oe träde framför den ständiga, samt då 15 års kostnader för anvärfning, underhåll och beklädnad af en välment åtagen men betungande och öfverflödi befännen skyldighet; icke heller fick blifva en anledning till skonsamhet; så beslutade Rikets Ständer, Sedan de likväl: erkänt, att Skåne bl.fvit af kormmitterade belagdt medien öfversrotering af I11 rotar utöfver hvad det, enligt Konungens försäkran om femtedels förminskningen, bort påläggas; och såsom orden lyda: för att omsider öppna en utväg för klagomålens afhjelpande: alt på samma dag och timma samtlige rotehållare vid begge Skånska infanteri-regementerna skulle inkallas till Landskanslierna i Malmö och Kristianstad för att med slutna tryckta sedlar rösta om tvenne alternativer: a) huruvida vid den redan skedda roteringen skulle förblifva; blott med den förändring att vakansafgiften för 86 öfverloppsrotar fördelades på de rotehållare, hvilka befinnas vara i mesta behof af lindring; samt b) om en allmän jemkning i berörde rotering, då utan ringaste modifikationer visse stadgade grunder derför skulle af rotehållarne antagas. Dessa senare grunder: och vilkor voro likväl af den mest afskräckande beskaffenhet. Den år 1812 gifne Kongl. försäkran, att 10ote icke kan påföras högre ordinarie N:r än han förut utgjort extra rotering, skulle anses undanröjd; femtedels minskningen icke ovilkorligen iakttagas; och hemmantalet väl läggas till grund, men med fästadt afseende på 1 öfrigt ägande förmåga, till ökad eller minskad andel i roteringen, m. m. som utrymmet ej tillåter oss, att här införa, men som allt är af beskaffenhet, alt göra det nuvarande, öfverklagade tillståndet till en välgerning, emot hvad man af jemkningsåtgärden kan förvänta. Regeringen har emellertid sedan sista Riksdag ingenting härvid åtgjort. Frågan hvilar, för att afbida den allmänna extra-roteringsregleringens afgörande. Detta åter lärer ej blifva vid nuvarande Riksdag att förvänta; och Skåne torde således få ännu länge lida för den välvilja hvarmed en del af dess inbyggare, under den stora såkallade Europeiska frihets-striden, sökte lätta Regeringens deltagande deri. Ekeskogarne. En fri disposition af ekskogar för ägare af kronoskatte, berustade säterier och stadsjord af skattenatur, bade länge varit önskad och ansedd såsom ett vilkor för en bättre hushållning dermed, hvilken ej var att påtänka, så länge det unga trädet skulle fredas, för att lemnas åt kronan. Det beslut RB. St. vid Riksdagen år 1923 i detta afseende fattade, hvarigenom, emot lösen, en sådan fri dispositionsrättighet borde vinnas, blef ytterligare stadgadt och utveckladt vid sista Riksdag, och då den derom utkomna Kongl. förordning i hufvudsaken är dermed alldeles enlig, vilje vi blott i korthet fästa uppmärksamheten på tvenne skiljaktige förhållanden i R. St:s Beslut och administrationsåtgärderna: R. St. hade nemligen begärt, att de Län, der endast spridda ekar växa, och som ej intagits i det allmänna beslutet om lösningsskyldigheten, äfven måtte beredas en sådan fri dispositionsrätt. Förordningen af d. 28 Okt. 1830 behandlar denna begäran under förutsättning, att kronan förbehölls rättighet, att äfven der, efter framdeles skeende undersökningar, låta ånteckna och fälla ekar. För den ringa båtnad deraf kan dragas, underkastas således alla dessa Län en ständig osäkerhet för jordens disposition; och troligen kommer ej värdet af allt deras ekvirke att motsvara kostnaderna till embetsmännen m. fl. som skola undersöka, utsyna, stämpla m. m. Regeringen har d. 9 Juni 1831 föreskrifvit, att, vid ekskogens uppskattning, alla till vedbrand tjenliga träd borde ingå. Då den gamla, orimliga tvångsåtgärden, att ej låta hvar och en obehindradt begagna den ekskog som fanns å ägande jord, förnuftigtvis aldrig kunnat härleda sig af annat, än ett ivpbilladt behof deraf för försvaret och väsentligast för flottan, synes ock denna uppskattningsgrund af träd till vedbrand vara lika orättvis, som den säkert i sina resultater skall vålla rätt kännbara lidanden åt enskilte. ETAK TOT M