ee ee KR - - a ooo --- UU 1
den Norrländska karakteren, derigenom att han på-
stått, att de norra länen, under loppet af flere på
hvarandra följande missväxtår, ockrat med den
Svenska allmänhetens medlidsamhet, och, utan att
vara tvungne af det yttersta behof, hafva legat
staten och den enskildte till last.
Nöden, 1 och för sig sjelf nog tryckande, måste
gifva än djupare och smärtsammare sår, då han, som
först bort skynda att lätta dess börda, gifver den
utseende af att vara sjelftagen, och ett af den ne-
drigaste vinningslystnad uppfunnet medel, att be-
draga en allmänhet, och tillocka sig understöd,
hvilka den ej behöfde. Insändaren har ock i detta
afseende uppbjudit sin förmåga att göra de olyck-
liges öde än svårare, Huru gerna skulle vi icke
önska, att sielfve hafva lefvat i den lyckliga tid,
som Insändaren låtit gvry för den lidande Norrlän-
ningen! Hvilken kär pligt skulle det ej för oss va-
ra, att kunna med Insändaren uppträda, såsom för-
kunnare af de norra länens välmåga och deras in-
vånares lyckliga belägenhet! Men i stället måste vi
aflyfia den glänsande slöja, hvarmed Insändaren ve-
lat dölja den mörka tafla, som våra landsmäns o-
lyckliga tillstånd ännu företer; vi måste styrka
verkligheten af deras nöd, såsom vore den en för-
del, och bevisa deras armod, såsom vore det en
ära: det förra, för att återvinna den allmänna men-
niskokärlekens understöd, hvilket de ännu äro nog
olycklige att behöfva anlita, och hvilket Insändaren
gjort sig till ett nöje att beröfva dem, det senare,
för att utplåva de fläckar, hvarmed han sökt att
i den allmänna opinionen nedsudla deras anse-
ende.
Läns-styrelsernes inför sjelfva tronen afgifna be-
rättelser, embetsmännens aflåtne rapporter, ryktet
om de olyckliges jemmer och nöd, som både ge-
nom privata ochi officiel väg genomgått hela riket,
borde förut kunna gälla för så tillräckligt säkra
garantier för nödens verklighet och de olyckliges
oundgängliga behof af understöd, att det borde sy-
nas öfverflödigt, att enskilte åtaga sig den sorgliga
pligten, att försvara de lidandes rätt till sina likars
medlidande; men då vi igenom våra upplysningar
hoppas, att tilläfventyrs kunna skingra de villor,
som Insändaren, menskligheten till blygd, genom
sina, det oerhördaste skadebegär karakteriserande,
uppgifter lyckats väcka, hafva vi beslutat afgifva
följande svaromål:
Först må vi upptaga Insändarens grundfalska
uppgift om nybyggarne. Likasom allt annat, har
han framställt deras belägenhet i de skönaste färger,
och detta skulle vi ej hafva missunnat honem, så
framt det ej skett på sanningens bekostnad. Det
enda sanna, som han låter Läsaren i sin artikel
finna, är hans medgifvande, att den arme nybyg-
garens på jorden använda möda ej är lönande, och
att han ej deraf har en tillräcklig utkomst för sin
bergning. Hvarmed skall han då uppehålla sitt If,
då jorden så otaeksamt lönar hans arbete? Hans
boskapsskötsel, hans jagt och fiske, och slutligen
hans trävaror, svarar Insändaren, som är så rik på
a rr
orimligheter och så fattig på sanning. För boskaps-
skötsel torde boskap vara det oundgängligaste vil-
koret. Hvarest skall då nybyggaren få sin boskap?
Vi lefva icke i patriarkernas lyckliga tider eller
herrliga land, der en fattig Jakob genom sina bro-
kiga käppar snart kunde förvärfva sig stora rike-
domar; ej eller kringströfva i våra ödsliga skogar
vilda hjordar, hvaraf den fattige nybyggaren äfven
kunde förse sig. Kanske Insändaren, så outtömlig
på möjligheter, som aldrig låta realisera sig, vill
låta honom fylla sin ladugård genom sin jagt och
sitt fiske. Annorlunda veta vi ej, huru han skall
få någon boskap att sköta. För fattig att för pen-
ningar köpa den, får han den ingenstädes till skänks.
Sålunda försvinner hela det skuggspel, hvarmed
Insändaren roat läsaren, då han låter nybyggaren
idka boskapsskötsel, och till afsalu föryttra talg,
smör och hudar. Likaså fabelaktig är hans frara-
ställning af nybyggarens jagt och fiske. Våra flo-
der och sjöar hvimla ej af fiskar, och de som fin-
nas äro ej så spaka, att de låta taga sig med han-
den. Till fiske fordras sålunda redskap, för att kun-
na drifva det till någon betydenhet. Lin och ham-
pa växer ej på hans ofruktbara torfva; hvaraf skall
han då binda sin not och sina nät? Han skall köpa,
svarar sökert Insändaren. Dertill fråga vi, hvar
skall han taga penningar? Insändaren låter säkert
äfven desse växa på hvar gren i det paradisiska
land, dit han förlagt Norrlands nybyggen. Läsaren,
som med oss vet, att vi öfverlefvat sagans tider,
inser ock ganska lätt, att Insändaren svärmat i troll-