Det bör emellertid vara lugnande för hvarjexvän al
ordning och säkerhet, när Konungen öppet förkla-
rar: att,3lagen af den 1:sta Mars 1839.utgör dess
ledning och utstakar Konungens och Ständernas
ömsesidiga förbindelser. Denna lag är icke af
grundlags natur, och kan således; de delar, den tarf-
var förbättring, vederbörligen ändras, genom begge
statsmakternas vishet och enighet.
Ej utan rörelse finner man i talet dessa vackra
ord: Ki uppfylle alldrig bättre våra pligter emot
oss sjelfva, än då wi erinra 0ss, att efterkom-
mande skola skörda frukterna af våra bemödanden.
— — Då menniskan arbetar för sig, arbetar hon
än mer för det samhälle hon tillhörer.
En Konung, som vid 70 års ålder yttrar sådana
tänkesätt, skall säkert, åt nationen öfverlemna,
att göra sitt fortfarande lif så lyckligt, så nyt-
tigt, som det förmår, genom ett allt mer förbättradt
sar hällsskick; och om denna nation verkligen äger
sådane ombud, att de kunna bereda den ett sådant
Lif, kan man således vara tryggad, att icke vägrade
sanktioner skola uppehålla eller försena det goda,
som skulle kunna uträttas. En stor lexa åt våra
Riksdagsmän äro dessa Konungens efter ett fjerde-
dels sekel återupprepade ord: Det är icke en-
samt vidden af cn Stat, som utgör dess styr-
ka och dess sjelfständighet , utan ock dess la-
gar, dess handel, dess arbetsflit, och framför
allt dess nationalanda.
Af det gamla Sverige är vidden qvar. Efter en
sådan uppmaning skall säkert hvarje Riksdagsman
lägga handen på sitt bröst och icke dölja för sin
Konung och sine medborgare den öfvertygelsen,
han hyser om tillståndet med det öfriga. Man
bör då icke misströsta, attju icke frukterna af 1834
års Riksdag böra blifva olika mångens af de föregå-
ende.