för skulle ej folket i massa göra detsamma? — Den tid, då Fransmännens hvita baner förde tiil seger, ligger fjerran bakom oss. Vi ha börjat draga Ludvig XIV:s triumfer i tvifvelsmål; deremot minnas vi olyckorna under hans senaste regeripgsår och de Fransyska vapnens vanära i sjuåriga kriget. För sista gången skimrade den kongliga fanan i glansen af en förtjent ära, då hon svajade i Amerika. Der döpte vi likväl om henne; från dessa stränder hemförde vi andra färgor, och folket skapade sig under revolutionen, af egen kraft och på egen fullmakt, nya fanor, nya tecken, vigde och helgade i tjuguåriga segrar. Konungaslågten fattade ej svmbolens kraft: hade hon upprätthållit den trefargade fanan, skulle hon ännu sitta på tronen. Dessa färgor skola förblifva, äf ven om Frankrike ännu en gång öfvergifver den man, som nu på nytt skakar det. Och han skall falla, denne koloss! hans fötter äro af lera. Grundvalen för höns nya herravälde ar lögn och bedrägeri. Han bedrog nationen i samma ögonblick han steg i land vid Cannes; ban bedrager henne ännu; derför måste han falla. Europas politik måste, om jag ej far vilse, inom några årtionden få en annan form. Dygd och redlighet måste göra sig inhemska i regeringarne. Moralen bör ej endast låta höra sig från predikstolen, utan äfven utöfvas i herrskarens råd. En öppen, redlig vilja håller sig uppe i hvad storm som helst; list och ränker snärja deremot främst den, som begagnar sig deraf. Sanning och rätt äro eviga och gå med seger ur striden, så ofta menniskorne förstå för hvilken sak de kämpa. Våra samhällsförhållanden ba blifvit klarare och mer utvecklade i samma mån, som mängden blifvit klokare. För folket ärSkunskapens träd lika tillgängligt som för fursten. Folkets blick intränger i regentens palats; dess glans villar det ej mer. Det begär rätt för rätt, tjenst för tjenst och, framför allt, den rätta ståndpunkt, som tillkommer detsamma. Men Napoleon är ej bestämd att slita denna tvist. Hans bana har en helt motsatt riktning och leder, som jag befarar, till ett dunkelt mål. O, att Frankrike ej måtte dela hans öde! Men de främmande betaljonerne, som lägra sig vid våra gränsor, betaga mig denna patriotiska förhoppning. — Ni finner, herr öfverste, att jag talar ganska osammanhängande, och ni får ursäkta den gamle mannen, att han låter fantasien komma sin filosofi till hjelp. — Jag sof sista natten mycket oroligt, och blott stundtals lade sig en slummer öfver ögonlocken på gubben, hvars sömn aftager med hans lefnadsdagar. — Jag hade just tänkt på min son, som, enligt hans sednaste bief, blifvit kommenderad : från Vendåee till Belgiska gränsen. Jag bade med ledspad tänkt-på det nyckfulla ödets, som ännu håller min Victorin och er Suzon skilde från hvarandra. Jag hade tänkt på min död och er framtid, min vän. Då somnade jag och drömmen föregycklade mig en så betydelsefull allegori, att jag ovilkorligen behöll den qvar i min hjerna, änskönt jag eljest ganska lätt förgäter mina drömmar. Det var natt rundt omkring mig, och ett friskt luftdrag kändes, ungefär likt bafsvinden, som ofta strök genom vårt läger i Boulogne, Jag såg mig något häpen om, och blef, genom den mörka natten, varse hafsvågornas skimmer, som ofta vid vissa timmar om avällarne visar sig som en fosforisk eld. I drömmen föll min tanke på Malta, der vi en gång hade detta skådespel, och jag fann plötsligt, att jag åter var på en ö, sammansatt af vilda basaltklippor, sparsamt betäckt af mull och sand och omsluten af en nager strand, Jag stod ensam på stranden och utmed mig låg en enstaka graf. Hafvet gick orolizt och dref spillrorna af ett stort fartyg med pilens snabbhet förbi mig, Den gnistrande vattenytan blef deraf betäckt och vågorna lekte med sönderrifna trofger och splittrade fanor. Det var Frankrikes örnfanvor, dess segeriika kanoner, dess starka ankaren, som blifvit ett rof för de tygellösa elementerna. Spillrorna slungades ända mot rafhögen, hvarunder allt var tyst och stilla, En värja, förr fruktad af hela verlden, låg på grafven och jag anade, hvem som hvilade derunder. På en gång flög ett blixtlikt sken genom den dunkla horisonten och ruvdtomkring på öns stränder, äfvensom på vattenytan och molnkanterne, stodo jettehöga gestalter, uppställde i leder, man utmed man, skara vid skara: en aöfverskådelig