denna gång, vid detta tillfälle, alla de propositioner öfverlemnades, som Konungen under denna riksdag ämnar framställa till Rikets Ständer, för att regeringen i sjelfva verket skall hafva tillvägabragt en väsendtlig förbättring 1 våra tröga och esammanhängande parlamentariska former. Nationen saknar ej billiga anledningar till hopp om en sådan ytterligare förbättring. Riksdagen kallas väl urtima, det är sant; men regeringen har tillgodonjutit fullt ut så lång beredelsetid till denna, som till något lagtima riksmöte. Redan i sitt afskedstal på rikssalen 1930, gaf K. M. en nådig vink om sannolikheten af en förestående urtima riksdag för finansernas skull. Det dröjde ej längre än till början af December månad 1832, då Konungen officielt, i skrifvelse till Bankofullmäktige, införd under rubriken: officicl artikel, i Postoch Inrikes-Tidningen, täcktes tillkännagifva, att högstdensamme ämnade sammankalla Riksens Ständer under loppet af det följande året 1833. Efter den tydning, som denna böga försäkran sedermera erhållit, hafva nu Riksens tänder verkligen sammanträdt i början af insevarande år 1834. Ministeren har således ägt mer än år och dag att bereda sig på de förslag, som nu skola framläggas för representationen. FErr StatsSekreterare för Finansoch Krigsärenderne, till hvilkas handläggning de mål höra, som hufvudsakligen inverka på propositionen om statsverkets tillstånd och behof, hafva under senare hälften af sistförflutna året blifvit hugnade med hvar sitt vedermäle af Konungens dyrbara nåd, utan tvifvel för nit och drift uti deras embetsutöfning: den förre genom en Presidentsplats, såsom appendix till sin portfölj; den senare genom ett sköldebref. Allt tyder således, att regeringen vid detta tillfälle lika litet kan behöfva, som säkerligen ej vilja, retrogradera i sitt parlamentariska system, och begagna den anståndstid, grundlagen visserligen förunnat, med afgifvandet af omförmälde proposition; men tvifvelsutan under förutsättning, att oförutsedda , öfverraskande händelser föranledt det urtima riksmötet. Det tillhör emellertid riksdagsmannen, så väl som statsmannen, att vara beredd icke blott på troliga, utan äfven på möjliga fall. Antaget således, avt icke alla de kongl. propositionerna varda aflemnade på rikssalen vid riksdagens öppnande, att icke ens, såsom sist skedde, den om Statsverkets tillstånd och behof då blefve aflemnad, utan att K. M. funne godt begagna sin höga rätt, att låta omedelbarligen tillställa det blifvande StatsUtskottet denna proposition; så måste Riksstånden (ett eller flera) låta sig angeläget vara, att i samma ögonblick StatsUtskottet blifvit organiseradt, låta dit afgå befallning, att genast låta trycka och till alla riksdagsmännen utdela den nådiga propositionen om Statsverket, och det så tidigt, att Stånds-ledamöterne må äga tillfälle öppet, att med anmärkningar beledsaga densamma, och i anledning deraf göra motioner, innan motionstiden går till ända. Visserligen skulle häraf den olägenhet kunna inträffa, att StatsRådets bland Riksstånden närvarande personal nödgades inlåta sig uti diskurs om en eller annan punkt af propositionen, hvilket naturligtvis aflöper lindrigare, och dessutom blott kräfver en debatt och en votering, då propositionen ej förekommer till öfverläggning annorlunda, än uti ett sammanhang och liksom införlifvad med StatsUtskottets betänkanden om statsregleringen. Men det är ej för att hålla ministeren varm om öronen, som en tidig kännedom om oftanämde proposition är af nöden, utan det är fastmera och hufvudsakligen, för att vederbörande motionärer må veta, hvad de böra eller icke böra föreslå, helst mången onyttig och öfverflödig motion, som fordrar handläggning, våller tidsutdrägt och följaktligen kostnader, genom riksdagens förlängande torde uteblifva, om förut varder tillförlitligen kändt, att och huru regeringen gifvit utveckling åt samma eller dermed befryndade ämnen. — — — e. Herr Hoffman Bangs har till redaktionen inlem