göra en afbön, den han vägrade efterkomma, af skäl som innefattas i en skrift, den han till Rätten inlemnade, och hvilken här nedan finnes införd. För de Läsare, som ej äro bekanta med det föregående af denna sällsamma rättegång, torde ett kort sammandrag af dess historia vara nödvändigt, och vi meddela derföre som ingress följande öfversigt deraf, som vi hämtat ur de tid efter annan tryckta akterna. år 1526 blef ett parti bomullsvaror, tillhörande Er Sovcbladt, konfiskerade, men hvilka genom Högsta Dorostolens utslag af den 25 September 1827 äter frizäfvos och lemnades till ägarens disposition. Hr SS. fordrade nu ersättning af General-Tullstyrelsen, KommerseKoliegiam och Stockholms Sjötulis Rätt, hvilka autoriteter han besk yilde för oriktig behandling af målet. Justitie Ombudsmanner, hus hvilken han anmälte sina besvär, vägrade likväl att dermed befatta sig. IMen då de skäl, hvarpå denna vägran grundade sig, genom Högsta Domstolens utslag af den 23 Oktober 1828 blifvit undanröjda, förnyade Hr S. sin klagan hos Justitie Ombudsmannen, som då bänviste honom till Justitiekanslers-embetet. De dit inlemnade besvären blefvo den 23 Juni 1329 genom Handelsoch Finansexpeditionen , som dervid tillkännagaf, att Hr S. hade fog till sin klagan, i Statsrådet underställda Konungen, hvilken hänsköt dem till Högsta Domstolen. Ehuru denna sistnämda, genom ett föregående Utslag af den 28 Oktober 19828 förklarat, det Ar S. hade skäl, att emot vederbörande utföra sin talan, fällde den likväl nu, den 28 Januari 1930, ett Utslag af stridig syftning, eller att intet afseende kunde göras på klagandens fordren af ansvar och ersättning, som han uppger till en summa af goo Rdr. Numera öfverflyttade fr S. sin klagan från de underordnade myndigheterna på Högsta Domstolen, hvilken han beskyllde för att hafva vrångvisligen dömt och att rättvisa i denna sak blifvit honom nekad, hvilket allt han åtog sig alt bestyrka inför Riksrått, om hvars sammankallande han anhöll hos Justitie-Ombudsmannen. Denne gjorde likväl icke afseende på hans anhållan , utan i stället blef den tryckta skrift, hvari Hr Sundbladts klagomål var infördt, åtalad vid Stockholms Stads KämnersRätt. Här valde Hr Sundbladt till en af sina jurymän, Friherre C. H. Anckarsvärd; men Domstolen antog ej detta val, af det skäl, att -Friherrn vistades 5 mil från Stockholm, på sin egendom Follnäs, utan ålade Sundbladt att välja en annan juryman. Då han vägrade detta, emedan han ansåg sig berättigad att få Friherrn inkallad, valde sluthgen Rätten en juryman i Friherrens ställe. Den sälunda sammansatta juryn förklarade Sundbladt skyldig till smadelse mot Högsta Domstolen för den ofvannämda anklagelsen, och Rätten dömde honom till 33 Rdr 16 sk. böter jemte afbön. HofRätten, hvarest Sundbladt klagade öfver KämnersRättens åtgärd med juryns sammansättning, ogillade, med undantag af en ledamots, v. Presidenten Boströms, röst, besvären, och Högsta Domstolen fastställde detta utslag. Då nu afbön i går skulle afdäggas inför KämnersRätten, inlemnade Sundbladt följande anförande, om hvars påföljd Rätten beslöt förfråga sig hos HofRätten: Till Stockholms Stads Kämners-Rätt den 27 Januari 1834. Fullkomligt öfvertygad om förbrytarens skyldighet, att erkänna sig brottslig och underkasta sig straff, är jag icke mindre öfvertygad om den oskyldiges i:ka beliga förbindelse att aldrig frivilligt underkasta sig ett ansvar, som Lagen blott bestämt åt brottslingar, och att aldrig erkänna sig brottslig, då han ej är det. Att tala sanning, är i dessa fall — lika som i aila — samma oeftergifliga pligt. I grund af denna öfvertygelse, kan jag ej heller begagna närvarande tillfälle till anvat, än till förnyande af min förut under rättegången: i detta mål afgifna förklaring, att jag aldrig i anledning af det samma gör någon afbön, så länge jag ej är öfverbevisad om att hafva sagt osannmg i hvad jeg skulle afbedja, och än mindre, så länge jag ej lyckats att ens få tillvägabringa en undersökning öfver sanningen eller grundlösheten af det påstående man nu vill att jag skall erkänna för osant och ogrundadt. i Man fordrar att jag skulle göra afbön, för det att jag, som man påstår, smädat Högsta Domstolen. Men jag har anklagat, jag har beskyllat denna Domstol, och erbjudit mig att bevisa min anklagelse, min beskyllving; en sådan angifvelse är icke smädelce ach heskvllninoen hliv icke fålek foo om