda till öfverflyttning vid nästa Riksdag af personalen för Stockholms slott, så att detta anslag kunde blifva af enahanda beskaffenhet med hvad Lustslottens då vore? En minskuing i första hufvudtiteln, i ett ögonblick, då nationen djupt känner bekymren öfver en förstörd kredit, penningebrist och de moraliska lidanden, som i samhället vanligen uppstå vid tillfällen af välmågans fortfarande altlynande, är en vacker, en stor tanke, och om Utskottet upptattade den på det sätt, alt af de nämde anleduingar en underdånig anhällan hos Kongl. Maj:t anmäldes, att H. Mait nådiest ville samtycka till uvphöran