hans påstående gälde.
Det sätt, hvarpå Generaladvokaten motiverade
sitt påstående,, föranledde en ganska tumultuarisk
mellanseen, då han nemligen ständigt återkom till
föreningen för wenniskans rättigheter och yttrade,
att några af dess ledamöter åsyftat en allmän
egendomsdelning, samt försökt, att göra denna ide
antaglig äfven för de mera maderata deltagarne
deri, ropade en röst bland åhörarne:? Det ljuger
du eländige! Den sowm vittne afhörde fordne advo-
katen, numera statsfången Vignverte, uppgaf sig ge-
nast såsom den, hvilken ropat detta. Då han för-
des fram till presidenten, för att dömmas för sin
förbrytelse emot domstolen, förklarade han: Jag
är ledamot af det ifrågavarande sällskapet, och. skall
ej tåla, att denne usling smädar det. Vi voro al-
drig lystva efter andras ege dom, utan nöja oss
med frukten af vårt arbete och hefva, vid alla vira
bemödanden, endast fäderneslandets väl, icke vart
eget in!resse till ögonmärke. Nu förklarate ett
annat vittne, Petitjean, att han fullkomligt instämde
med Vignerte, rörande bhaus tanka om Generalad-
vokaten, och hastigt uppstego flere af de anklagade,
för att-afgifva en likadan förklaring. Med möda
lyckades deras försvarare och Raspal, att lugna
dem. Uppmanad att försvara sig, yttrade Vig-
nerle, art han icke ville låta någon annan försvara
sig, ty han medgaf icke domstolen, hvilken bestod
af en usurpativ regerings tjenare, rättigheten att
dömma honom. Efter en kor öfserliggning fällde
honom domstolen, utan att afböra juryn, tll tre-
årigt fängelse. Den öfverdiifna strängheten i detta
straff stegrade jäsningen till det yttersta; men ef-
ter en stunds förlopp fick likväl Generaladvokaten
tillfälle att sinta sitt föredrag, bvarefter Raspail
och hans medanklagade. höllo sina försvarstal. Då
Vignerte bortfördes, sopade han i till Presidenten:
Jag slår vad, president, att ni i dag har den äran,
att få en handtryekning af Ludvig Filip.
Sedan General - Advokaten slutat sitt påstående,
skulle de anklagade ytterligare dervid göra sina an-
märkningar; men blott en af-dem, Chuquet, be-
gagnade sin rättighet dertill, och sade: Jag har nu
i fem månader försmäktat i fängelse, i anledning af
en föregifven sammansvärjning. Men vi republika-
ner konspirera icke, vi insurgera på ljusa dagen, un-
der våra fienders gevärseld. Som en gammal sol-
dat af gamla armeen har jag mer än en gång gju-
tit mitt blod för Frankrikes ära; jag är beredd, att
ännu en gång gjuta det för dess frihet. Om natio-
nen i morgon ville inse, att kulornas hvinande, tyd-
ligare än allt knot; tränger till tyrannernes- öron;
om nationen i morgon ville uppresa sig till strid,
så skulle jag öfverge det dyrbaraste jag ägeri verl-
den, min gamla mor, fatta mitt gevär och sluta
mig till mina kamrater. Jag ber himlsn bevara
mitt fädernesland från detta yttersta medel; men
om det vore oundvikligt för dess bästa, så skulle
jag handla som en fri man som republikan , som
Fransos. Sådana, mina herrar, äro mina tänkesätt;
mitt fäderneslands intresse går framför hvarje an-
nat.
Då juryn, såsom vi redan nämt, förklarat de an-
klagade icke skyldiga , uppträdde Chuquet. åter och
sade: J hafven gjort eder skyldighet; vi visste väl
också att ni skulle uppfylla den:
Derefter började proceduren rörande advokaternes
yttranden under loppet af rättegången. General-
advokaten yrkade suspension för Hrr Pinart och
Michel, hvilka beskyllt honom för anklagelseaktens
förfalskning, och fordrade, att Hr Dupont, hvilken
sagt: Laubardemonterne uttydde likväl blott doku-
menterne; de förfalskade dem icke, skulle utstry-
kas från advokaternes lista. Både domstolen och
General-advokaten fingo höra bitande uttryck af
advokaterne, då desse försvarade sig sjelfva. Som
denva fråga icke rörde de edsvurne, så kunde häm-
den icke heller uteblifva. Hr Dupont. suspendera-
des på ett år, och de båda andra på sex månader.
Denna dom grundade sig isynnerhet på den tillvi-
telse om förfalskning, de gjort General-advokaten,
ehuru denne medgaf, att han, såsom han sade, af
misstag, i anklagelseakten oriktigt anfört. innehållet
af några papper, hvilka funnos bos Kersosy, och
som i originalen lydde annorlunda.
Detta straffs hårdhet har på det högsta förbittrat
alla advokater i Paris. Hr Parquin, deras Baton-
Dier, har förklarat, att, om han nu haft någon kri-
minalsak att försvara, så skulle han nödgats ålägga
sig tystnad, emedan försvaret, efter en sådan hän-
delse, icke mer kan kallas fritt. Advokaterne skola
9 0 i HN SE peer ola PA ARkfd akan Ja
a rg 6 äs a 6 TT
— ÄÅÖo.oenv—.Lm—