som muntrar sinnet och t:östar hjertat. Med dessa förståndsgåfvor förenade prinsessan äfven en melodisk röst och en undransvärde skicklighet att behandla flere instrumenter. Snart kände prinsen sig ganska lycklig att äga en sådan gemål, och nöjd med sin lott, var han endast betänkt på att för sin familj dölja den enda obehagliga omständigheten vid sitt äktenskap, sin makas gestalt. Vid hofvet visade han sig belåten, och aktade sig noga, att under samtalen yttra ett enda ord, som kunde förråda hemligheten. Som han likväl icke, lik andra prinsar, ville beständigt säga osanningar, så undvek han skickligt alla i detta fall gjorda frågor, och sökte i stället uppfinna någon historia, som kunde passera för sann, och hvarmed ban hoppades tillfredsställa eller afvisa de nyfikna. De öfrige prinsarne öfverhopades af sina gemåler med frågor efter deras osynliga svägerska, och som de ej kunde på ett nöjaktigt sätt besvara dem, så drogo prinsessorna deraf den slutsats, att mnågot öfvernaturligt måste ligga fördoldt bakor denna hemlighet. De voro nära attdö afnyfikenhet, att få kunskap derom, och grubbla de på hvarje slags list, att erbålla ett möte med sin. svägerska: allt var likväl förgäfves, ty denna hvarken gjorde besök eller emottog sådana. De valde derföre en annan utväg. Gamla qvinnor, ännu nyfiknare och envisare än de, blefvo under någon förevänning skickade till deras svågers palats. Men hvad konstgrepp de än måtte använda, fingo de likväl icke inträde. Krämare och taskspelare blefvo äfven afviste, och till och med de, hvilka låtsade bli bastigt sjuka, och nedföllo till jorden iuför palatsvaktarnes ögon, lemnades utan hjelp, och sågo sig nödsakade, då man icke brydde sig om deras sjuidom, att af ag sjelfva stiga upp och begifva sig bort. Nu visste prinsessorna intet medel mer, att uppnå sin afsigt. Sluteligen funderade de ut ett, som skulle förskaffa dem tillfredsställelse, om icke af deras nyfikenhet, likväl åtminstone deras hämdlystnad. i De öfvertalade konungen att gifva sina sonhustrur ett lysande gästabud, och den obekanta skulle, som de tyckte, vara ganska listig, om hon kunde uppfinna en förevänning, att ej inställa sig der. Den unge prinsen insåg snart deras ondskefulla afsigt härvid, och då han ej visste huru han skulle tillintetgöra den, så blef han svårmodig och sorgsen, Denna förändring kunde icke undgå hans gemåls uppmärksambet. I stället för att svara på hennes frågor om anledningen dertill, utbrast han i klagomål öfver att bon, som i själsgåfvor så mycket öfverträffade sina svägerskor, icke kunde visa sig bland dem, utan att väcka deras afund. Den älskvärda opan märkte ganska väl prinsens grannlagenhet, som undvek att säga det verkliga skälet. KRörd af sin älskade makas bekyminer, satt hon länge försänkt i eftersinnande, Med ögonen fästade på henne, afbidade prinsen med otålighet hvad medel hennes uppfinningsrika sville väl nu skulle ingifva henne, att komma ur denna förlägenhet. Cadan han föncsäölpat harar mrs Lo of ar P0 sa