alt fi hålla sig till gäldenärens egendom, ehvad den
räcker eller ef? i
Frågas: Om någon äger rätt att besluta, det jag
för 2 Rdr 32 sk. B:ko Transportsedlar skall nöja
mig med ett mindre belopp, än sedeln bestämmer?
Frågas: Om icke 1 sådant fall, och derest afprut-
ning måste ske i anseende tul biistande tillgångar,
det åtminstone måtte vara borgenärens rädt att en-
sam derom besluta?
Frågas: Om den, som äger penningar, ej får förval-
ta dem på bästa sätt ull förmån för sig och sitt
uppehälle, då det sker utan ockirande eller högre
ränta, än med lag öfverensstämmande är, eller är
han, mera än andra medborgare, underkastad sådant
förmynderskap, att för honom kan bestämmas, om
han skall få hågot eller intet för sin egendom?
Frågas: Om köpmannen, näringsidkaren elier åker-
brukaren ej få af deras handel, näring och jorda-
gods draga all den vinst och nytta, som åstadsom-
mas kan, eller skulle de genom någon lag kunna
tillförbindas att sälja sin vara för bättre pris, än de
för godt finna, eller i en tid, då mindre tillgång
gifves på samma artiklar, kunna förpligtas afhända
sig dem för lika godt pris, som då öfverflöd derpå
finnes, i hvilket fall jordbrukaren finge hålla Mill
godo att efter inträffad missväxt åtnöjas med lika
betalning för sin spanmålstunna, som det år han
erhåilit en god skörd; så skulle då äfven köpman-
nen, när han sjelf mäst på utrikes ort betala sin
vara dyrt, eiler brist derpå af flerfaldiga orsaker
uppkommit, icke få taga för samma vara mera, än
då ymnig tillgång derpå funnits; enahanda förhål-
lande skulle då också äga rum för handtverkaren
och näringsidkaren, som, ehuru rudimaterien måst
köpas med dubbelt belopp emot det vanliga, likväl
borde aflåta sina effekter till samma pris, som va-
rit gällande när rudimaterien kostat honom hälften.
Då förrberörde frågor och de svar, som derå kunna
äga rum, måste föranleda till någon slutföljd, äfven i
afseende på de nu så ofta omtvistade reatisatious-
principerne, ville man gerna veta, om Rikets Ständer
kunna hafva någon rätt att disponera om den egendom,
som tillbörer medborgare, hvilka icke äro repre-
senterade, eller efter behag bestämma, om den
som äger en ringa summa och densamma ic-
ke olofligen åtkommit, skall derföre få något
eller intet; om icke både efter naturrätt och
allmän lag innehafvare af Bankens sedlar må,
i händelse full tillgång till deras realtsation i
Banken icke finnes, få utan någon obehörig mellan-
komst af ständer eller styrelse, sjelfve besluta, om
och huru realisation bör ske, då hvar och en he-
derlig, ärlig och förståndig menniska lätt begriper,
att Bankens borgenärer icke utan våld och högsta
orättvisa kunna betagas rättigheten att anamma
hvad som finnes och förvalta det efter behag. Den-
na förvaltning måste då anförtros åt sådane män,
som både vilja och förstå att hushålla med andras
egendom så, som svarligt vara må för både Gud och
menniskor, eller i annat fall vara underkastade det
straff, som enligt allmän lag drabbar hvar och en
annan, hvilken förfar eller förskingrar: sin nästas
gods.
Om dessa grundsatser äro riktiga, och få utan
intrång eller misstydning blifva gäliande, skulle må-
hända till vederbörandes efterrättelse kunna stad-
gas: att antingen med Bankens årliga öfverskott in-
köpa silfver, när tid och tillfälle medgifver, att så-
dant med någon förmån anskaffa, och såmrdelst öka
valuta för de utelöpande sedlarne, eller ock , om
slikt tillfälle icke skulle gifvas, annullera omförmäl-
te öfverskott, och ej låta det komma ytterligare i
omlopp eller rörelse, hvarigenom den utelöpande se-
delstocken blefve tid efter annan mindre, och den
valuta, som redan finnes, följaktligen, i förhållände
till den minskade sedelstocken, större än den var
förut. Vid sistnämde åtgärd skulle måhända anmär-
kas, att rörelse-kapitalet på sådant sätt komme till
det allmännas skada att minskas; men någon skada
vore derigenom icke att befara, ty ju mera sedel-
stocken minskades, desto mera värde finge de ute-
löpande sedlarne, hvaraf således ett mindre belopp
vore till samma ändamål lika tillräckligt , som ett
större förut dertill erfordrats. Igenom denna utväg
bibehölls gamla ordningen utan annan förändring,
än som vore en naturlig följd af en: bättre hushåll-
ning och föranledde till ett förbättradt mynt. Ban-
kens borgenärer finge då, som nu, behålla sina lån,
och diskonterna kunde då, som nu, erhålla försträck-
ningar, som dock begge delarne tid efter anvan
borde genom atfbetalningar till beloppet minskas,
och hvilket skulle fölia af sig sjelf. när hvar och en