ur rörelsen, tillika med dess annullerade represen-
tanter, bankosedlarve, om silfvervärdet vore större
öre och vid myntbestämningstiden, än den vex-
ingsgrund, hvilken fastställd, och genast verk-
ställbar, borde vara rättad efter den medelkurs,
som de mnäst föregående åren varit gängs? för.
klingande mynt i andra länder , och hvarå kur-
sen förblifver den enda måttstocken, intill den
Svenska bankens silfver kan deruti försöka sin lyce-
ka på utländsk botten. — Red. har rätt i den an--
märkning, att kursen visserligen faller, då silfver-
vexlingsdagen är utsatt, om den förut varit högre
än bestämningsgrunden; — detta är lika naturligt,
som att ett dylikt kursens fall, nära till 129 sk.
skulle långt för detta, men troligen med kort var-
aktighet, ägt rum, om de många försök, som blif--
vit gjorda till Regeringens missledning, lyckats att
-
t
neml. tvert emot den ordning och de vilkor sista
Ständer föreskrifvit, utsätta dag för vrxlingen,
innan Bankofullmäktige kunnat uppfylla de före-
skrifne åtgärder, som borde föregå deras under-
dåniga hemställan till Kongl. Maj:t om utsättande
af tiden, då allmänna silfverutvexlingen skulle
aga sin början ) Om en sådan Regeringens åt-
gärd i omvänd ordning, kunnat tillivägabringas,
tvertemot ordalydelsen i Riksens Ständers beslut,
hade visserligen bankan fått det felande silfret pro
forma insatt, då det, efter en eller annan månad,
aved så grof vinst, kunnat åter uttagas, som skil-
naden emellan de 142 sk. Banken kunde betala,
och 129 sk. hvartill silfret kunde återuttagas; —
men alla sådana låne- eller pro forma anskaffnings-
förslag, som skuile brådstörtat de vådor jag fram-
ställt, studsade emot Konungens lugna beslatsamhet,
Red:s andra anmärkning åsyftar att reda en
bevisning, som, i Red:s tanka, alltid blifvit grum-
lig — neml, huruvida rörelse-kapitalet skulle för-
minskas innom en hastig myntförbättringt! eller
om reålisation och myntbestämning till lägre kurs
än den en längre tid förut gångbara. Denna Red:s
anmärkning kunde endast vara lämplig för den
tidpunkt, aå en mynt-reglering redan vore stadgad,
och silfret, eller dess represcutanter, sedlarne, vo-
re lika åtkomliga, såsom värdemätare; vid en
sådan tid förmodar äfven jag, om den inträffar,
om neml. hvar man vet, att han kan, med lika
fördel, använda Bankosedeln som dess metalliska
valuta, att silfret torde få hvila,; det närmaste lika
ostördt, som nu, i Bankens hvalf; då sedelmynt,
för det glest bebodda Sverige, är vida beqvämare
för rörelsen, än det metalliska, och då myntet
vunnit en sådan stadga, att det ej lönar mödan att
exportera eller skrinlägga silfver och guld, kom-
mer ej förminskning af rörelsekapitalet i fråga.
Jag åter betraktar realisationen, vid tidpunkten
af dess början, då den allmänna välfärden vore
att anse som ett hazardspel, i fall sådana mesyrer
vidtoges som kunde ruinera de fleste jordbrukare
och näringsidkare, innan spelets utgång vore deci-
deradt.
Jag har aldrig tänkt mig möjligheten af allt
silfvers uttagning ur Bankev, eller förande, på en
ång, ur landet, — men möjligheten af en så be-
tydlig del deraf, dragen ur rörelsen, att en sådan
rörelse-kapitalets förminskning skulle rubba alla
liqvid-förhållanden.
Man föreställe sig (bland de flere jag nämt)
1. ex. Finlands Bankosedelmassa, realiserad, med
så gifven vinst för Finnarne, som en myntbestäm-
ning å 128 sk. erbjuder, och denna sedelmassa,
annullerad i Bankens; — man vet huru betydlig
Finska importen till Sverige är, och huru oketyd-
ligt Finnarne skulle taga af sina behofver här, om
det ej vore för användandet af de i Finland ännu
gångbara Svenska bankosedlarne; men dessa förnö-
denheter upphöra troligen alldeles att af dem kö-
pas här, enär de kunna erhälla klingande mynt i
betalning för sina varor, och få sina behofver till
vida bättre pris i Ryssland , då de der kunna be-
tala med Svenskt silfver. Att vexlar å utländska
fordringar och skulder, såväl efteren realisation,
som alltid tillförene, komma att begagnas, som
ett hastigare och lättare. liqvidationssätt med ut-
länningen, är otvifvelaktigt; meu detta förändrar
ej de farhågor jag yttrat, för en stor del af sill-
) Vi hafvai detta afseende alltid delat samma tanka,
som Hr v. Heijne nu yttrar, nemligen att Ban-
kofullmäktige icke borde vidtaga några bråd-
störtade åtgärder för silfvervexlingens tillvaga-
bringande, emedan ett år förr eller senare här
hatvdda mindre än den maniska förekräpkalse