dela hydda och matta och tillhöra mig; jag sprang glädtigt omkring henne och hon blef min hustru. Tre månader lefde vi lyckligt tillsammans i vår koja, och trodde, att denna lycka skulle vara evig som det odödliga Väsendet. Jagt cch fiskfångst voro nog för våra behof; Ikala stekte de vildbråd och fiskar som jag bar hem till henne, och tänkte ej på tvister och krig, som lemna ett vildbråd, tusende gånger läckrare än allt annat — menniskor. —-En dag — det var en olycksdag — hade jag före Soleus uppgång lemnat min hydda; jag aflägsnade mig ifrån hepne lånar. än vanligt, och återvände icke sned Tu fångst förrän vidmånans uppgång. Jag var bestört öfver att icke träffa Ikala. Jag I9 vare, men ingen svarade. — Hastigt upptäckte mit skarpa öga fotspår efter främlingar äfvensom Tkalas, samt tecken till en strid som måste ha ägt rum utanför hyddan. Jag skyndade fram mot hatvet dit spåren ledde. I detsamma lade en kanot ut från stranden, förd af tvenne krigare från sen annan ö. Den eva rodde med möjligaste skyndsa.mhet, medan den andra sökte att med stark Hand nedirycka Ikala. En pil flög lik blixten från min båge, träffade sitt mål och befriade min älskade Ikala fån våldsverkaren. Hon kastade sig 1 hafvet och simmade till stranden, under det hon med händerna delte den gröna vågen. Hon var räddad. — Fåfäng gladjs! Den andra krigaren sprung efter henne, och krossade hennes hufvud med ett slag af äran. Jag hade dragit kala uppå stranden -— hon lefde än, men hennes ögon syntes fardiga att slockna i den stora sömnen, Jag kastade mig förtviflad till jorden3 då jag såg heanes outsägliga lidande, tog jag min knif och stötte den i hennes hjerta: Ett skri af afsky afbröt berättelsen. Ouhissi tycktes icke märka vår rörelse, utan fortfor. Jag skipade den aflidma till min hydda, och sedan jag länge begrätit henne, skar jag några stycken at hernes kropp, förtärde dem, och återlemmade det öfriga åt jorden på våra förfäders sätt och efter den stora Andens föreskrift. Ban slutade med en djup suck. Miss Herfort var emellertid för alltid kurerad från sin böjelse för -en man, hvars tänder np gång kunnat finna smak för menniskokött.