KALEIDOSKOP. Barberarn i Sevilla, Onsdagen den 22 Januari. -. Första akten hade redan gått. Man väntade på ridåens uppgång för att få se Rosina, nti hvars röåle Mamsel! Mathilda Ficker nu skulle för första gången uppträda. Maschinistens pipa, verldens mest omusikaliska instrument ljuder, ljuskronan börjar sin himmelsfärd, och det-rödfärgade förhänget insveper Svea vapen i sina moln. Den lilla älskeliga sångerskan satt här darrande vid sin skrifpulpet — men — små flickor äro rädda, och så är äfven jag står det i en gammal visa. I första takterne af Cavatinan, som hon så många gånger (likväl på Italienska) sjungit från teatern och i konsertsalen, röjde hon en omisskännelig rädsla, men rösten stadgade sig snart, och redan vid hennes men om han retar mig var hon fullkomligt ogenerad — hon Var Rosina, ensam i sin kammare. ; Hvarföre hon i 3:dje akten skulle sjunga en aria af Mercadante, i stället för af Rossini, kunna vi ej förstå. Det var förmodligen på Don Bazils befallning som Don Alonzo, underläraren, tillät henne sjunga den. s En så oredig, hjertlös komposition sem denna, kan ej vara egnad till annat än att fulltyga att sångerskan äger teknisk färdighet — något, som mams. M. Ficker redan långt för detta bevisat sig äga. Lika litet som man kan kalla entre-chats och pirouetter Orkestik, lika litet bli floriturer musik. Mams, F. sjöng i allmänhet väl, i hvad som på