sad, all den maste vara nagon IceS vistelseort; men ingen kunde gissa hvem hon var eler: bvilken gemål hon beskärt prinsen. IR Slutligen inföli bröllopsdager 3; den unge brudgummen satte sig till häst med sin svit och red till tamarinden. Der fann han en lysande skara af ryttare, som omgåfvo ett stort antal med scharlakansrödt tyg betäckta palanI kiner, hvilka voro rikt prydda med de skönvaste färgor och lyste i solen som ädla stenar. Alla palankiner voro tillslutna, och det var omöjligt att derigenom kasta ens en förstulen blick hvarken på bruden eller på hennes damer. Prinsen red vid sidaa af den rikast smyckade, och bemödade sig att hembära sin hyllning åt den obekanta, som gjort honom den äran att mottaga hans hand, men då han under vägen tänkte på sitt ödes besynnerlighet, blef han icke varse att tåget lemnat stora vägen, som förde till det palats, hvilket konungen, hans fader, bestämt åt honom, På en för honom obekant väg kom han till en hög mur, som inneslöt en ganska vidsträckt plats. Tåget stannade utanför en ganska fast port, hvarest en allvarsam man bad honom, att han måtte skicka bort sin svit, och som skäl till denna begäran anfördes, att hans gemåls betjening vore talrik nog, att kunna uppassa dem båda. För en så artig prins var hans hemlighetsfolla gemåls önskan en befallning; han lät således sin svit återvända hem och följde den främmande skaran. Man förde honom genom två eller tre fyrkantiga borggårdar, kring hvilka gingo gallerier, försedde med rika bildhuggeri-arbeten och upphöjda ungefär en fot öfver marken. De stodo i förbindelse med de förnämste embetsmännens rum och en präktig trädgård, uppfylld med fruktträd och blommor, och der tusentals sällsynta foglar med präktiga fjädrar flögo omkring. Midt i denna förtjusande nejd höjde sig ett marmorpalats, hvars bygnadssätt öfverträffade allt hvad prinsen i detta fall hittills sett stort och underskönt. Det inre af palatset var rikt prydt med mattor, tapeter, guldoch silfverkärl, speglar, rökelsekar, och med det finaste porslin klädda bad. Men hela denoa prakt fjettrade blott ett ögonblick prinsens uppmärksamhet, som af otålighet skyndade genom den oräkneliga mängden af rum, och då han slutligen kom till det som prinsessan bebodde, for han med förskräckelse tillbaka, när han framför sig såg en — 4pa. Prinsen, som förenade ett godt hjerta med ett fint umgängessätt, lät emellertid icke märka det obebag denna öfverraskning förorsakat honom, utan antog en förnöjd uppsyn och presentlerade sig för sin gemål så belefvad som möjligt. Damen besvarade ganska väl hans kompliment, och röjde så mycket förstånd och god ton, tillika med så mycket blygsamhet, att prinsen efterhand emot sin vilja känpde sig inlagen af benne, och snart glömde, att ett fult djur skulle bli hans lefnoads följeslagerska. Nn först märkte han äfven, att hela prinsessans svit bestod af apor, och insåg huru kiokt det var, att man bett honom skiljas från sina tjenare, hvarigenom många obehaglohotanr furalkanmnm anita TR en AlA sr nvctav il