Det bör emellertid vara lugnande för hvarjexvän al ordning och säkerhet, när Konungen öppet förklarar: att,3lagen af den 1:sta Mars 1839.utgör dess ledning och utstakar Konungens och Ständernas ömsesidiga förbindelser. Denna lag är icke af grundlags natur, och kan således; de delar, den tarfvar förbättring, vederbörligen ändras, genom begge statsmakternas vishet och enighet. Ej utan rörelse finner man i talet dessa vackra ord: Ki uppfylle alldrig bättre våra pligter emot oss sjelfva, än då wi erinra 0ss, att efterkommande skola skörda frukterna af våra bemödanden. — — Då menniskan arbetar för sig, arbetar hon än mer för det samhälle hon tillhörer. En Konung, som vid 70 års ålder yttrar sådana tänkesätt, skall säkert, åt nationen öfverlemna, att göra sitt fortfarande lif så lyckligt, så nyttigt, som det förmår, genom ett allt mer förbättradt sar hällsskick; och om denna nation verkligen äger sådane ombud, att de kunna bereda den ett sådant Lif, kan man således vara tryggad, att icke vägrade sanktioner skola uppehålla eller försena det goda, som skulle kunna uträttas. En stor lexa åt våra Riksdagsmän äro dessa Konungens efter ett fjerdedels sekel återupprepade ord: Det är icke ensamt vidden af cn Stat, som utgör dess styrka och dess sjelfständighet , utan ock dess lagar, dess handel, dess arbetsflit, och framför allt dess nationalanda. Af det gamla Sverige är vidden qvar. Efter en sådan uppmaning skall säkert hvarje Riksdagsman lägga handen på sitt bröst och icke dölja för sin Konung och sine medborgare den öfvertygelsen, han hyser om tillståndet med det öfriga. Man bör då icke misströsta, attju icke frukterna af 1834 års Riksdag böra blifva olika mångens af de föregående.