de Fransyska baneren i slagtningat och doden.. De hade nedstigit ur skyarne, eller uppdykat ur: hafvets grund för att håla hedersvakt omkring sin störste fältberres graf. Lagerkransar prydde pannorna på de hädangångne generalerne, stjernor flammade på grenadierernes mössor, ryska ispiggar tycktes ännu hänga i deras mustascher. Ögonen på molnhästarne, hvarpå rytteriet höll sig orörligt, lyste såsom lika många månar genom natten på grafven. Också jag stod bland mina vapenbröder, hvilka känt mig vid Pyramiderne, vid Ebro och Donau; också jag hade växt till en oerhörd längd, och vidrörde med mitt hufvud firmamentet, :med mina fötter hafvet. Ett doft kommandoord lopp genom lederna och med en stor parads hela pomp skyllrade vi alla gevär för den stilla högen: Plötsligt öppnade den sig. En jettekropp tycktes vilja arbeta sig derutur, oerhörda skullror skakade, uppåt sträfvande, klippans grundfästen . . . ett välbekant hufvud steg ur djupet, men sjönk åter hastigt tillbaka, vanmäktigt afstående från sitt försök. En suck for genom luften. Ett hemskt farväl skallade doft från allas läppar, och med ett förskräckligt brak sjönko i blinken alla de väpnade vålnaderne tillbaka i hafvet. Jag vaknade och min första tanke var, att Frankrikes hjelte nu står vid sitt mål, och att jag borde hålla mig beredd att snart afgå till den himmelska kantoneringen, der mina kamrater vänta mig.