ee ee KR a ooo --UU 1 den Norrländska karakteren, derigenom att han påstått, att de norra länen, under loppet af flere på hvarandra följande missväxtår, ockrat med den Svenska allmänhetens medlidsamhet, och, utan att vara tvungne af det yttersta behof, hafva legat staten och den enskildte till last. Nöden, 1 och för sig sjelf nog tryckande, måste gifva än djupare och smärtsammare sår, då han, som först bort skynda att lätta dess börda, gifver den utseende af att vara sjelftagen, och ett af den nedrigaste vinningslystnad uppfunnet medel, att bedraga en allmänhet, och tillocka sig understöd, hvilka den ej behöfde. Insändaren har ock i detta afseende uppbjudit sin förmåga att göra de olyckliges öde än svårare, Huru gerna skulle vi icke önska, att sielfve hafva lefvat i den lyckliga tid, som Insändaren låtit gvry för den lidande Norrlänningen! Hvilken kär pligt skulle det ej för oss vara, att kunna med Insändaren uppträda, såsom förkunnare af de norra länens välmåga och deras invånares lyckliga belägenhet! Men i stället måste vi aflyfia den glänsande slöja, hvarmed Insändaren velat dölja den mörka tafla, som våra landsmäns olyckliga tillstånd ännu företer; vi måste styrka verkligheten af deras nöd, såsom vore den en fördel, och bevisa deras armod, såsom vore det en ära: det förra, för att återvinna den allmänna menniskokärlekens understöd, hvilket de ännu äro nog olycklige att behöfva anlita, och hvilket Insändaren gjort sig till ett nöje att beröfva dem, det senare, för att utplåva de fläckar, hvarmed han sökt att i den allmänna opinionen nedsudla deras anseende. Läns-styrelsernes inför sjelfva tronen afgifna berättelser, embetsmännens aflåtne rapporter, ryktet om de olyckliges jemmer och nöd, som både genom privata ochi officiel väg genomgått hela riket, borde förut kunna gälla för så tillräckligt säkra garantier för nödens verklighet och de olyckliges oundgängliga behof af understöd, att det borde synas öfverflödigt, att enskilte åtaga sig den sorgliga pligten, att försvara de lidandes rätt till sina likars medlidande; men då vi igenom våra upplysningar hoppas, att tilläfventyrs kunna skingra de villor, som Insändaren, menskligheten till blygd, genom sina, det oerhördaste skadebegär karakteriserande, uppgifter lyckats väcka, hafva vi beslutat afgifva följande svaromål: Först må vi upptaga Insändarens grundfalska uppgift om nybyggarne. Likasom allt annat, har han framställt deras belägenhet i de skönaste färger, och detta skulle vi ej hafva missunnat honem, så framt det ej skett på sanningens bekostnad. Det enda sanna, som han låter Läsaren i sin artikel finna, är hans medgifvande, att den arme nybyggarens på jorden använda möda ej är lönande, och att han ej deraf har en tillräcklig utkomst för sin bergning. Hvarmed skall han då uppehålla sitt If, då jorden så otaeksamt lönar hans arbete? Hans boskapsskötsel, hans jagt och fiske, och slutligen hans trävaror, svarar Insändaren, som är så rik på a rr orimligheter och så fattig på sanning. För boskapsskötsel torde boskap vara det oundgängligaste vilkoret. Hvarest skall då nybyggaren få sin boskap? Vi lefva icke i patriarkernas lyckliga tider eller herrliga land, der en fattig Jakob genom sina brokiga käppar snart kunde förvärfva sig stora rikedomar; ej eller kringströfva i våra ödsliga skogar vilda hjordar, hvaraf den fattige nybyggaren äfven kunde förse sig. Kanske Insändaren, så outtömlig på möjligheter, som aldrig låta realisera sig, vill låta honom fylla sin ladugård genom sin jagt och sitt fiske. Annorlunda veta vi ej, huru han skall få någon boskap att sköta. För fattig att för penningar köpa den, får han den ingenstädes till skänks. Sålunda försvinner hela det skuggspel, hvarmed Insändaren roat läsaren, då han låter nybyggaren idka boskapsskötsel, och till afsalu föryttra talg, smör och hudar. Likaså fabelaktig är hans fraraställning af nybyggarens jagt och fiske. Våra floder och sjöar hvimla ej af fiskar, och de som finnas äro ej så spaka, att de låta taga sig med handen. Till fiske fordras sålunda redskap, för att kunna drifva det till någon betydenhet. Lin och hampa växer ej på hans ofruktbara torfva; hvaraf skall han då binda sin not och sina nät? Han skall köpa, svarar sökert Insändaren. Dertill fråga vi, hvar skall han taga penningar? Insändaren låter säkert äfven desse växa på hvar gren i det paradisiska land, dit han förlagt Norrlands nybyggen. Läsaren, som med oss vet, att vi öfverlefvat sagans tider, inser ock ganska lätt, att Insändaren svärmat i troll