HS vill allld5dLUt! hå FUTUECTS OL TUR IICSRAi fenhet, jemförde med hvarardra och med de vanliga förhållandena i orten, afgöra naturligt vis de mindre väsentlige olikheterna i de enskilte kontrakternas öfriga bestämmelser; men skyldigheten, att i fredstider underhålia sig sjelf vid mötet, har i de allmänna kontrakten ansetts vara karlens. Till förekommande af oordningar, har likväl det stadgande der influtit, att roten ansetts skyldig förskjuta detta underhåll, emot återbetalning. Stadgandet medför den olägenhet, att kistor och säckar med mat, sofvel och bröd, åtföljde soldaten härifrån till regements-mötesplatsen; bonden måste låta skjutsa karlen med sin tross, ofta långa vägar; och lägren erhöllo utseende af flyttande horder. Man kan ej neka, att detta vållade större uppoffringar för de flesta rustoch rotehåliare, än som voro nödige, om underhållet på ett klokt och husbållsamt sätt anskaffades på stället mot kontant; och en proposition, att Kronan skulle åtasa sig detta emot en bestämd årlig afgift, var i allmänhet välkommen. Som likväl ingen ekonomisk enhet kan i vårt vidsträckta land tänkas, kvilken ej fordrar uppoffring af något enskilt intresse, ansågo R. St. år 1812 sig hvarken kunna eller böra tvinga mnågon rothållare, till en sådan förändrirg; och de beslutade alltså endast, att frivillige kontrakter på 15 år skulle få afslutas med Kronav härom. De flesta rustoch rotehållare antogo anbudet med nöje. Ganska få qvarhöllo vid det gamla bruket. En betydlig penning-inkomst ioflöt uti en för dessa medels emottagande inrättad särskilt kassa, som ställdes under Krigs-Kollegii inseende och förvaltning. De besparingar, som kunde uppkomma, den uppbörd, som längre tid låg onyttig, blefvo utlånade mot 6 proc. ränta. Armeens öfning ställdes mer på stora lägers sammandragande, än på öfverallt hållne regementsmöten som förut. Dessa läger borde väl ej kosta så mycket, då den styrka, som derigenom årligen till möten uppbådades, sällan uppgick till : mer än 2 och aldrig till 3 af armeens hela numerär; och af dessa skäl ansägs kassans fond vara i jemn tillväxt. Dess offentliga granskning var dock ej ännu påtänkt, och man hörde blott talas om en allt mer utvidgad diskontering dermed. Emellertid antogo sakerna ett annat utseende. Landet besvärades af de årliga durchmarscherne, som blefvo en följd af ofta afligsna regementers deltagande i de stora lägren. Dessa fingo mer utseende af lust-läger än öfningsläger; enär de väl bidragit att bilda elt utmärkti generalitet, men icke lemnat samma tillfalle till det lägre befälets och manskapets öfning. Regemeniernas täflan i fältmusiken och den för ofhcerarne så kännbara klädseln, eller med ett ord: den militäriska lyxen tilitog; talrika staber, utan sysselsättning, ja ofta utan direkt beröring med de trupper som skulle öfvas i vapen, drogo aflöningar och resekostnader; och man har till och med inom Riks-Stånden hört, huru vissa kostsamma byggnader och deras inredning m. m. drabbat denna allmänna kassa. Allt detta kunde ej annat än väcka uppmärksamhet, och yrkandet af en offentlig granskning borde ej uteblifva. Det skedde år 18233; men Regeringen vägrade, tatt till Stats-verkets Revisorer låta aflemna bandlingarne. 1927 prolongerades de enskilta kontrakterne på 2 år. BR. St. sammankommo följande året, och helsades med den besynnerligheten af en Kongl. proposition, hvari föreslogs en förnyelse af 1812 års beslut, samt medgafs en offentlig granskningsrätt öfver medlens användande, men hvarvid tillika Konungens Rådgifvare, enligt vidfogadt Stats-Råds protokoll, samfäldt yttrade den åsigt, alt kostnaden för armdens vapenöfningar borde på Rikets stat öfverflyttas, och ej förblifva hvarken ett obilligt åliggande för den fattiga soldaten, eller ett på det hela olagligt åliggande för roten. Konungen stod alltså allena, för ett förslag, hvilket onekligen icke var mindre populärt, än dess rådgifvares, och besynnerligt nog blef detta förslag sedan en oskyldig orsak till en rubbning af enskilta kontrakters helgd, genom den behandling som de trenne Stånden deråt lemnade. RB. St. antogo nemligen, genom 3 Stånds beslut (Bonde-Ståndet undaniagande) Konungens Nåd. proposition; års-afgiften stadgades till 7 Rdr i stället för 8 Rdr; revision af I ) kassan blef ett vilkor och det andra, att kassan skulle anses såsom en rustoch rotehåHares enskilta egendom. Men särskilt, på hvems förslag har nu fallit oss ur minnet, stadgades af R. St., att hufvudfrågan, om Penning-ersättning skulle erläggas, eller om allt skulle förblifva vid knekt-kontraktet, LI Jo ooo oms Bana Af I oo stater altorna hackar d