den I en odemark.
Med det beslut, att uppsöka sin prinsessa,
kan hända också derföre att han i sitt nu
varande utblottade tillstånd icke ville visa sig
i sin faders palats, begaf han sig på vägen; han
reste i flera länder och mötte en mängd apor,
men ingen af dem ville eller kunde gifva ho-
nom någon underrättelse om den älskade, Slut-
ligen modlös och trött att resa, ville han hvila
litet, och valde dertill ett afläzset ställe, der
han hoppades ej komma i beröring med men-
niskor. — Det var en erslig paviljong, som stod
vid ingången till en stor trädgård, hvarest en
köpmans lusthus var beläget; denna förfallna
bygnad var illa beryktad, ty det sades, att
onda andar der hade sitt tillhåll; ingen våga-
de sig i dess granskap, och prinsen blef såle-
des här alldeles ostörd. Som hans sorg icke
tillät honom någon lugn sömn, så var det min-
sta buller tillräckligt att väcka honom. Un-
der det han således en natt drömde om sin
gemål, förjagade en sällsam rörelse i luften
hans slummer, genom en öppning i taket såg
han något mörkt föremål, och ett par vingars
hopslående förkunnade honom tillika ett främ-
mande besök. Som prinsen icke visste i hvad
sällskap han skulle komma, så drog han sig
undan i en vrå. Snart fann han likväl, att han
ingenting hade att befara af detta väsen, som, likt
honom, tycktes ha för afsigt, att taga sitt hem-
vist i denna paviljong. Det var nämligen en
ande af löga behagligt utseende. Af dess suc-
kar drog prinsen den slutsats, att han måste
vara kär. Ehuru han hyste medlidande med ho-
nom, ansåg han det likväl icke rådligt att gifva
sig tillkänna, utan qvarblef i sitt gömställe för
att observera sia kamrat. Sedan anden sam-
manlagt sina vingar och bragt sin drägt i ord-
ning, började han att på en silfverbricka läg-
ga upp en mängd frukter, hvilka han medfört
i vecken på sin drägt. Prinsen igenkänner
dem genast för dylika paradisäpplen, som han
ofta erhållit af sin älskade, och hvilka hon
försäkrat hovom, att de endast vore de bhim-
melska trädgårdarnes alster. Under det an-
den var sysselsatt att putsa talriken, tog prin-
sen oförmärkt bort från honom några äplen,
och sedan han gömt dem under mattan, smög
han sig uti trädgården och följde luftinne-
vånarens steg, hvilken gick direkte tiil lusthu-
sets fönster.
Han förlorade nu intet ord af det samtal,
som föreföll mellan anden och köpmanshu-
strun. Den förre skröt af sin skänk, att in-
gen dödlig varelse ännu smakat denna frukt,
emedan blott andar af första rang hade rät-
tighet att plocka dem i de saligas lustgårdar.
Denna uppgift underlät icke att göra intryck
på fruntimret, emedan hon, som alla af hen-
nes kön, hade en särdeles smak för sällsynta
och långt ifrån kommande saker. Snart visa-
de det sig emellertid, att, ehuru hon utan be-
tänkande emottog hans skänker, hade hon lik-
väl icke någon lust att betala dem med sin
kärlek, ty allt hvad han kunde erhålla var
löftet om ett nytt möte vid fönstret, då han
hade att göra henne en ny skänk af frukter.
Nu hopvades prinsen att kuvna till sin fördel