de Fransyska baneren i slagtningat och doden..
De hade nedstigit ur skyarne, eller uppdykat ur:
hafvets grund för att håla hedersvakt omkring
sin störste fältberres graf. Lagerkransar prydde
pannorna på de hädangångne generalerne, stjernor
flammade på grenadierernes mössor, ryska ispiggar
tycktes ännu hänga i deras mustascher. Ögonen
på molnhästarne, hvarpå rytteriet höll sig orör-
ligt, lyste såsom lika många månar genom natten
på grafven. Också jag stod bland mina vapen-
bröder, hvilka känt mig vid Pyramiderne, vid Ebro
och Donau; också jag hade växt till en oerhörd
längd, och vidrörde med mitt hufvud firmamentet,
:med mina fötter hafvet. Ett doft kommandoord
lopp genom lederna och med en stor parads hela
pomp skyllrade vi alla gevär för den stilla högen:
Plötsligt öppnade den sig. En jettekropp tycktes
vilja arbeta sig derutur, oerhörda skullror skaka-
de, uppåt sträfvande, klippans grundfästen . . . ett
välbekant hufvud steg ur djupet, men sjönk åter
hastigt tillbaka, vanmäktigt afstående från sitt
försök. En suck for genom luften. Ett hemskt
farväl skallade doft från allas läppar, och med ett
förskräckligt brak sjönko i blinken alla de väpna-
de vålnaderne tillbaka i hafvet. Jag vaknade och
min första tanke var, att Frankrikes hjelte nu står
vid sitt mål, och att jag borde hålla mig beredd
att snart afgå till den himmelska kantoneringen,
der mina kamrater vänta mig.