ur rörelsen, tillika med dess annullerade representanter, bankosedlarve, om silfvervärdet vore större öre och vid myntbestämningstiden, än den vexingsgrund, hvilken fastställd, och genast verkställbar, borde vara rättad efter den medelkurs, som de mnäst föregående åren varit gängs? för. klingande mynt i andra länder , och hvarå kursen förblifver den enda måttstocken, intill den Svenska bankens silfver kan deruti försöka sin lyceka på utländsk botten. — Red. har rätt i den an-märkning, att kursen visserligen faller, då silfvervexlingsdagen är utsatt, om den förut varit högre än bestämningsgrunden; — detta är lika naturligt, som att ett dylikt kursens fall, nära till 129 sk. skulle långt för detta, men troligen med kort varaktighet, ägt rum, om de många försök, som blif-vit gjorda till Regeringens missledning, lyckats att t neml. tvert emot den ordning och de vilkor sista Ständer föreskrifvit, utsätta dag för vrxlingen, innan Bankofullmäktige kunnat uppfylla de föreskrifne åtgärder, som borde föregå deras underdåniga hemställan till Kongl. Maj:t om utsättande af tiden, då allmänna silfverutvexlingen skulle aga sin början ) Om en sådan Regeringens åtgärd i omvänd ordning, kunnat tillivägabringas, tvertemot ordalydelsen i Riksens Ständers beslut, hade visserligen bankan fått det felande silfret pro forma insatt, då det, efter en eller annan månad, aved så grof vinst, kunnat åter uttagas, som skilnaden emellan de 142 sk. Banken kunde betala, och 129 sk. hvartill silfret kunde återuttagas; — men alla sådana låneeller pro forma anskaffningsförslag, som skuile brådstörtat de vådor jag framställt, studsade emot Konungens lugna beslatsamhet, Red:s andra anmärkning åsyftar att reda en bevisning, som, i Red:s tanka, alltid blifvit grumlig — neml, huruvida rörelse-kapitalet skulle förminskas innom en hastig myntförbättringt! eller om reålisation och myntbestämning till lägre kurs än den en längre tid förut gångbara. Denna Red:s anmärkning kunde endast vara lämplig för den tidpunkt, aå en mynt-reglering redan vore stadgad, och silfret, eller dess represcutanter, sedlarne, vore lika åtkomliga, såsom värdemätare; vid en sådan tid förmodar äfven jag, om den inträffar, om neml. hvar man vet, att han kan, med lika fördel, använda Bankosedeln som dess metalliska valuta, att silfret torde få hvila,; det närmaste lika ostördt, som nu, i Bankens hvalf; då sedelmynt, för det glest bebodda Sverige, är vida beqvämare för rörelsen, än det metalliska, och då myntet vunnit en sådan stadga, att det ej lönar mödan att exportera eller skrinlägga silfver och guld, kommer ej förminskning af rörelsekapitalet i fråga. Jag åter betraktar realisationen, vid tidpunkten af dess början, då den allmänna välfärden vore att anse som ett hazardspel, i fall sådana mesyrer vidtoges som kunde ruinera de fleste jordbrukare och näringsidkare, innan spelets utgång vore decideradt. Jag har aldrig tänkt mig möjligheten af allt silfvers uttagning ur Bankev, eller förande, på en ång, ur landet, — men möjligheten af en så betydlig del deraf, dragen ur rörelsen, att en sådan rörelse-kapitalets förminskning skulle rubba alla liqvid-förhållanden. Man föreställe sig (bland de flere jag nämt) 1. ex. Finlands Bankosedelmassa, realiserad, med så gifven vinst för Finnarne, som en myntbestämning å 128 sk. erbjuder, och denna sedelmassa, annullerad i Bankens; — man vet huru betydlig Finska importen till Sverige är, och huru oketydligt Finnarne skulle taga af sina behofver här, om det ej vore för användandet af de i Finland ännu gångbara Svenska bankosedlarne; men dessa förnödenheter upphöra troligen alldeles att af dem köpas här, enär de kunna erhälla klingande mynt i betalning för sina varor, och få sina behofver till vida bättre pris i Ryssland , då de der kunna betala med Svenskt silfver. Att vexlar å utländska fordringar och skulder, såväl efteren realisation, som alltid tillförene, komma att begagnas, som ett hastigare och lättare. liqvidationssätt med utlänningen, är otvifvelaktigt; meu detta förändrar ej de farhågor jag yttrat, för en stor del af sill) Vi hafvai detta afseende alltid delat samma tanka, som Hr v. Heijne nu yttrar, nemligen att Bankofullmäktige icke borde vidtaga några brådstörtade åtgärder för silfvervexlingens tillvagabringande, emedan ett år förr eller senare här hatvdda mindre än den maniska förekräpkalse