för skulle ej folket i massa göra detsamma? —
Den tid, då Fransmännens hvita baner förde tiil
seger, ligger fjerran bakom oss. Vi ha börjat dra-
ga Ludvig XIV:s triumfer i tvifvelsmål; deremot
minnas vi olyckorna under hans senaste rege-
ripgsår och de Fransyska vapnens vanära i sju-
åriga kriget. För sista gången skimrade den kong-
liga fanan i glansen af en förtjent ära, då hon
svajade i Amerika. Der döpte vi likväl om hen-
ne; från dessa stränder hemförde vi andra färgor,
och folket skapade sig under revolutionen, af egen
kraft och på egen fullmakt, nya fanor, nya tec-
ken, vigde och helgade i tjuguåriga segrar. Ko-
nungaslågten fattade ej svmbolens kraft: hade hon
upprätthållit den trefargade fanan, skulle hon ännu
sitta på tronen. Dessa färgor skola förblifva, äf
ven om Frankrike ännu en gång öfvergifver den
man, som nu på nytt skakar det. Och han skall
falla, denne koloss! hans fötter äro af lera. Grund-
valen för höns nya herravälde ar lögn och bedrä-
geri. Han bedrog nationen i samma ögonblick han
steg i land vid Cannes; ban bedrager henne ännu;
derför måste han falla. Europas politik måste, om
jag ej far vilse, inom några årtionden få en annan
form. Dygd och redlighet måste göra sig inhem-
ska i regeringarne. Moralen bör ej endast låta
höra sig från predikstolen, utan äfven utöfvas i
herrskarens råd. En öppen, redlig vilja håller sig
uppe i hvad storm som helst; list och ränker snär-
ja deremot främst den, som begagnar sig deraf.
Sanning och rätt äro eviga och gå med seger ur
striden, så ofta menniskorne förstå för hvilken sak
de kämpa. Våra samhällsförhållanden ba blifvit
klarare och mer utvecklade i samma mån, som
mängden blifvit klokare. För folket ärSkunska-
pens träd lika tillgängligt som för fursten. Folkets
blick intränger i regentens palats; dess glans villar
det ej mer. Det begär rätt för rätt, tjenst för
tjenst och, framför allt, den rätta ståndpunkt, som
tillkommer detsamma. Men Napoleon är ej be-
stämd att slita denna tvist. Hans bana har en helt
motsatt riktning och leder, som jag befarar, till ett
dunkelt mål. O, att Frankrike ej måtte dela
hans öde! Men de främmande betaljonerne, som
lägra sig vid våra gränsor, betaga mig denna pa-
triotiska förhoppning. — Ni finner, herr öfverste,
att jag talar ganska osammanhängande, och ni får
ursäkta den gamle mannen, att han låter fantasi-
en komma sin filosofi till hjelp. — Jag sof sista
natten mycket oroligt, och blott stundtals lade sig
en slummer öfver ögonlocken på gubben, hvars
sömn aftager med hans lefnadsdagar. — Jag hade
just tänkt på min son, som, enligt hans sednaste
bief, blifvit kommenderad : från Vendåee till Belgi-
ska gränsen. Jag bade med ledspad tänkt-på det
nyckfulla ödets, som ännu håller min Victorin och
er Suzon skilde från hvarandra. Jag hade tänkt
på min död och er framtid, min vän. Då somna-
de jag och drömmen föregycklade mig en så be-
tydelsefull allegori, att jag ovilkorligen behöll den
qvar i min hjerna, änskönt jag eljest ganska lätt
förgäter mina drömmar. Det var natt rundt om-
kring mig, och ett friskt luftdrag kändes, ungefär
likt bafsvinden, som ofta strök genom vårt läger
i Boulogne, Jag såg mig något häpen om, och
blef, genom den mörka natten, varse hafsvågornas
skimmer, som ofta vid vissa timmar om avällarne
visar sig som en fosforisk eld. I drömmen föll
min tanke på Malta, der vi en gång hade detta
skådespel, och jag fann plötsligt, att jag åter var
på en ö, sammansatt af vilda basaltklippor, spar-
samt betäckt af mull och sand och omsluten
af en nager strand, Jag stod ensam på stranden
och utmed mig låg en enstaka graf. Hafvet gick
orolizt och dref spillrorna af ett stort fartyg med
pilens snabbhet förbi mig, Den gnistrande vat-
tenytan blef deraf betäckt och vågorna lekte med
sönderrifna trofger och splittrade fanor. Det var
Frankrikes örnfanvor, dess segeriika kanoner, dess
starka ankaren, som blifvit ett rof för de tygellö-
sa elementerna. Spillrorna slungades ända mot
rafhögen, hvarunder allt var tyst och stilla, En
värja, förr fruktad af hela verlden, låg på graf-
ven och jag anade, hvem som hvilade derunder.
På en gång flög ett blixtlikt sken genom den
dunkla horisonten och ruvdtomkring på öns strän-
der, äfvensom på vattenytan och molnkanterne,
stodo jettehöga gestalter, uppställde i leder, man
utmed man, skara vid skara: en aöfverskådelig