NAS PEMA an a
Man kan icke heller neka, att han förtjenar denna
utmärkelse. Han går, som alla verkliga talanger, sin
egen väg. Denna är ej den Walter Scottska breda
men utkörda landsvägen; men visserligen står den i
kommunikation dermed, ehuru den är windre blott-
ställd för äfventyret att urarta till maner, hvilket
på slutet bief fallet med Walter Scott. Vi vilja
ej anställa en jemförelse emellan honom och Spind-
ler; denna kunde ej bli fullständig emellan ett snil-
le, som redan afträdt från lifvets skådeplats och
hvars verksamhet der sålunda kan öfverses och be-
dömmas, samt ett, som med friska krafter nyss upp-
trädt på scenen, men också möjligtvis der blir
stationär eller går tillbaka. Spindlers förmåga sy-
nes behöfva ett vidsträckt fält att röra sig på,
och dess verksamhet blir friare och mäktigare,
ju större utrymmet ar. Som det dock alltid är
lättare, att bedömma ex storhet, när man kan
mäta den efter en annan, hvars proportioner man
redan känner, vilja vi, till de läsares tjenst, som än-
nu icke gjort bekantskap med Spindler, efter hvad
vi veta om honom, ungefär sålunda uppskatta hans
förhållande till Walter Scott:
Denna sistnämde är Spindler öfverlägsen igenre-
målningen, som är hans starka sida. Någonting så
utfördt och fulländadt som t. ex. skildringen af Hög-
länderna och deras seder i Vawerley, af Elisabeth
i Kenilworth, eller hans målningar af fruntimmer i
allmänhet, finnes ej hos Spindler; äfvenledes står han
öfver denne i denna gedigna humor som stundom trälfas
hos de Walter Scottska personagerna. I den högre hi-
storie-målningen kan deremot Spindler aldraminst
jemföras med Walter Scott, och har det företräde
framför denne, att hans personlighet aldrig fram-
skymtar, att han helt och hå let införlifvar sig med
sitt ämne, hvaremot man alltid hos W. S. återfinner
Scottländaren och den Engelske Torymanven. Den-
ne senares ändlösa samtal och tröttande detaljbeskrif-
ningat slipper man hos Spindier, som går raskare
till sitt mål; är rikare i uppfinningen af ständigt
vexlande handelser och äfventyr, som ser på hufvud-
saken mera än på bisakerna, och som ej fäster sig vid
den yttre naturen annat än så vida berättelsen ound-
gängligen fordrar det. Spindlers hjeltar äro inga half-
gudar, men icke heller några så betydelselösa nollor som
Walter Scotts; de äro menniskor med menskliga egen-
skaper, således med dygder och fel, och berattelsens
hufvudpersoner, ej blott derföre, att författaren så ve-
lat ha det, utan emedan deras karak:ier och öden verk-
Jigen qvalificerar dem dertill. Spindlers romaner
äro, mer än Walter Scotts, ett genomtänkt och ge-
nomfördt helt; icke sällan lättlästare och mera un-
derhåillande än dennes. Men hvad som isynnerhet
utmärker honom framför den Engelske romantiken,
är mera känsla af rättvisa och högre syftning 1 åsig-
ter, än hos Walter Scott, och som vi likväl anse
för det enda bestämmande kännetecknet på ett snil-
de af öfverlägsen rang.
Vi vilja emellertid icke utgifva detta yttrande för
någon slutdom öfver Spindlers förhållande til Wal-
ter Scott; det är möjligt att vi framdeles få anled-
ning, att till någon del korrigera det. Grunddra-
gen torde likväl vara någorlunda tillförliliga. För
att bestyrka det loford för rättvisa och lyftning i
åsigter vi tilldelat Spindler, avpföra vi ett uldrag ur
Invaliden, den af hans romaner,som kanske minst utgör
ett helt, men som mest bestyrker vår: nyssnämda om-
döme. Den framställer de förnamsta dragen af Franska
revolutionen, från dess utbrott till Napoleons slutli-
ga fall. Kort efter dennes återkomst från - Elba
passerar mellan Öfverste Damartin och hans vän,
den gamle Invaliden, ett samtal, hvilket äfven, såsom
ett fragment af historiska reflexioner öfver de 100
dagarna, kan läsas med nöje, utan afseende på dess
sammanhang med det bela af pjesen:
Sans-Regret, din enkla aning fann oftast det rät-
ta spåret ur de mest hoptrasslade tilldragelser; du
har aldrig ombytt dina åsigter; du är fördowmsfri
och ser sakerve med lugn blick; sög mig, hvad
tänker du om den tid, som nu formerar sig, och
om de frukter den skall bära?
Min själ, berr öfverste, svarade invaliden, ef-
er någon stunds eftersinnande: ni gör mitt gam-
la, rubbade hufvud för mycken ära. Jag är för
gammal för den närvarande tiden, som börjat bli
mig alltför mäktig. Min instinkt allena må såle-
des gifva Svar på er tlräga. Ni kan deraf sedan
hopleta hvad som synes er förnuftigast. — Ni ta-
lar om en tid af underverk! ja, väl är den en så-