Tsamper, cehUrua fanSvaris och pinsam, åCKC desto mindre redan är för banden. Fatugdomen hos största delen, egoismen och snålheten hos några biand de iikare hafva lossat alla band emellan adelns ledamöter inbördes, och släckt sista gnistan af den esprit de corps, som på sin tid gjort detta stånd nyttigt för faderneslandet, men i brist hvaraf hela institutionen qvarslår som ett tomt harnesk, det ingen kan fylla: på jorden.?. Styrelsen, som det vill synas, förelrädesvis vän af den rätta medelmåttan, om icke just numera af den rätta medelvägen, har just icke i. alimänhet användt de för hogre skickhghet utmärk:a medlemmarna af detta stånd, hvarigenom ep del funktionärer af denna klass stundom ådragit sig ett billigt klander, som tungt, men orättvist, I mängdeas ögon aterfallit på sjelfva korporationen. Man har nemligen ej. gifvit tillräckligt akt på det taktum, att detta fel är de väljandes mera en de valdes, ända till evidens bevisadt deraf, att Styrelsens val af personer utom adelns kast orta nog slagit ut precist på samma sätt Ingen har likväl änvu tilläåvt sig det ofoget, att anse bela den icke-adel!:ga klassen af medborgare vara eländiga stackare derföre, att en eller annan sådan, tillhörande denna stora klass, haft den lyckan att blifva en höst uppsatt man i staten, med uteslutande af måhända dughgare och aktningsvärdare individer. Kan mean väl så!edes förtänka den upplystare delca af adeln, med karakter och känsla at sitt värde, alt den omsider ledsnar vid den förödmjukande rollen, att vara Styrelsens lekboll och opinionens skott-tafla? Af ingendera uppburen, af den ena lemvad i sticket och söndersliten af den andra, har Svenska adeln, sedan dess inbördes hållning och gemensamhet uti iutressen upphört — sedan adeln, liksom de öfriga samhällsklasserna, sönderfallit a tvenne antipoder, som ej vilja kännas vid hvarandra: de rike och de fattige; de hungrande och de mätte — biott en enda förnuftig önskan, och ett enda förnuftigt mål: sin upplösning såsom kast, och återvändande i skötet af nationen. Det passar sig således i mer än ett hänseende väl, att innevarande Biksdags Landt-Marskalk, H. E. Herr Grefve De la Gardie, just var densamme, som i ett ganska .vackert autörande på Riddarhuset 1809 antydde och tillstyrste ett dylikt steg. Det var detta förslag som förnyades af en ledamot vid sist förflutna riksmöte; detta, som förr eller senare meste tagas, om ej) ställningar och förhållanden , snart få en: ny och oförutsedd riktning, så vida ännu adeln lärt sig inse hvad dess egen frid tillhörer. Adelns fåtalighet vid nu pågående riksdag är, om icke första förberedande åtgärden till denna stora kris, åtminstone den första eftertrycklig a varningsgraden för: Styrelsen. Hon måste, om bon ej är obotligt blind, deraf lära, att den som under vanliga förhållanden tränges i såuggan ej är att påräkna i afgörande ögonblick. Det blir ett intressant skådespel att se, buru man skall slå sig ut i utskotten och på Riddarhuset, med endast Hufvudstadens subalterner och några chefer. Det blir sålunda omöjligt för ministeren och kinkigt för vederbörande opinionens organer, att, med hopp om framgång hos den upplyste tänkaren, vältra skulden på hela adeln för yttranden och beslut, som leda sitt ursprung från ett Riddarbus, mot hvars tillgöranden adeln i alia landsändar på förband reserverat sig, medelst en frånvaro, vältaligare och uttrycksfullare, än de längsta tal och de mest klingande fraser. Visserligen blir deras position obeqväm, som under sådana förhållanden benäget åtagit sig, att hålla sinnena vid friskt mod, genom stätliga orationer af skiftande ministeriella och oppositionella färger; men Nationen bör kunna vara trygg. MVid:en Riksdag, der 27 Häraders Alimoge uttalat sin opinion genom valet af en Bonde, sedan länghga tider känd att ej vara af det blötaste slaget, och der det annars talrikaste ståndets ledamöter .törhända kommer att förse riksdagsbeslutet med minsta antalet underskrifter, vågar wministeren sannolikt ej försöket att genomdrifva någon halsbrytande plan. Ty om också en eller annan ministerens ledamot skulle finna omständigheterna kräfva, att högt och inför Allmänbeten låta tu gälla för sju, och sju för tu), så lider det intet tvifwel, att ju det skarpsinniga snillet, sig sjelf lemnadt och uti ensligheten at sitt kabinett, bättre än någon annan förstår — Konusten att läsa siffror ! — — — Eee 4) Se en artikel i näst det sista numret af tidningen Svenska Minerva, hvars författare förmodas oa 1 2 sa Too å I mm