—Jnmnm——!hOEKKK
de skatter; det behöfver, att lindras i de redan varan-
de. Ekonomiska ställningen är så betänklig, åtmin-
stone i de flesta orter, och måhända borde jag säga
i alla, att skatterna icke i allmänhet kunna utan skuld-
sättning utgöras. Då denna nu, mer än förr, är före-
nad med svårigheter, påkallar detta förhållande
Rikets Ständers allvarliga behjertande, och deras
handlingssätt kan ej och bör ej blifva i enlighet
med den styrelse-princip, hvari propositionen är
affattad. Osäkerheten i myntvärdet ökar vår pligt,
såsom de ombud, hvilka beskatta nationen, att yr-
ka lindring; och de bevis, jag sedan vid speciella
punkterna skall framdraga om följderna af de för-
ändrade organisationer, de utförde arbeten och de
anvarde anslag som redan ifrågakommit, skola gif-
va rättvisa åt den vägran af lika hög bevillnings-
summa som hittills, hvilken jag anser mig skyldig,
alt på mina Kommittenters vägnar göra.
De öfverskott, som å förra årens inkomster fin-
pas, äro tagne af de skaltdragande utöfver hehofvet,
till följd af vår femåviga Statsreglerings ofullstän-
dighet. De äro ej obetydbhga andelar af skatterna,
då de till ex. ensamt för år 1931 kunnat uppgå till
450,000 Rdr. De böra derföre användas till minsk-
ning i de följande årens skatter; men ej anses så-
såsom vittnen till en ökad skatteförmåga hos na-
tioneu. Alt de ej äro det, synes bäst af restantie-
heloppet, som för samma år och föregående utgjor-
de 367,000 Rdr, men år 1832 i Oktober 829,500
Rdr äfvensom det ovanliga belopp, hvartill afsort-
ningarne stigit, och som 1931 utgjort 562,000 Rdr.
Inom detta stånd finnas så många vittnen till de
enskilte olyckor, som ännu äro att vänta, för att
detta restantie-belopp och afkortningarne må kun-
na hållas inom sina nuvarande skrankor, att jag ej
behöfver mer än uppmana de medbröder, som del-
taga i Utskottens arbeten, för att de säkert på si-
na samveten skola intyga för medledamöterna af de
andre stånden, att, utan de mest förstörande utsök-
ningsåtgårder, vore dessa summor tredubbla, samt
således öfverskottens belopp endast en ringa andel
af den lindring, nationen behöfde.
Men jag vet, att det ej är nog, om jag söker be-
visa, att i folkets skatter lindring behöfves. Man
invänder då, att utgifterna äro af den natur, att
de ej kunna inskränkas; och de, som möjligen med
mig betvifla denna satsens riktighet, låta måhända
förleda sig af en anvan lockande invändning, den
nemligen, alt det ej är skalternas belopp, utan de-
ras ojemna fördelving, som gör dem så tunga. Jag
medgifver den del, som deraf är sanning; men då
jag nu går att yttra mig öfver det speciella i pro-
positionen, vill jag söka visa, att inskränkningar
kunna och böra ske, samt att rättelser i skatternas
orättvisa fördelning skulle kunna tillvägabringas.
Det är i Utgiftsregleringen jag vill vinna inskränk-
ning; det är i Inkomstberäkningen jag vill söka jemk-
ningen af skattebördorna, och jag uppmanar Högl.
Utskottet, att lemna uppmärksamhet till mina ord;
de äro välmenta mot styrelsen, då de redligen ut-
trycka mina Kommittenters tänkesätt.
Regeringen förestår en skenbar minskning på för-
sta hufvudtiteln för Kongl. Hof-Staterna. Ansla-
gen åt Lustslotten skulle öfverilyttas på åttonde
titeln, i likhet med Stockholms slotts underhåll.
Men jag begär, att Utskottet måtte upplysa, hu-
ruvida derigenom cen koostitutionelt administrativ
fordel åsyftas, att t. ex, hvarje titel står under en
viss föredragande, eller hvad annan fördel dermed
vinnes. Nu vet jag blott, att Slotts byggnader och
reparationer stå på åttonde titeln: emedan de, jem-
te publika byggnader i Stockhohn, böra under Öf-
ver-Intendents-Embelets redovisning, men Lutslot-
tens anslag afiöna ju afven personal? Och månne
denna omflyttning ej kunde föranleda till öfver-
flyttning vid nästa Riksdag af personalen för
Stockholms slott, så att detta anslag kunde blif-
va af enahanda beskaffenhet med hvad Lustslottens
då vore? En minskuing i första hufvudtiteln, i ett
ögonblick, då nationen djupt känner bekymren öfver
en förstörd kredit, penningebrist och de moraliska
lidanden, som i samhället vanligen uppstå vid till-
fällen af välmågans fortfarande altlynande, är en
vacker, en stor tanke, och om Utskottet upptatta-
de den på det sätt, alt af de nämde anleduingar
en underdånig anhällan hos Kongl. Maj:t anmäldes,
att H. Mait nådiest ville samtycka till uvphöran-