den I en odemark. Med det beslut, att uppsöka sin prinsessa, kan hända också derföre att han i sitt nu varande utblottade tillstånd icke ville visa sig i sin faders palats, begaf han sig på vägen; han reste i flera länder och mötte en mängd apor, men ingen af dem ville eller kunde gifva honom någon underrättelse om den älskade, Slutligen modlös och trött att resa, ville han hvila litet, och valde dertill ett afläzset ställe, der han hoppades ej komma i beröring med menniskor. — Det var en erslig paviljong, som stod vid ingången till en stor trädgård, hvarest en köpmans lusthus var beläget; denna förfallna bygnad var illa beryktad, ty det sades, att onda andar der hade sitt tillhåll; ingen vågade sig i dess granskap, och prinsen blef således här alldeles ostörd. Som hans sorg icke tillät honom någon lugn sömn, så var det minsta buller tillräckligt att väcka honom. Under det han således en natt drömde om sin gemål, förjagade en sällsam rörelse i luften hans slummer, genom en öppning i taket såg han något mörkt föremål, och ett par vingars hopslående förkunnade honom tillika ett främmande besök. Som prinsen icke visste i hvad sällskap han skulle komma, så drog han sig undan i en vrå. Snart fann han likväl, att han ingenting hade att befara af detta väsen, som, likt honom, tycktes ha för afsigt, att taga sitt hemvist i denna paviljong. Det var nämligen en ande af löga behagligt utseende. Af dess suckar drog prinsen den slutsats, att han måste vara kär. Ehuru han hyste medlidande med honom, ansåg han det likväl icke rådligt att gifva sig tillkänna, utan qvarblef i sitt gömställe för att observera sia kamrat. Sedan anden sammanlagt sina vingar och bragt sin drägt i ordning, började han att på en silfverbricka lägga upp en mängd frukter, hvilka han medfört i vecken på sin drägt. Prinsen igenkänner dem genast för dylika paradisäpplen, som han ofta erhållit af sin älskade, och hvilka hon försäkrat hovom, att de endast vore de bhimmelska trädgårdarnes alster. Under det anden var sysselsatt att putsa talriken, tog prinsen oförmärkt bort från honom några äplen, och sedan han gömt dem under mattan, smög han sig uti trädgården och följde luftinnevånarens steg, hvilken gick direkte tiil lusthusets fönster. Han förlorade nu intet ord af det samtal, som föreföll mellan anden och köpmanshustrun. Den förre skröt af sin skänk, att ingen dödlig varelse ännu smakat denna frukt, emedan blott andar af första rang hade rättighet att plocka dem i de saligas lustgårdar. Denna uppgift underlät icke att göra intryck på fruntimret, emedan hon, som alla af hennes kön, hade en särdeles smak för sällsynta och långt ifrån kommande saker. Snart visade det sig emellertid, att, ehuru hon utan betänkande emottog hans skänker, hade hon likväl icke någon lust att betala dem med sin kärlek, ty allt hvad han kunde erhålla var löftet om ett nytt möte vid fönstret, då han hade att göra henne en ny skänk af frukter. Nu hopvades prinsen att kuvna till sin fördel