orätt då att så många redliga och insigtsfulla män draga sig tillb ika, för att någongång kanske ge rum åt lycksökare, hvilka föga bekymra sig om det allmänna bästa, blott deras enskilta tillväxer och förökar sig; eller kanske åt sådane, hvilka betrakta Riksmötet såsom ett lotterispel, der hvarje spelande biott söker sin fördel, och de åtminstone ej kunna draga någon mit, ur det enkla skäl att de ingenting hafva att förlora. (Norrköpings Aftonblad). Sällan har man väl, i afseende på offentliga angelägenheter, upplefvat något så märkligt fenomen i vårt lard, som den hastighet, hvarmed förslagen om de s. k. hypoteksföreningarna gripit omkring sig. Motiober om en snarlik imättning ha förut vid flere Riksdagar blifvits framställda, isynnerhet af Grefve von Schwerin, men utan att vinna någon särdeles uppmärksamhet, och för ett år sedan, då tankan derpå återupplifvades i ett par brochyrer, kunde man väl icke föreställa sig, att invånarne i Skåne, FVermland, MWestergötland, Ostergötland, Stockholms Län m. fl. redan inom så kort tid skulle vara i full verksamhet, för att realisera projektet. Denna allmänna och utomordeotliga ifver, hvilken blef en naturlig följd af det lofvande hoppet, att hvarje possessionat skulle kunna utan käsning, inom ett visst antal år amortera alla sina skulder, medelst en blott vanlig räntebetalning, och sjelfva det obestridligt nyttiga uti hufvudidden, samt förtroendet till allmänna föreningars kraftfulla medverkan till samhällets utveckling och förkofran, ger oss anledning att likväl derjemte i största korthet fästa våra Läsares uppmärksamhet på några omständigheter, som icke böra förbises, om man ej) tilläfventyrs vill kasta sig in ifrån ett mindre ondt i ett större. Vi vilja icke uppehålla oss vid den sällsamma sammanträffning af omständigheter, som råkat äga rum derutinnar, att man först såg de tvenne första projekterna i ämnet utgå från tvenne af administrationens högre organer, nästan i samma ögonblick som en annan högre embetsman utgaf tvenne särskilta skrifter, uti hvilka fördelarne af statsskuld på det ifrigaste deducerades, älvensom att man sedermera funnit de feste Hrr Landshöfdingar sävdeles intressera sig för saken, och i formliga kunogörelser uppmuntra provinsens jordägare att sammanträda för ändamålet. För vår del frukta vi blott, att så ovanliga företeelser från Regeringens sida kunna afse något helt annat ändamål än det annonserade, och leda till vissa följder på den blifvande Riksdagen, som våra landtmän visst icke åsyftat, äfvensom att sjelfva organisationen blir vådlig för inrättningarnas bestånd, särdeles om man, såsom uti Elfsborgs Län och Wermland, förvandlar inrättningen till en ordentlig privatbank, som utgifver sedlar ända ned till 5, 3 och 2 Rdrs valörer. Om en affärsman i ett annat land finge höra, att man ännu öfverallt hös oss har så litet begrepp om hvad mynt vill säga, att representativer utgifvas, som icke äro grundade på annan valuta, än sjelfva jorden hvarpå vi bo, utportionerad i 3 och 2 Riksdalers värden, så skulle han säkert alldeles baxnas åt en sådan hemmansklyfning, som, utom de olägenheter den hade gemensam med andra, äfven äger det särskilta felet att ej låta realisera sig. Eller hvarmed ämnar man då betäcka utgifterna vid en påkänning? med kreditiver på Banken. Och hvarifrån skall Banken taga dessa kreditiver? Förmodligen genom statslån. Låtom oss derföre hellre uppställa saken rent af sådan den synes oss. Regeringen vill nu, såsom tillförene, gerna hafva de trenne tingen: penningar, penningar, penningar. Folket har icke mera penningar än förut att betala; men efterkommande hafva god kredit. — Denna skall väl engång hovoreras; men hvad beböfve vi göra något för våra efterkommande? — de hatva ju ingenting gjort för os:! Folket :