alt fi hålla sig till gäldenärens egendom, ehvad den räcker eller ef? i Frågas: Om någon äger rätt att besluta, det jag för 2 Rdr 32 sk. B:ko Transportsedlar skall nöja mig med ett mindre belopp, än sedeln bestämmer? Frågas: Om icke 1 sådant fall, och derest afprutning måste ske i anseende tul biistande tillgångar, det åtminstone måtte vara borgenärens rädt att ensam derom besluta? Frågas: Om den, som äger penningar, ej får förvalta dem på bästa sätt ull förmån för sig och sitt uppehälle, då det sker utan ockirande eller högre ränta, än med lag öfverensstämmande är, eller är han, mera än andra medborgare, underkastad sådant förmynderskap, att för honom kan bestämmas, om han skall få hågot eller intet för sin egendom? Frågas: Om köpmannen, näringsidkaren elier åkerbrukaren ej få af deras handel, näring och jordagods draga all den vinst och nytta, som åstadsommas kan, eller skulle de genom någon lag kunna tillförbindas att sälja sin vara för bättre pris, än de för godt finna, eller i en tid, då mindre tillgång gifves på samma artiklar, kunna förpligtas afhända sig dem för lika godt pris, som då öfverflöd derpå finnes, i hvilket fall jordbrukaren finge hålla Mill godo att efter inträffad missväxt åtnöjas med lika betalning för sin spanmålstunna, som det år han erhåilit en god skörd; så skulle då äfven köpmannen, när han sjelf mäst på utrikes ort betala sin vara dyrt, eiler brist derpå af flerfaldiga orsaker uppkommit, icke få taga för samma vara mera, än då ymnig tillgång derpå funnits; enahanda förhållande skulle då också äga rum för handtverkaren och näringsidkaren, som, ehuru rudimaterien måst köpas med dubbelt belopp emot det vanliga, likväl borde aflåta sina effekter till samma pris, som varit gällande när rudimaterien kostat honom hälften. Då förrberörde frågor och de svar, som derå kunna äga rum, måste föranleda till någon slutföljd, äfven i afseende på de nu så ofta omtvistade reatisatiousprinciperne, ville man gerna veta, om Rikets Ständer kunna hafva någon rätt att disponera om den egendom, som tillbörer medborgare, hvilka icke äro representerade, eller efter behag bestämma, om den som äger en ringa summa och densamma icke olofligen åtkommit, skall derföre få något eller intet; om icke både efter naturrätt och allmän lag innehafvare af Bankens sedlar må, i händelse full tillgång till deras realtsation i Banken icke finnes, få utan någon obehörig mellankomst af ständer eller styrelse, sjelfve besluta, om och huru realisation bör ske, då hvar och en hederlig, ärlig och förståndig menniska lätt begriper, att Bankens borgenärer icke utan våld och högsta orättvisa kunna betagas rättigheten att anamma hvad som finnes och förvalta det efter behag. Denna förvaltning måste då anförtros åt sådane män, som både vilja och förstå att hushålla med andras egendom så, som svarligt vara må för både Gud och menniskor, eller i annat fall vara underkastade det straff, som enligt allmän lag drabbar hvar och en annan, hvilken förfar eller förskingrar: sin nästas gods. Om dessa grundsatser äro riktiga, och få utan intrång eller misstydning blifva gäliande, skulle måhända till vederbörandes efterrättelse kunna stadgas: att antingen med Bankens årliga öfverskott inköpa silfver, när tid och tillfälle medgifver, att sådant med någon förmån anskaffa, och såmrdelst öka valuta för de utelöpande sedlarne, eller ock , om slikt tillfälle icke skulle gifvas, annullera omförmälte öfverskott, och ej låta det komma ytterligare i omlopp eller rörelse, hvarigenom den utelöpande sedelstocken blefve tid efter annan mindre, och den valuta, som redan finnes, följaktligen, i förhållände till den minskade sedelstocken, större än den var förut. Vid sistnämde åtgärd skulle måhända anmärkas, att rörelse-kapitalet på sådant sätt komme till det allmännas skada att minskas; men någon skada vore derigenom icke att befara, ty ju mera sedelstocken minskades, desto mera värde finge de utelöpande sedlarne, hvaraf således ett mindre belopp vore till samma ändamål lika tillräckligt , som ett större förut dertill erfordrats. Igenom denna utväg bibehölls gamla ordningen utan annan förändring, än som vore en naturlig följd af en: bättre hushållning och föranledde till ett förbättradt mynt. Bankens borgenärer finge då, som nu, behålla sina lån, och diskonterna kunde då, som nu, erhålla försträckningar, som dock begge delarne tid efter anvan borde genom atfbetalningar till beloppet minskas, och hvilket skulle fölia af sig sjelf. när hvar och en