Mången har på senare tider börjat undra, hvarföre
den gamla orklösa Jurnalen ännu fortsatter sin
varelse, sedan dess utgifvande hvarken kan lemna
utgifvaren någon behållning från allmänhetens sida
eller tillfredsställelsenv af någon ivflytelse på opinionen.
Helt nyligen har dock Journalen sjelf gifvit ett ganska
talande svar åt dem som undrat. Hvar och en känner
sedan äldre tider tillbaka de så mycket beryktade
insända artiklar, bvilka vid vissa tillfällen uppenba-
rat sig inom samma tidnings kolumner, för att, un-
der egiden af den skenbara neutralitet som fordom
troddes ligga i ordet: I: sändt,och hvilken en och
annan dessutom skådade i sjelfva bladets sömnaktig-
het, framträda såsom bjelptr oppar åt den klena försvars-
styrkan i Granskaren, hvilken man dessutom små-
ningom börjat finna allt mindre löna mödan att
anlita i något vigtisare fall.
Efter en lång hvila hafva ctt par sådana Insän-
darekämpar nyligen åter rustat sig ech imträdt på
den gamla stridsbanan emot ÅAfiontidningen, för
att taga den Kongl. Propositionen om statsverket i
beskydd emot den uppställning, som sistnrämde blad
gjort af dess innehåll, samt för alt inplanta 1 det
Svenska folket, att de begärda tillökningarna i år-
liga anslagen icke utgöra hälften af hvad Aftontid-
ningen — och efter hvad man lätt finner — den
Kongl. Propositionen sjelf innefattar. Vederbörande
hafva också blifvit så förtjusta i dessa artiklar, att
det befunvits allt för litet, att begrafva dem i Jur-
ralen. Det stackars Dagbladet har derföre äfven
fått befalining att aftrycka dem, likasom Svenska
Minerva, hvilken, med sin annars väl kända
goda politiska matsmältning, likväl funnit sig nöd-
sakad erkänna, att hon funnit sig bedragen på an-
dan i den Kongl. Propositionen, oaktadt den till
bokstafven instämmer med de tröstande underrät-
telser, hon och andra erhållit de sista veckorna —
hvilka bestodo deruti, att man hoppades det
de förvånande projekterna icke skulle komma i
fråga.
Man kan knappt tänka sig en större tillfreds-
ställelse än den, som uppkommit sedan alla dessa
aftryckningar sett dagsljuset. De rättrogne hafva
gratulerat och handtryckt, ja Gud vet om icke
atven kysst hvarandra i glädjen öfver den lyck-
liga verkan häraf på allmänheten; de förskräckte
hafva fägnat sig, att de nya anslagen ingalunda
voro så förskräckliga, och Aftontidningen, som
förunderligt nog ensam råkat blifva föremål för
kämparne, anses redan för slagen och mausetodt.
Ty värr, frukta vi att glädjen icke kommer att
räcka länge. De trenne millionerra statsskuld, som
Reg. begär, stå icke att bortadvocera, och den min-