Det anförande i Borgareståndet af Hr Brukspatronen Petrg, hvarom vi nämde i Lördagsbladet, lyder som följer: Jag inser mycket väl, huru svårt det måste vara att i ett tal till H. M. Konungen så afväga ord och uttryck, att talet tillfredsställer allas fordringar, men jag tror dock, att, då tillfällen för oss att nalkas Hans Maj:ts höga person så sällan inträffa, vi nu icke bort försumma att i underdånighet lemna Hans Maj:t en skildring af folkets behof och önskningar. Jag föreställer mig, att Hans Maj:t, som har så omisskänneliga prof på sitt folks kärlek, skulle, långt ifrån att med misshag höra en dylik skildring, fastmera anse densamma såsom ett nytt bevis på den förtröstan till Hans Maj:ts höga egenskaper, som endast den oskrymtade tillgifvenheten kan ingifva. Ehuru jag, såsom näringsidkare, befinner mig i en lycklig och oberoende ställning, anser jag mig dock icke tillständigt, att, i egenskap af representant vid Riksdagen, fördölja, att den allmänna välmågan är långt under hvad den, efter en långvarig fred, borde vara; att, såsom en följd deraf, mycken fattigdom mer och mer utbreder sig i landet, att skatternas ojemna fördelning utgör ett vigtigt hinder för folkets trefnad, att den allmänna rösten högt påyrkar genomgripande reformer i vårt statsskick, och ändtligen att ståndsrepresentationen helt och hållet förlorat nationens förtroende. — Om det berott af mig, skulle jag således, jemte de underdåniga välgångsönskningarna och dervid fogade målning af landets ljusa sida, hafva förenat en kort men sann teckning af de samhällsbrister, som fordra Hans Maj:ts nådiga behjertande; men åsyftningen med min framställning är icke att för denna gäng åstadkomma en förändrad redaktion af Hr Talmannens tal, utan endast att få min mening i afseende derpå i protokollet förvarad.