KALEIDOSKOP.
Barberarn i Sevilla, Onsdagen den 22 Januari.
-. Första akten hade redan gått. Man väntade på
ridåens uppgång för att få se Rosina, nti hvars röå-
le Mamsel! Mathilda Ficker nu skulle för första gån-
gen uppträda. Maschinistens pipa, verldens mest
omusikaliska instrument ljuder, ljuskronan börjar
sin himmelsfärd, och det-rödfärgade förhänget in-
sveper Svea vapen i sina moln.
Den lilla älskeliga sångerskan satt här darrande
vid sin skrifpulpet — men — små flickor äro räd-
da, och så är äfven jag står det i en gammal
visa. I första takterne af Cavatinan, som hon så
många gånger (likväl på Italienska) sjungit från te-
atern och i konsertsalen, röjde hon en omisskänne-
lig rädsla, men rösten stadgade sig snart, och redan
vid hennes men om han retar mig var hon full-
komligt ogenerad — hon Var Rosina, ensam i sin
kammare. ;
Hvarföre hon i 3:dje akten skulle sjunga en aria
af Mercadante, i stället för af Rossini, kunna vi ej
förstå. Det var förmodligen på Don Bazils be-
fallning som Don Alonzo, underläraren, tillät hen-
ne sjunga den. s
En så oredig, hjertlös komposition sem denna,
kan ej vara egnad till annat än att fulltyga att
sångerskan äger teknisk färdighet — något, som
mams. M. Ficker redan långt för detta bevisat sig
äga. Lika litet som man kan kalla entre-chats och
pirouetter Orkestik, lika litet bli floriturer musik.
- Mams, F. sjöng i allmänhet väl, i hvad som på