NAS PEMA an a Man kan icke heller neka, att han förtjenar denna utmärkelse. Han går, som alla verkliga talanger, sin egen väg. Denna är ej den Walter Scottska breda men utkörda landsvägen; men visserligen står den i kommunikation dermed, ehuru den är windre blottställd för äfventyret att urarta till maner, hvilket på slutet bief fallet med Walter Scott. Vi vilja ej anställa en jemförelse emellan honom och Spindler; denna kunde ej bli fullständig emellan ett snille, som redan afträdt från lifvets skådeplats och hvars verksamhet der sålunda kan öfverses och bedömmas, samt ett, som med friska krafter nyss uppträdt på scenen, men också möjligtvis der blir stationär eller går tillbaka. Spindlers förmåga synes behöfva ett vidsträckt fält att röra sig på, och dess verksamhet blir friare och mäktigare, ju större utrymmet ar. Som det dock alltid är lättare, att bedömma ex storhet, när man kan mäta den efter en annan, hvars proportioner man redan känner, vilja vi, till de läsares tjenst, som ännu icke gjort bekantskap med Spindler, efter hvad vi veta om honom, ungefär sålunda uppskatta hans förhållande till Walter Scott: Denna sistnämde är Spindler öfverlägsen igenremålningen, som är hans starka sida. Någonting så utfördt och fulländadt som t. ex. skildringen af Högländerna och deras seder i Vawerley, af Elisabeth i Kenilworth, eller hans målningar af fruntimmer i allmänhet, finnes ej hos Spindler; äfvenledes står han öfver denne i denna gedigna humor som stundom trälfas hos de Walter Scottska personagerna. I den högre historie-målningen kan deremot Spindler aldraminst jemföras med Walter Scott, och har det företräde framför denne, att hans personlighet aldrig framskymtar, att han helt och hå let införlifvar sig med sitt ämne, hvaremot man alltid hos W. S. återfinner Scottländaren och den Engelske Torymanven. Denne senares ändlösa samtal och tröttande detaljbeskrifningat slipper man hos Spindier, som går raskare till sitt mål; är rikare i uppfinningen af ständigt vexlande handelser och äfventyr, som ser på hufvudsaken mera än på bisakerna, och som ej fäster sig vid den yttre naturen annat än så vida berättelsen oundgängligen fordrar det. Spindlers hjeltar äro inga halfgudar, men icke heller några så betydelselösa nollor som Walter Scotts; de äro menniskor med menskliga egenskaper, således med dygder och fel, och berattelsens hufvudpersoner, ej blott derföre, att författaren så velat ha det, utan emedan deras karak:ier och öden verkJigen qvalificerar dem dertill. Spindlers romaner äro, mer än Walter Scotts, ett genomtänkt och genomfördt helt; icke sällan lättlästare och mera underhåillande än dennes. Men hvad som isynnerhet utmärker honom framför den Engelske romantiken, är mera känsla af rättvisa och högre syftning 1 åsigter, än hos Walter Scott, och som vi likväl anse för det enda bestämmande kännetecknet på ett snilde af öfverlägsen rang. Vi vilja emellertid icke utgifva detta yttrande för någon slutdom öfver Spindlers förhållande til Walter Scott; det är möjligt att vi framdeles få anledning, att till någon del korrigera det. Grunddragen torde likväl vara någorlunda tillförliliga. För att bestyrka det loford för rättvisa och lyftning i åsigter vi tilldelat Spindler, avpföra vi ett uldrag ur Invaliden, den af hans romaner,som kanske minst utgör ett helt, men som mest bestyrker vår: nyssnämda omdöme. Den framställer de förnamsta dragen af Franska revolutionen, från dess utbrott till Napoleons slutliga fall. Kort efter dennes återkomst från Elba passerar mellan Öfverste Damartin och hans vän, den gamle Invaliden, ett samtal, hvilket äfven, såsom ett fragment af historiska reflexioner öfver de 100 dagarna, kan läsas med nöje, utan afseende på dess sammanhang med det bela af pjesen: Sans-Regret, din enkla aning fann oftast det rätta spåret ur de mest hoptrasslade tilldragelser; du har aldrig ombytt dina åsigter; du är fördowmsfri och ser sakerve med lugn blick; sög mig, hvad tänker du om den tid, som nu formerar sig, och om de frukter den skall bära? Min själ, berr öfverste, svarade invaliden, efer någon stunds eftersinnande: ni gör mitt gamla, rubbade hufvud för mycken ära. Jag är för gammal för den närvarande tiden, som börjat bli mig alltför mäktig. Min instinkt allena må således gifva Svar på er tlräga. Ni kan deraf sedan hopleta hvad som synes er förnuftigast. — Ni talar om en tid af underverk! ja, väl är den en så