NvdIA IfOPr OSS: oYVvYI lIletde nNItUlS JultRoOIMNS!
lyckliga i trots af allt, som kunde synas hin-
derligt för vår sällhet, eburu det icke egent-
ligen är det för förnuftiga varelser; förvara
emellertid, under min frånvaro, denna hud,
från hvilken jag endast ogerna skiljer mig.
Om vwvi förlora den, så skulle dess förlust stör-
ta oss i en afgrund af olyckor, och jag kan
derföre icke nog bedja dig, att du intet ögon-
blick lemnar den ur sizte,
Då hon sagt dessa ord, aflägsnade hon sig
innan prinsen ännu baft tid att återkomma
från den hänryckninog, hvari bennes oväntade
förvandling försatt honom. Han kom noga i-
håg sin makas ord, men ju mera han tänkte
derpå, desto mindre var han böjd att dela
bennes mening, att det kunde vara likgiltigt,
antingen hon visade sig för honom som ett älsk-
värdt fruntimmer eller som en afskyvärd apa.
Som den tanken var honom odräglig, att åter-
se henne i denna ohyggliga skepnad, och som
hon väl sågt, att olyckor hotade dem, om de
förlorade huden, men ingenting nämt om den
händelse att han sjelf förstörde densamma, så
beslöt han att uppbränna den och fogade ge-
nast anstalt dertill,
De i Konungens palats församlade prin-
sessorna voro emellertid icke litet förvånade,
då de sågo sin svägerska inträda och taga sin
plats vid festen, så utan förlägenbet och med ett
så ädelt sätt att vara, att de ej visste hvilket
devaf de mer skulle beundra, antingen hennes
personliga behag, eller hennes rika drägt eller
hennes värdiga uppförande. Men ehuru i
första ögonblicket hänförda af den ovillkor-
liga vördnad, som dess kropps och själs egen-
skaper aftvungo dem, så blandade sig likväl
svart en känsla af afund deri. De jemförde sin
växt med deras svägerskas konungsliga gestalt,
och denna sammanställning var för dem gan-
ska kränkande. Men detta intagande föremål
för deras afund ropade oförmodadt midt un-
der fästen, darrande af ångest: jag brinner!
och försvano genast för det förskräckta säll-
skapets blickar.
Ett förskräckligt dån underrättade prinsen
om denna katastrof. Knappt hade han kastat
aphuden i lågorna, förr än den krampak-
tigt sammandrog sig och uppbrann. I samma
ögonblick störtade hans palats ned i grus, hans
trädgårdar försvunno, och af alla de under-
bara saker, som omgifvit honom, återstod ho-
nom ingen ting annat än en silfverluta, hvil-
ken hans gemål bortkastat, då hon såg att
dess toner icke voro istånd, att muntra dess
maka. Detta sköna instrument fattade han
lyckligtvis i nog god tid, för att hindra det
från att försvinna tillika med hans öfriga ri-
kedomar. Han kastade rubinkedjan, hvarvid
hon hängde, omkring sin hals, och begaf sig
till sin faders palats, för att se hvad som
blifvit af hans gemål. Den underrättelse han
har erhöll, gaf honom icke mycken upplys-
ning. Hon var försvunnen, men hvar hon
skulle återfinnas, det var han urståndsatt att
gissa till, ban sökte henne vid Tamarindträdet,
men förgäfves. Trädet stod ävnu qvar på sin
gamla plats; åfven bränder funnos der, men
ingen röst svarade till hans oömma klagan