NvdIA IfOPr OSS: oYVvYI lIletde nNItUlS JultRoOIMNS! lyckliga i trots af allt, som kunde synas hinderligt för vår sällhet, eburu det icke egentligen är det för förnuftiga varelser; förvara emellertid, under min frånvaro, denna hud, från hvilken jag endast ogerna skiljer mig. Om vwvi förlora den, så skulle dess förlust störta oss i en afgrund af olyckor, och jag kan derföre icke nog bedja dig, att du intet ögonblick lemnar den ur sizte, Då hon sagt dessa ord, aflägsnade hon sig innan prinsen ännu baft tid att återkomma från den hänryckninog, hvari bennes oväntade förvandling försatt honom. Han kom noga ihåg sin makas ord, men ju mera han tänkte derpå, desto mindre var han böjd att dela bennes mening, att det kunde vara likgiltigt, antingen hon visade sig för honom som ett älskvärdt fruntimmer eller som en afskyvärd apa. Som den tanken var honom odräglig, att återse henne i denna ohyggliga skepnad, och som hon väl sågt, att olyckor hotade dem, om de förlorade huden, men ingenting nämt om den händelse att han sjelf förstörde densamma, så beslöt han att uppbränna den och fogade genast anstalt dertill, De i Konungens palats församlade prinsessorna voro emellertid icke litet förvånade, då de sågo sin svägerska inträda och taga sin plats vid festen, så utan förlägenbet och med ett så ädelt sätt att vara, att de ej visste hvilket devaf de mer skulle beundra, antingen hennes personliga behag, eller hennes rika drägt eller hennes värdiga uppförande. Men ehuru i första ögonblicket hänförda af den ovillkorliga vördnad, som dess kropps och själs egenskaper aftvungo dem, så blandade sig likväl svart en känsla af afund deri. De jemförde sin växt med deras svägerskas konungsliga gestalt, och denna sammanställning var för dem ganska kränkande. Men detta intagande föremål för deras afund ropade oförmodadt midt under fästen, darrande af ångest: jag brinner! och försvano genast för det förskräckta sällskapets blickar. Ett förskräckligt dån underrättade prinsen om denna katastrof. Knappt hade han kastat aphuden i lågorna, förr än den krampaktigt sammandrog sig och uppbrann. I samma ögonblick störtade hans palats ned i grus, hans trädgårdar försvunno, och af alla de underbara saker, som omgifvit honom, återstod honom ingen ting annat än en silfverluta, hvilken hans gemål bortkastat, då hon såg att dess toner icke voro istånd, att muntra dess maka. Detta sköna instrument fattade han lyckligtvis i nog god tid, för att hindra det från att försvinna tillika med hans öfriga rikedomar. Han kastade rubinkedjan, hvarvid hon hängde, omkring sin hals, och begaf sig till sin faders palats, för att se hvad som blifvit af hans gemål. Den underrättelse han har erhöll, gaf honom icke mycken upplysning. Hon var försvunnen, men hvar hon skulle återfinnas, det var han urståndsatt att gissa till, ban sökte henne vid Tamarindträdet, men förgäfves. Trädet stod ävnu qvar på sin gamla plats; åfven bränder funnos der, men ingen röst svarade till hans oömma klagan